Wow!
Kommer nyss från ett party som heter duga. Någon fyllde visst 70.

Mycket gott käk, vin i massor och fantastiska tårtor.

Min strupe brinner…hoppas gallan klarar frosseriet.
Hjälp!

det är ju massor som händer en pensionärstant.

Jag har t ex fått upp mina älsklingstavlor på väggen. Den gode norrmannen var här och borrade. Dessutom fick jag en fin present av honom. En skumsläckare, passande perfekt i min lilla lägenhet. Rart, va?

Rart kan man ju inte säga till en norrman… Hm, generöst tcker jag och gulligt.

I morse pratade vi med en man som frejdigt gick på svallisen nere vid älven.

-Så du törs gå utan broddar? skrek jag efter honom.

Han stannade till och visade skosulorna.

– Jag har broddar på skorna. Då går jag säkert och så slipper jag följa frugan in på affärer. Kan nån begripa sig på kvinnorna som finner sån tillfredsställelse i att titta på prylar i oändlighet innan de bestämmer sig för att köpa.

Jo, jag begriper. Det bästa är ju att ’windowshoppa’ och drömma…

Nyss ringde lill-dotra och var orolig. Jag har ju inte skrivit blogg på länge. Vad händer egentligen?

Ingenting händer men allt är OK vill jag svara. Sanningsenligt så händer ju en hel del i en pensionärstants vardag. Man hinner knappt med, men det mesta som händer är en timmes promenad varje morgon. Grannen och jag tar stavarna och sticker iväg. Tja, det verkar ju käckt men vi går inte särskilt raskt och vi stannar och hänger på stavarna nån gång då och då när vi måste resonera oss igenom något spörsmål.

Sen har jag märkt att små sakaer händer på vår färd. Man får kontakt med andra ’stavare’, man får också särksild kontakt med hundägare. Häromdagen fick vi genuin kontakt med en dam när vi stod framför ett skyltfönster till en skobuktik. Vi resonerade skor och fötter en lång stund sen tackade damen för en trevlig pratstund och gick vidare.

I förrgår när jag hade dragit iväg med grannen över Gamla Bron och vi hade kommit nästan över till Tegssidan mötte vi en herre. Det var en stilig karl och jag la särkilt märke till att han hade en ursnygg jacka på sig. Jag tittade lite extra…

Plötsligt insåg jag att denne man var en person från mitt förflutna.

– Hej, hallå, ropade jag till spontant. Du och jag har gått på Mellansels Folkhögskola ihop!

Han stannade till och kollade in mig. Först kände han inte alls igen mig.

– Har jag blivit så gammal och ful?

Nej, nej, det klarnade till för honom. Han tillhörde ju familjen, den innersta kretsen, liksom jag. Vi var ett gäng, satt vid samma bord i matsalen och gnabbades och vi hade ett särskilt kännetecken: En liten pin-nål i form av en nyckelpiga. Jag minns att jag i hemlighet satte den baktill på en lärarinnas kappa och vips var hon vår mormor. Vilka idéer!

Slutligen var det en av tvåorna som kom över en sån där pin-nyckelpiga och då var ju allt förstört. Nästan alla gick omkring med en nyckelpiga på kragen. Då hittade jag på att tillverka små sniglar i keramik och dem förärade jag enbart den inre kretsen, familjen!

– Jag har kvar snigeln, ropade han när han fortsatte sin väg över bron.

Såna möten kan man vara med om, om morgnarna när man promenerar med grannen. Fast om kvällarna är jag så slut att jag inte orkar skriva den minsta lilla blogg.

Rutan har alltid ägt lite udda bilar. När jag blev bekant med henne hade hon ’Silverfaran’. Det var en häftig liten silverfärgad sportbil. När den var utnött köpte hon en liten importerad kärra med en käck liten vimpel baktill med namnet ’Pink Floyd’. Den blev hon riktigt kär i. Dock gick den ett hemskt öde tillmötes.

Mohammad på Teg, som är en förträfflig reparatör, fick in den under sina vingars beskydd. Det tjöt och hackade under motorhuven.

– Sälj den, tyckte Mohammad.

Men inte kunde Rutan sälja sin själs älskade. Slutligen stod den i garaget i åratal och samlade damm på sig. Stackars ’Pink Floyd’!

Den senaste kärran heter, som jag nämnt tidigare, ’Farmor Anka’. Det en sån där bekväm liten sak som är lätt att kliva i och ur, speciellt gjord för oss pensionärer.

Jag noterade häromdagen att ett bakljus hade slocknat.

Det blev till att söka Mohammad, herregud det var ju åratal sen sist. På Teg fanns han inte kvar. Efterforskningar ledde till att han flyttat till Västerslätt. Såna här gånger är mobiltelefonen ovärderlig.

Jag hörde Rutan prata i Nallen medan hon körde runt: ’Jaså, i industrihusen bakom lantmanna…OK vi är snart där.’

Se där var skylten. ’TEGS BIL & REP’. Haha, fast på Västerslätt!

Snabbt konstaterade reparatören att det inte alls var något fel på lyset.

– Den här knappen ska du inte ha intryckt, undervisade han Rutan.
Han gick igenom hela knapp-panelen, knapp för knapp.

– Så du tycker inte att hon ska sälja bilen? dristade jag mig till att skämta.

– Nej, inte sälja bilen och inte betala mig något heller.

Lyckliga for vi iväg från Mohammads lilla söta verkstad.

Hem för att käka. Jag tog fram något ospecifierat från frysen. Visste inte om det var fisk eller kyckling. Tinade och gjorde stuvad spenat till. Det var kyckling och smakade rätt OK.

Medan vi åt berättade jag om mina gamla bilar. ’Blue’, en gammal rostig tvåtaktare och Bill Blue den älskade familjevagnen som blev slaktad på en parkeringsplats i Göteborg.

Det kan inte vara lätt att vara bil. Men att vara bilreparatör verkar kul.

Konstigt…

Jag är en person som är fullständigt ointresserad av företeelsen Melodifestivalen. Tja, tillsammans med många andra företeelser. Olika sporter t ex som breder ut sig i media och annorstädes.
Somliga tycker att jag är snobbig…

Men nu sitter där en låt i min skalle. Jag hörde den från sjukhussängens radio härförleden och sen har den växt sig stark.

Ååå, Malena! Vilken låt.

Snälla, snälla …rösta, rösta! Låten är så bra och hon är fenomenal.

Jag ska i alla fall rösta!

och tänk i morse såg jag att TV4 kommer att ha en hel kvinnovecka vilket betyder att enbart kvinnor intervjuas och visas i bild. Tack och lov. Lägg nu märke till hur annorlunda det blir, slut på detta evinnerliga gubbsnack. Hurra, i en hel vecka!

ULLA-MAJ! Förlåt att jag glömde dig! Du är ju en politiker som skrivit om 8:e mars idag! Tack för det!

Försov mig i morse och fick respit en kvart av min stavgångarkompis. KL 09.15 stegade vi iväg. Först nedåt älven och sen runt kyrkan. Vid kyrkans anslagstavla blev vi stannandes, hängde på våra stavar och språkade med vaktmästarn som nyss hängt om tavlan med färska utbud.

– ’Såja, nu är det den kommande veckans händelser…’

Han stängde omsorgsfullt glaset om anslagstavlan. Vi tittade på alla begivenheter. Oriatoriekören, Orgelafton, Gudstjänster…

En del kostade entré, såklart med så fina artister. Susanna Levonen t ex. Andra var helt gratis.

Kom att tänka på vår ’Vi som inte kan sjunga kör’. Den är ju i Kyrkans regi och helt gratis men nu ryktas det om att den ska dras in.

– ’Men nog har väl kyrkan råd att betala!’ utbrast grannen.

Tja, det kan man tycka särskilt som det är så många pensionärstanter i kören. Jag vill inte låta gnällig, men faktum är att här i Umeå finns 8.000 kvinns som har en medelpension av 11.700 kr. Oskattat.

Vem som helst kan räkna ut att det blir inte många korvören kvar för nöjen/friskvård när hyra och andra fasta avgifter är betalda.

Någon bloggare skrev faktiskt idag om att gapet blir större mellan mäns och kvinnors löner. Hon ville att något genast måste göras. Tja, vad? De styrande har inte kvinnligt perspektiv på saker och ting som de har makt över, det står helt klart för mig. Hörde t ex i morse att jobbskatteavdraget missgynnade kvinnorna i förhållande till männen.

Nu vill jag i alla fall ära några kvinnor på denna Kvinnornas dag.

Maggis Östlund som är ledare av ’Vi som inte kan sjunga kören’. Hon gör ett bra jobb!

Tamara Spiric, bloggande Umeåpolitiker som idag har skrivit om Intenationella Kvinnodagen. Det har minsann inte alla politiker gjort.

Fi, som firat dagen på Galleri Verkligheten. (Hallå Pressen! Det är inte bara i Göteborg man firar).

Rutan som är ett rekordeligt fruntimmer och arbetar i sitt anletes svett med att skriva motioner idag.

och så mig själv förstås, fast jag bara sitter här i min lya och gör just ingenting… Tjingeling!

Upplevelserna sistlidna veckan är av östlig karaktär. Ambulans, Akuten, inläggning i närheten av helikopterplattan, allt i ett rasande tempo.

Ingen fara med mig, men jag blir i alla fall liggande kvar en tid. Noga räknat åtta dagar. Jag fördriver dagarna med att lösa korsord och läsa skvallerpress. Finner mig ganska snabbt tillrätta, sjukhussängen förvandlas till mitt hem och min borg. En ljuvlig känsla!

Från denna min borg har jag full koll på, å ena sidan helikopterlandningar och å andra sidan sjuksköterskeexpeditionen. Personalen rör sig ljudlöst om natten men om dagarna kan man höra glada skratt både inifån expeditionen och i korridoren.

En natt samtalar sjuksköterskan och jag viskande medan han ger mig intravenöst. Jag kan inte låta bli att säga:
– Ni verkar ha en bra anda i personalgruppen.
– Jo, vi är ett homogent team.
– Jag menar att ni har kul på jobbet och så….
– Mmm. Men mycket sorg också.

När han är klar med mig gör han en snabb koll med ficklampan över mina slumrande medpatienter innan han ljudlöst går ut ur rummet.

Jag tänker: Gud, så fina ungdomar som håller det här stället under kontroll. Dom är ju mitt i livet och har det dom gör. Jag blir lite rörd och plötsligt klingar min favoritpsalm i mitt huvud.

’Sorgen och glädjen, de vandra tillsammans…’

Sen somnar jag tryggt.

Tack till alla som skött om mig så fint under de här åtta dagarna. TACK, TACK, TACK!