Nyss ringde lill-dotra och var orolig. Jag har ju inte skrivit blogg på länge. Vad händer egentligen?

Ingenting händer men allt är OK vill jag svara. Sanningsenligt så händer ju en hel del i en pensionärstants vardag. Man hinner knappt med, men det mesta som händer är en timmes promenad varje morgon. Grannen och jag tar stavarna och sticker iväg. Tja, det verkar ju käckt men vi går inte särskilt raskt och vi stannar och hänger på stavarna nån gång då och då när vi måste resonera oss igenom något spörsmål.

Sen har jag märkt att små sakaer händer på vår färd. Man får kontakt med andra ’stavare’, man får också särksild kontakt med hundägare. Häromdagen fick vi genuin kontakt med en dam när vi stod framför ett skyltfönster till en skobuktik. Vi resonerade skor och fötter en lång stund sen tackade damen för en trevlig pratstund och gick vidare.

I förrgår när jag hade dragit iväg med grannen över Gamla Bron och vi hade kommit nästan över till Tegssidan mötte vi en herre. Det var en stilig karl och jag la särkilt märke till att han hade en ursnygg jacka på sig. Jag tittade lite extra…

Plötsligt insåg jag att denne man var en person från mitt förflutna.

– Hej, hallå, ropade jag till spontant. Du och jag har gått på Mellansels Folkhögskola ihop!

Han stannade till och kollade in mig. Först kände han inte alls igen mig.

– Har jag blivit så gammal och ful?

Nej, nej, det klarnade till för honom. Han tillhörde ju familjen, den innersta kretsen, liksom jag. Vi var ett gäng, satt vid samma bord i matsalen och gnabbades och vi hade ett särskilt kännetecken: En liten pin-nål i form av en nyckelpiga. Jag minns att jag i hemlighet satte den baktill på en lärarinnas kappa och vips var hon vår mormor. Vilka idéer!

Slutligen var det en av tvåorna som kom över en sån där pin-nyckelpiga och då var ju allt förstört. Nästan alla gick omkring med en nyckelpiga på kragen. Då hittade jag på att tillverka små sniglar i keramik och dem förärade jag enbart den inre kretsen, familjen!

– Jag har kvar snigeln, ropade han när han fortsatte sin väg över bron.

Såna möten kan man vara med om, om morgnarna när man promenerar med grannen. Fast om kvällarna är jag så slut att jag inte orkar skriva den minsta lilla blogg.