Är det så man säger?

I går var det till att svänga sina lurviga i vart fall. Pensionärsföreningen hade vårfest. Följande katastrofer inträffade:

Ett sabla regn öste ner klockan två! Det blev ingen Boule.

Kockan for vilse! Ingen mat?

Fem personer uteblev. Hur många herrar tro?

Jag blev uppbjuden och var tvungen att säga nej…

Frånsett detta blev det en härlig fest. Om ni inte vet det så är det så att pensionärerna festar vid tvåtiden på dagen. Jag fattar inte varför men så är det. Kanske för att man inte vill se hopar med gamlingar skråla på gator och torg och trängas med övriga senare om kvällen…

Kockan kom tillrätta och i rasande fart gjordes maten i ordning. Den smakade utmärkt.

Orkestern som spelade vill jag nämna särskilt. ’Pojkarna’, smaka på det namnet ni! Fem glada musikanter förde ett herrans liv med känsla och spelglädje. Roliga historier berättades och allsången dånade över bostadsområdet.

Fy vad jag skäms över att måsta säga nej till den borne dansören, mästaren framför alla. Skälet? En djävulsk hälsporre och en stor brist i min sociala uppfostran.

Kan man lära sig pardans som pensionär när man aldrig…aldrig…nästan… i hela sitt liv?

Festligheterna var klara före klockan 18.00 och själv föll jag i sömn så fort jag äntrat TV-soffan i hemmets lugna vrå.

Tjingeling!