Se så vackert blomman inramar Umenejden…Blomman som jag förärades av mina skrivarvänner igår. De bjöd på lunch på ett av stans mest kulturella inneställen och efter mat, tal och festligheter blev jag med en ståtlig orkidé.
Härmed vill jag tacka och buga
det var en fest som heter duga
prat och gnat. resonemang
vi 6-perter är en grupp av rang..jpg)
Lite diktkonst presenteras härmed, gruppen och händelsen till ära.
Nu ska jag berätta om tre miljöer som jag nyligen bevistat.
Det finns gula bilar med fartränder på och blåljus som blinkar. Tut-tut-tut! låter dom när de kör förbi här utanför mitt fönster. Om natten är de mer diskreta. Rör sig mera stillsamt, tyst och effektivt.
Sent en natt kom det en sån där bil till mig.
En kille och en tjej hämtade mig. Den här tanten som skiver nu hade mått pyton en fem, sex timmar i sin ensamhet. Hon var alltså i ganska miserabelt skick. Men de där två tog hand om mig, lade mig på bår och skuffa in mig i bilen, tog alla nödiga uppgifter, namn, nummer, puls tryck: Bäddade om mig när jag frös, talade lugnande till mig.
Min hjälte och min hjältinna! Gud så rara ni är…
På Akuten, dit jag blev förd, fanns ett rum med en skylt på väggen intill dörren. Jag såg den som i en dimma. RENGÖRINGSRUM stod det med vita bokstäver på blå skylt. Dit blev jag inrullad.
Två unga män i gummistövlar och förkläden började metodiskt och med stor värdighet rengöringen. Den fick lov att upprepas en gång, två gånger, tre gånger samtidigt som man försökte hitta en gångbar ven att sätt en nål i.
Jag säger bara HJÄLTAR, HJÄLTAR!
Så småningom, när jag kommit till mig lite, fick jag inblick i ännu en miljö. Den där man söver folk.
Dessa grönklädda människor med sina lustiga huvudbonader. Ett tätt samarbete med patienten i centrum. Aldrig ska jag glömma det lilla glada ansiktet med de glittrande ögonen som inte för en sekund släppte kontakten med mig. Inte glömmer jag heller den unge mannen vid min huvudgärd som frågade:
– Kan du böja nacken bakåt? Fint!
Sen sa han mycket lugnt och förtroendeingivande:
– Vi brukar nämligen göra så här…
HJÄLTAR, HJÄLTINNOR!!!
Så har jag haft tid att fundera från min sjuksäng. Jag har tänkt ungefär så här:
GUDSKELOV ATT DET FINNS FOLK SOM GLADELIGEN BETALAR SKATT SÅ ATT DET DÄR STÄLLET ÖSTERUT HAR MÖJLIGHET ATT GÅ RUNT!
Var på återbesök idag, alltså österöver. Tänkte att jag skulle få bli av med gummislangen som jag har i magen. Men ack och ve!
I stället kommer det att bli en ny sövning framöver. Bläää!
I våningen under mig verkar det vara ett stort PARTAJ. Mycket ljud och stök, röster som brölar, förbannat dålig musik och inte verkar dom ha något kul heller…
Nu blir jag riktigt grinig…Tjingeling! Önska mig en god natt…
eller rättare sagt Internationella Kvinnodagen.
Jag har stått på apberget och talat i mikrofon.
Tja, vi var ett gäng kvinnor som turades om. Delade ut foldrar om föräldrarförsäkring och den eminenta tidningen Morgonbris. Vi bjöd också på godis… men konstigt så många som säger NEJ… till godis, alltså hur är ni funtade egentligen?
Godis är gott!
Dagens upplivare var en ung man som klev fram och tog ögonkontakt:
"Bra tal!" sa han.
Åååh vilken gullplutt! Det kan en skruttig tant leva länge på….
Rutan har kokat soppa för morgondagens sopplunch och dessutom bakat bröd. Själv har jag tillbringat kvällen i min blå soffa och glott på en halvdan romantisk film och så har jag i vanlig ordning tyckt lite synd om mig själv. Tjingeling!
PS. Majsan var förbi och bjöd på vrålfika mitt på dan. DS
Pensionärsbloggare.
Född: Ja, fyrtiotalist (Brr)
Bor: UMEÅ. Mitt i smeten
Första minnet: Pappa i grå mundering på perrongen i Finspång. Inkallelseort okänd.
Favoritmat: Grannens lammfärsbullar med pasta
Senaste kommentarerna