Nu ska jag berätta om tre miljöer som jag nyligen bevistat.

Det finns gula bilar med fartränder på och blåljus som blinkar. Tut-tut-tut! låter dom när de kör förbi här utanför mitt fönster. Om natten är de mer diskreta. Rör sig mera stillsamt, tyst och effektivt.

Sent en natt kom det en sån där bil till mig.

En kille och en tjej hämtade mig. Den här tanten som skiver nu hade mått pyton en fem, sex timmar i sin ensamhet. Hon var alltså i ganska miserabelt skick. Men de där två tog hand om mig, lade mig på bår och skuffa in mig i bilen, tog alla nödiga uppgifter, namn, nummer, puls tryck: Bäddade om mig när jag frös, talade lugnande till mig.

Min hjälte och min hjältinna! Gud så rara ni är…

På Akuten, dit jag blev förd, fanns ett rum med en skylt på väggen intill dörren. Jag såg den som i en dimma.  RENGÖRINGSRUM stod det med vita bokstäver på blå skylt. Dit blev jag inrullad.

Två unga män i gummistövlar och förkläden började metodiskt och med stor värdighet rengöringen. Den fick lov att upprepas en gång, två gånger, tre gånger samtidigt som man försökte hitta en gångbar ven att sätt en nål i.

Jag säger bara HJÄLTAR, HJÄLTAR!

Så småningom, när jag kommit till mig lite, fick jag  inblick i ännu en miljö. Den där man söver folk.

Dessa grönklädda människor med sina lustiga huvudbonader. Ett tätt samarbete med patienten i centrum. Aldrig ska jag glömma det lilla glada ansiktet med de glittrande ögonen som inte för en sekund släppte kontakten med mig. Inte glömmer jag heller den unge mannen vid min huvudgärd som frågade:

– Kan du böja nacken bakåt? Fint!

Sen sa han mycket lugnt och förtroendeingivande:

– Vi brukar nämligen göra så här…

HJÄLTAR, HJÄLTINNOR!!!

Så har jag haft tid att fundera från min sjuksäng. Jag har tänkt ungefär så här:

GUDSKELOV ATT DET FINNS FOLK SOM GLADELIGEN BETALAR SKATT SÅ ATT DET DÄR STÄLLET ÖSTERUT HAR MÖJLIGHET ATT GÅ RUNT!