Lillflickan min tittade in som hastigast. Hon behövde en extra madrass för att härbärgera nattgäster. Har ni prövat att rulla ihop en dylik madrass. När jag inhandlade den, var den snyggt ihoprullad, enkel att bära under armen men hu, vad den växte när jag tog bort plasthöljet. Vi brottades som galningar med den där skumgummitingesten.

Sen satt vi andfådda och pratade om ditt och datt. Jäntan hade varit hos frissan och gjort sig extra snygg i håret. Här några axplock ur samtalet dem emellan:

Frissan: Men du, din mamma och Rutan – är dom ett par, eller?

Jäntan min: Nja, inte på det viset men det är klart dom har ju känt varann i en herrans massa år.

Frissan: Men att dom inte flyttar ihop…

Jäntan: Nej, det går nog inte, vart ska mamma ta vägen när dom har grälat? Och när Rutan har alla sina barnbarn på besök sen då. Då måste hon försvinna ut i skogen kanske.

 Ja, allt det där är nog sant. Jag funkar inte särskilt väl när det blir för stojigt och på gamla dar har jag blivit grälsjuk också. Mer än förr.

Vi fortsatte med att tala om den förestående ålderdomen och om minister Maria Larsson som jag sett på TV-debatt. Hur hon menar att man inte ska bortse från de stora krafter som anhöriga utgör när det gäller vård av äldre.

Jäntan min och jag var i alla fall rörande ense om att ministern har fel, fel, fel! Åtminstone för mitt vidkommande.

Jag tänker inte kräva av mina barn att de ska bli nån sorts vårdpersonal till mig. Hur skulle det gå till? Barnen har ju sitt, är fullt upptagna med arbete och dom kan väl inte förbinda sig att liveget bo där jag bor…

En väninna till mig sa häromdagen, det var förresten efter vårt bejublade framträdande i Generationskören, hon sa: "Om vi har tur, vi som är i vår ålder nu, så har vi kanske tio år kvar då vi kan må någorlunda bra…"

Inga lysande utsikter precis.

Hoppas bara att jag kan få fortsätta att bo i min lilla lya och att jag slipper bli dement…