Tja, nu lurade jag er allt med en sån där rubrik, eller? Saken är den att Rutan och jag har gått under jorden de sista fjorton dagarna.

Men varför det nu då, kan man fråga sig. Jo, någon slags virus. Ont i huvudet, i halsen, i lederna. Hosta, yrsel, matthet… you name it. Det har bara gått runt.

Alldeles för bedrövligt är det när virus drabbar två gamla tanter. Jag å min sida vet ju av erfarenhet att jag blir slagen till slant vid minsta lilla feberhöjning men Rutan brukar det vara  mera krut i. Hon går vanligtvis på i ullstrumporna tills hon ligger där helt väck och i går kväll var det dags:

– Nej, nu går jag och lägger mig, sa hon mitt i Morden i Midsomer. (Annars brukar Barnaby och hans assistent hålla henne vaken.)

Alltså, jag fick snopet packa ihop och vandra hem…

Sen dess har Rutan varit hos doktorn och fått starka medikamenter som gjort att hon halva dagen sovit som en klubbad oxe.

Därefter har hon stigit upp, gått till sin spis och ordnat fin middag till mig och äldsta dottern.

Oh yeah, det börjar ordna till sig. Har även hört att Majsan är på ingående från varmare trakter. Ordningen blir  sakta återställd. Tjingeling!

Tja, vi hade precis satt i oss rödbetssoppan, den fådda, och kom att snacka om livet som det är eller borde vara…

– Alltså, jag tycker att livet bara rinner iväg – jag hinner inte göra någonting – det blir bara fjant…

– Säjer du det… men vad skulle du vilja göra?

– Flytta in i en puppa – stänga ute världen helt och hållet…

– Nämen kära jistanes… jag kan slå mig i backen på att om du gjorde det skulle det liks inte bli mycket gjort…

– Joho du, till slut.

-Äh, till slut…

– Jaaa, om jag hinner innan allt är slut…

Vad sägs? Uppbyggligt va? Tjingeling!

…då skulle jag först och främst se till min underbara familj. Jag skulle samla den till ett jätte-party  och en rekreationsfest på något ljuvligt ställe. Sedan, när alla var vederkvickta, skulle jag bara göra goda saker för mänskligheten.

Vore jag riktigt, riktigt snuskigt rik skulle jag kunna förändra mycket här i världen, ty så är det, det vet ju alla, att nuförtiden är det endast penningen som talar…

Ålidhems nya bibliotek bjöd in till en föreläsning/enmansteater i går kväll. Rubriken var "Syndens näste."

Berättaren och violinisten Arnold Kjellberg återgav sina minnen om dansbanan vid Erikslund, "ett syndens näste" under 50-talet. Arnold själv är uppvuxen i trakterna och hans mustiga minnen berättades med lågmäld humor ackompanjerad av eget fiolspel. Det visade sig att publiken till stor del hade erfarenhet från dansbanan och den tidens sätt att leva.

En herre reste sig upp och visade ett fotografi av dansbanan och huset Erikslund. Han visste berätta att huset var flyttat och används numera som fritidshus. Publiken i övrigt var mycket aktiv och många delgav sin bild av Erikslunds dansbana, av personer som verkat där och om minnen från svunna tider.

Ännu en berikande kväll att minnas… Tjingeling!

Tänkte bara visa utsikten från mitt arbetsrum… Tjingeling!