Lenas

En ädel -23:a

Av , , 1 kommentar 5

 

 

 

 

Idag tog vi Rutans lilla röda ”Farmor Anka” och körde till Coop Forum för att proviantera. Sådana utfärder är rena maratonlopp för en stackars tant. Redan innan man har kommit fram till kassan är man sjöblöt i svett och man andas som en braxenpanka, nyss uppdragen på torra land. Ni fattar, va?

 

Rutan var sedan länge färdig med handlandet och satt redan på en av sofforna. Det hör till att vi pustar ut en stund där och då kan vi samtidigt kolla lite på folk som går in och ut ur köpcentrat.

 

Tja, som vi satt där kom en stilig herre med rollator. Han höll en rak kurs mot ”vår” soffa. Jag makade mig lite närmare Rutan för att göra plats för herrn.

 

-         Vill du sitta här?

-         Ja tack…

-         Hörru, visst är dom bra dom där rollatorerna…

-         Jo, vet du det du, du är ju ung du.

-         Mja, så värst ung är jag inte – +70, det är väl ansenligt…

 

Rutan såg omåttligt road ut åt vår konversation. Hon reste sig och meddelade mig att hon hade en tid att passa hos frissan och att hon ämnade hämta bilen.

 

Typiskt alltså…

 

Jag fortsatte i alla fall pratstunden med min nyvunne bekanting.

 

-         Jag är -90, sa han. Noga räknat är jag en ädel -23:a.

-         Och jag är en av de förhatliga 40-talisterna, dom där propparna som förstör för ungdomen.

-         Var har du rollatorn då?

-         Nja, den tog jag inte med, jag har ju min kompis som hjälper mig.

 

 

Så linkade jag iväg med min stora tungt lastade dramaten.

 

Rutan flinade åt mig och mina raggningsförsök. Just när vi körde ut på E:4 gick det upp ett ljus för mig.

 

-         Vad dum jag är… En ädel 23:a… Han menade såklart ädelt guld, 23 karat.

 

Tjingeling!

 

 

 

 

1 kommentar

På vift

Av , , Bli först att kommentera 4

 

 

 

I Lycksele bor min käre vän Oscar. Vår vänskap sträcker sig från 50-talet genom hela livet och fortfarande. Ja, jag måste erkänna att de där åren när jag var gift och hade mina små barn var det ingen kontakt med Oscar, ej heller under mitt rika yrkesliv. Men tänk att på senare år har vi återfunnit varandra och i helgen var jag på besök.

 

Man kan ju befara att ett halvt sekels frånvaro av varandra borde sätta sina spår, att man inte känner igen varandra, att man är som främlingar – men ingalunda…

 

Oscar och jag fnittrar och fjantar precis som förr, som den sommaren då vi deltog i den ”Kvinnliga Husmoderskursen” vid Hampnäs Folkhögskola i Själevad, Västernorrlands Län.

 

Regnet skvalade i Lycksele.. Alltså roade vi oss med att inomhus äta god mat, att spela olika familjespel, se på TV och läsa.

 

I Oscars bokhylla fanns bland annat ett praktverk. Halvfranskt.

 

Svenskt husmoderslexikon

Uppslagsbok för hem och familj

 

 

Jag kollade förstrött i band nr III, K – Q medan Oscar fixade käk och läste med förtjusning  under ordet  MASKER:

”Den som inte har möjlighet anlita skönhetssalong, kan mycket väl   – och med utmärkt resultat – göra en stimulerande, renande eller föryngrande ansiktsmask hemma”

 

Två fnittrande +70-åringar skred genast till verket. Oscars rikhaltiga skafferi stod för ingredienserna och medelst en gammal rakborste applicerades masker på våra skrynkliga ansikten i hopp om ett stimulerande och föryngrande resultat. Och si!

 

 

En tacksamhetens tanke går till HKH Prinsessan Sibylla utan vars ”benägna tillstånd” detta verk aldrig hade kommit till stånd, allt enligt bandets första sida.

Tjingeling!.

 

 

 

 

 

 

Bli först att kommentera

Nu är jag på gång…

Av , , Bli först att kommentera 4

Nu när jag ändå är på gång kan jag ju berätta om telefonsamtalet jag fick idag av min kära gamla vän som flyttat iväg från länet och sedan länge lever i EKEN, som man ju kallar staden Stockholm.

Vi snackade om dittan och datten och skvallrade runt som vi brukar och jag, jag berättade om min nya blogg, (det är ju anmärkningsvärt nuförtiden att man/jag slänger ihop en blogg).

Steget var sedan inte långt till den tragiska och mystiska historien om Marinas ek.

Marinas EK föddes för länge sedan i Bjurholm. En liten gosse, som nu är en bra bit över pensionsåldern, kom och förärade Marina ett litet ekollon som faktiskt hade börjat gro.

Marina planterade det och skötte om det som vore det ett spädbarn och åren gick och eken växte.

Vid tiden för Folkets hus byggnad kunde Marina skänka denna ek till staden och trädet fick sin plats framför ingången till Idun. Där stod det stolt och växte på sig.

Men ve och fasa, en vacker dag var det plötsligt borta. Hade det stackars trädet vuxit sig för stort? Skymde det annonsrutan  på Iduns fasad? Kanske måste det  ge plats åt TC:s sommarrestauranter? Blev den stackars eken förgiftad? Itusågad?

Nu frågar jag i detta forum: Är det någon som vet vart Marinas ek tog vägen, vad blev det av EKEN?

SVARA!!!

 

Bli först att kommentera

Den hemliga trädgården

Av , , Bli först att kommentera 3

 

 

 

 

Sen några dagar går jag och grubblar över en grej.
Jag hade i förra veckan anledning att tala med en tjänsteman på Stiftelsen Bostaden. Det var ett mysigt samtal. Vi pratade om Ålidhem i allmänhet och konstverken som pryder stadsdelen i synnerhet. Han nämnde ett av konstverken som han dock ansåg lite malplacerat. Skam till sägandes så har jag inte gjort någon Ålidhemsvandring för att se på all konst så jag kunde inte riktigt, i mitt arma huvud, för min inre syn se det ”malplacerade konstverket”. Nåväl, ungefär så här utspann sig samtalet oss emellan:

 

- Jo, det ligger i närheten av Värmeverket. Det är ett Gunnebostängsel och en halvöppen grind och så skulle det få växa vilt innanför.
- Spännande…
- Och något slags bygge, som en hundkoja eller nåt…och några träd.
- Jaså…
- Ja, men det blev ju himla bekymmersamt!
- Hur då?
- Folk gick ju dit i massor med sina hundar.
- Hahahaha!
- Dom tog det hela för en rastplats och det fattar du ju vilket liv det blev där. Där var ett ständigt skällande och förorenande så de boende runtomkring klagade och jag fick lov att sätta ett hänglås på grinden… för att få slut på det…
- Men så tragiskt … fast komiskt också. Eller?

Senare letade jag fram katalogen över Ålidhemsprojektet och där på sidan 67 läser jag:

”…HMLG
MARTINA WOLGAST

JAG HAR SKAPAT ett privat offentligt rum.
En trädgård som är Ingens, Allas och samtidigt Någons. Verket består av ett Gunnebostaket som ringar in sju befintliga träd, nyponrosor, ängsmark och en skulptur. Från insidan av dörren kan du låsa, till utsidan finns ingen nyckel. Staketet ringar in och skapar en fristad. En plats som förändras med tiden, där gränsen mellan det tuktade gräset och den vilda ängen kommer att bli mer påtaglig med åren.
Jag har hämtat inspiration från romanen Den hemliga trädgården av Frances Hodgson Burnett 1909. Boken tillhör public domain och finns att ladda ner som ljudbok från: http://liobrivox.org/.”

Nu känner jag mig lite sorgsen över hänglåset på det fina konstverket. Undrar vad konstnären tycker…

Ja, jag känner mig riktigt, riktigt sorgsen.

 

 

Bli först att kommentera
Etiketter: