Igår eftermiddag när vi, Majsan och jag, ånyo väntade på att få inta en förtjusande middag hos Rutan, tog Majsan ett par kliv från fåtöljen fram mot skänken i Rutans vardagsrum. Hon granskade julkrubban som Rutan enligt tradition ställer fram varje jul.

– Ja, men ser man på… nu börjar dom närma sig.

– Vadå?

– De tre vise männen. Det är först i morgon de ska vara framme om rätt ska vara rätt. Jag sa till före Jul. Rutan hade ju ställt fram hela alltet! Men i morgon ska de ha nått fram. Så de så.

Jaha. Det är tur att Majsan finns så hon kan undervisa en gammal hedning, tänker jag tyst för mig själv. Sen minns jag plötsligt :

Jag gick i sjätte klassen i folkskolan och det var femtiotal i Örnsköldsvik. Vår älskade ordinarie lärare undervisade av någon dunkel anleding inte i kristendomskunskap. I stället kom en annan lärare. Inget fel med det, det var bara lite ovanligt.

Denne lärare, minns jag, satt nersjunken bak katedern och läste för oss barn. Han satt stilla, utan stora åthävor, och berättade ur Bibelns rika text.

  Hur han kunde levandegöra!

Jag satt som fastnaglad i skolbänken helt upptagen av alla de händelser som läraren redogjorde för. Tänk, jag minns inte hans namn men han måste ha gjort ett djupt intryck på mig. Kristendomskunskap var nämligen ett av de ämnen som jag, den mobbade lillflickan med småländsk dialekt och som inte ens var döpt, förlänades ett icke föraktligt betyg i. Tja, hur bar han sig åt?

Så där kan det vara nu i dessa dagar. Minnena sköljer över en…små händelser för en tillbaka till barndomen.

Och livet går…