Sen några dagar går jag och grubblar över en grej.
Jag hade i förra veckan anledning att tala med en tjänsteman på Stiftelsen Bostaden. Det var ett mysigt samtal. Vi pratade om Ålidhem i allmänhet och konstverken som pryder stadsdelen i synnerhet. Han nämnde ett av konstverken som han dock ansåg lite malplacerat. Skam till sägandes så har jag inte gjort någon Ålidhemsvandring för att se på all konst så jag kunde inte riktigt, i mitt arma huvud, för min inre syn se det ”malplacerade konstverket”. Nåväl, ungefär så här utspann sig samtalet oss emellan:

– Jo, det ligger i närheten av Värmeverket. Det är ett Gunnebostängsel och en halvöppen grind och så skulle det få växa vilt innanför.
– Spännande…
– Och något slags bygge, som en hundkoja eller nåt…och några träd.
– Jaså…
– Ja, men det blev ju himla bekymmersamt!
– Hur då?
– Folk gick ju dit i massor med sina hundar.
– Hahahaha!
– Dom tog det hela för en rastplats och det fattar du ju vilket liv det blev där. Där var ett ständigt skällande och förorenande så de boende runtomkring klagade och jag fick lov att sätta ett hänglås på grinden… för att få slut på det…
– Men så tragiskt … fast komiskt också. Eller?

Senare letade jag fram katalogen över Ålidhemsprojektet och där på sidan 67 läser jag:

”…HMLG
MARTINA WOLGAST

JAG HAR SKAPAT ett privat offentligt rum.
En trädgård som är Ingens, Allas och samtidigt Någons. Verket består av ett Gunnebostaket som ringar in sju befintliga träd, nyponrosor, ängsmark och en skulptur. Från insidan av dörren kan du låsa, till utsidan finns ingen nyckel. Staketet ringar in och skapar en fristad. En plats som förändras med tiden, där gränsen mellan det tuktade gräset och den vilda ängen kommer att bli mer påtaglig med åren.
Jag har hämtat inspiration från romanen Den hemliga trädgården av Frances Hodgson Burnett 1909. Boken tillhör public domain och finns att ladda ner som ljudbok från: http://liobrivox.org/.”

Nu känner jag mig lite sorgsen över hänglåset på det fina konstverket. Undrar vad konstnären tycker…

Ja, jag känner mig riktigt, riktigt sorgsen.