Londons borgmästare vill byta ut Corbyn

Londons borgmästare vill byta ut Corbyn. Corbyn är partiledare i Labour sedan 2015 men det har stormat ordentligt om honom senaste tiden inte minst med anledning av Brexit. Han har suttit i underhuset sedan 1983 och har röstat över 500 gånger mot partilinjen. Han står också långt ut på vänsterkanten med en konstig syn på ekonomin.

Sadiq Khan, borgmästare i London, och en av Storbritanniens absolut tyngsta Labour-politiker tar nu ställning i ledarstriden i partiet.
I en debattartikel i Observer tar Khan ställning för utmanaren Owen Smith. Jag har bestämt mig för att rösta på Owen Smith eftersom Labours medlemmar och Storbritannien förtjänar en Labour-seger i nästa val , skriver han och fortsätter:
Hur man än räknar så är det extremt osannolikt att Labour, om Jeremy sitter kvar, kommer att vinna nästa val. 
Sadiq Khans stöd är en välkommen skalp för Owen Smith som tippas förlora mot den sittande Labourledaren Jeremy Corbyn.

Jag tror Sadiq Khan har helt rätt i sin bedömning. Den typen av vänsterpolitik som Corbyn vill föra kan inte betecknas som Socialdemokratisk utan snarare som kommunistisk och den politiken har överlevt sig själv. Även i Sverige och inom som Socialdemokratin finns de som vill att vi ska gå till vänster trots att det inte finns några väljare där att finna. Det gäller att partiet tar fram en ny vision som grundar sig på vårda grundvärderingar men som är mera inriktad på framtiden och de utmaningar som där står för dörren inte minst hållbarhetsfrågorna med utbildning och jobb hand i hand med hållbarheten

En kommentar

  1. Lars Flemström

    Jag håller kanske inte med dig om allting som du har skrivit på din blogg. Men jag instämmer med allting som du har skrivit i det här inlägget. Fullständigt. Sedan kommer emellertid frågan vilka slutsatser man ska dra mer i detalj.

    Hur ska vi se på Miljöpartiet? När Mp var ett nytt parti, försökte ledande socialdemokrater avskräcka folk från att rösta på Mp genom att utmåla det som ett borgerligt parti. Detta var delvis sant, men Mp uppfattas knappast av de flesta väljare som ett borgerligt parti, utan snarare som ett vänsterparti eller t.o.m. som ett extremt vänsterparti. Så var det då, och så är det nu.

    Förklaringen torde vara att Mp, som har en småborgerlig medlemsbas och väljarbas, försöker sitta på flera stolar samtidigt och tidvis (särskilt i början) har profilerat sig som ”varken höger eller vänster”. Men partiets politik är snarare en blandning av höger- och vänsterståndpunkter. Men det är ingen harmonisk mix, utan snarare oförenliga ståndpunkter som man för fram. Och heller ej någon kompromiss mellan höger och vänster,. Alltså ingen mittenpolitik i egentlig bemärkelse, utan snarare en våldsam slalomåkning mellan högerdiket och vänsterdiket.

    Vänsterpartiet, har sedan man lämnade kommunismen bakom sig efter att ha gjort en del försök att bli ett vänstersocialdemokratiskt parti, alltmer utvecklats till ett vänsterpopulistiskt parti med en tydlig ambition att ta väljare från Mp. Det har gått årtionden sedan dåvarande Vpk försökte sno väljare från S med slagordet ”Arbetarpolitik och socialism”. Det gick inte särskilt bra. Det hade nog gått bättre, om man hade slopat socialismen och enbart lovat arbetarpolitik.

    Vilket förre M-ledaren Fredrik Reinfeldt har gjort med stor framgång. Sedan det visat sig att Reinfeldt inte haft för avsikt att hålla vad han lovat, har många av de nya M-väljarna fortsatt till SD. Vilket borde vara ett guldläge för V. Men i stället för att försöka sno åt sig f.d. S-väljare som gått till SD, direkt eller via M), så sätter V upp attityden ”Dessa usla människor ska inte få besudla vårt fina parti med sina smutsiga röster”.

    V och Mp – samt delar av ”vänstersosseriet” är guld värda för SD. Varför S borde göra allt för att bli kvitt dessa s.k. stödpartiet. Genom att inte släppa in de i regeringen. Genom att inte förhandla med dem. Det är visserligen sant att V hotar och hotar, men har aldrig vågat göra allvar av sina hot att fälla en socialdemokratisk regering. Det kan man däremot befara att Mp kan komma att göra, om de inte smöras med egna ministerposter. Och detta är en förklaring jag fått till att S-toppen har valt att lita mer på Mp än på V.

    Vad S-toppen inte velat inse är att S har förlorat fler egna röster än vad de har vunnit som regeringsunderlag genom rösterna på Mp. I den sista väljarundersökningen innan Mona Sahlin första gången lovade ministerposter till Mp under hela 2010-talet, hade S ett väljarstöd på hela 43,5 procent. Därefter rasade väljarstödet med 6 procentenheter under en enda månad. Sedan även V tagits med i samarbetet rasade väljarstödet för S med ytterligare 7 procentenheter under en enda månad. Även V backade.

    Det är alltså uppenbart att väljarna inte vill ha en ”S-ledd regering” med Mp-ministrar, vilken dessutom förhandlar med V, innan man söker stöd för sin politik hos allianspartierna. Det är inte så man splittrar alliansen. Genom att gifta ihop det alliansparti ,som till äventyrs vill bryta sig ur alliansen, med vänsterextremister. Det allianspartiet får nog bereda sig på att hamna utanför riksdagen efter nästa val.

    Nej, S måste gå fram med en egen politik inför nästa val, och inte lova bort några ministerposter innan det finns ett valresultat.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.