Varför lyssnar inte regeringarna på SKL

Varför lyssnar inte regeringarna på SKL. Ja det har jag funderat på i många år. I SKL sitter representanter för alla partier som får plats där enligt kommunvalen. Jag tror den organisationen som har benen i närheten till verkligheten på ett helt annat sätt än de personer som är tjänstemän på regeringskansliet och uppfödd i Stockholms innerstad. Jag har i alla tider i stort sett delar både kommunförbundet numera SKL haft rätt analys.

Man har i SKL och tidigare i Kommunförbundet nästan alltid haft en gemensam syn hur regeringarnas politik och lagar och regler påverkat Sveriges kommuner utom den senaste styret under alliansen där alliansens ledamöter blev mer en megafor för regeringspolitiken istället för att belysa vad som händer i kommunerna.

Jag tror om jag ska vara ärlig det led Anders Knape för det eftersom han inte fick påtala verkligheten. Nu lägger jag ut en artikel som Lena Micko och Anders Knape skrivit i Dagens Nyheter den 1 juli i år. Så här ser den ut och den skulle även jag skriva under på

Stelbenta regler i den statliga arbetsmarknadspolitiken gör att det tar för lång tid för nyanlända att komma i arbete eller studier. Det skriver Lena Micko och Anders Knape på DN Debatt.

Stelbenta regler i den statliga arbetsmarknadspolitiken gör att det tar alldeles för lång tid innan nyanlända kommer i arbete eller studier. Det leder även till stora skillnader i resultat mellan olika kommuner, trots att de har liknande förutsättningar. Nu måste regler ändras och förenklas, så att nyanlända snabbare kan komma in i det svenska samhället.

Arbetsförmedlingen ansvarar för etableringsuppdraget, där nyanlända under två år erbjuds insatser för att komma i arbete eller studier. SKL har nu gått igenom resultatet utifrån Arbetsförmedlingens statistik till SCB.

År 2016 lämnade 22 000 personer etableringsuppdraget. Sammantaget var 33 procent av deltagarna i arbete eller studier efter två år. Dubbelt så många män som kvinnor var i arbete, 36 respektive 15 procent. Endast 7 % började studera inom de första två åren.

Det nationella resultatet i etableringsuppdraget är långt ifrån tillfredsställande. Statistiken visar också på anmärkningsvärt stora lokala skillnader på kommunnivå – från 0 till 73 procent av de nyanlända kommer i arbete eller studier efter två år beroende på boendeort. I endast 35 av landets 290 kommuner har fler än hälften av deltagarna börjat arbeta eller studera. Det är också stora skillnader mellan kommuner med jämförbar arbetsmarknad och där deltagarna har likvärdig utbildningsnivå.

En viktig förklaring bakom de stora skillnaderna i resultat är att den statliga arbetsmarknadspolitiken inte i tillräcklig grad stödjer olika lokala möjligheter att rusta och matcha nyanlända till lokala arbetsgivare. Det finns absolut att lära av de som lyckas bra, men förutsättningarna runt om i landet är för olika för att alla orter ska kunna göra lika.

Fler orter måste kunna uppnå de höga resultaten om etableringsuppdraget ska lyckas. Många kommuner är djupt frustrerade över fyrkantiga regelverk som försvårar individuell anpassning efter lokala behov. Det är också svårt för kommuner och andra lokala aktörer att nyttja Arbetsförmedlingens resurser eftersom dessa ofta är bundna till nationella program och större upphandlingar. Följden blir att aktörer som kommunens vuxenutbildning, lokala företag samt det civila samhället många gånger inte kan utföra insatser inom etableringsuppdraget.

Ska vi lyckas få en mer effektiv etablering behövs å ena sidan höga förväntningar på alla inblandade, å andra sidan möjligheter för kommunen, Arbetsförmedlingen och andra lokala aktörer att komma överens om ansvarsfördelning, hur de ska utforma utbildningsinsatser, praktikplatser och jobbmatchning. De som har kunskapen behöver involveras.

Samtidigt som vi står inför uppenbara utmaningar är det viktigt att också ta vara på det som är bra. Faktum är att Sverige ligger i topp när Migration Policy Index (Mipex) mäter nyanländas rättigheter och möjligheter i 38 länder. Sverige rankas till exempel högst inom arbetsmarknads- och utbildningsområdet, vilket visar att Sverige i ett internationellt perspektiv ligger långt framme.

Denna topplacering visar att vi har en grund att bygga på. En annan studie (Bjerre, Mortensen) visar hur olika nationaliteter klarat sig på arbetsmarknaden i Danmark, Norge och Sverige. Skillnaden mellan andelen inrikes födda och utrikes födda som är i arbete är större i Sverige den första tiden, men efter ett antal år passerar Sverige de båda grannländerna. Slutsatsen är behovet av tidiga, effektivare och snabbare vägar till arbete och studier.

Att etablera sig i Sverige kan vara en onödigt lång resa, där många tyvärr fastnar i bidragsberoende på vägen. Regeringen har nyligen presenterat åtgärder för att tydliggöra nyanländas skyldigheter att delta i etableringsinsatser och för att utveckla innehållet i etableringsuppdraget, med bland annat mer utbildning. Det är steg i rätt riktning, men avgörande är att regeringen nu tar sig an de stora hindren i regelverket. I SKL:s Agenda för integration listar vi bland annat följande punkter för bättre resultat på kort och lång sikt:

En hållbar och jämn fördelning av mottagandet över landet.
Asylsökande bör fördelas jämnt utifrån kommunernas storlek och arbetsmarknad samt den asylsökandes yrkesbakgrund. Vid uppehållstillstånd bör närhetsprincipen råda för att påbörjade insatser ska kunna fortsätta, som exempelvis skola för barn eller utbildning för vuxna.
Större lokalt ansvar för nyanländas etableringsinsatser
Kommuner och regioner behöver få en ökad möjlighet att nyttja Arbetsförmedlingens resurser så att de bättre kan anpassa utbildnings- och arbetsmarknadsinsatser, särskilt i de fall Arbetsförmedlingen inte finns i kommunen. Det behövs lokala överenskommelser mellan kommunen och arbetsförmedlingen hur utförandet av etableringsinsatserna ska se ut och hur ansvaret och de statliga medlen fördelas dem emellan.
Låt nyanländas behov styra etableringstiden
Tiden för insatser behöver kunna anpassas utifrån individens bakgrund. En möjlighet till förlängning utöver dagens 24 månader kan bidra till mer långsiktiga insatser och att fler väljer att studera, vilket ökar chansen till en varaktig etablering. I Norge och Danmark kan etableringsinsatserna förlängas i upp till fyra respektive fem år.

Öka resurserna till vuxenutbildningen
Ersättningen för vuxenutbildningen behöver ingå i statens ersättning till kommunerna för mottagande av nyanlända. Om dessutom förutsättningarna för studiefinansiering efter etableringen överlag blir bättre skulle fler nyanlända satsa på fortsatt utbildning. En bra vuxenutbildning i ett tidigt skede kan vara väl investerade pengar i den nyanländes etablering.
Skapa ett nytt etableringsspår för kortutbildade nyanlända 18-29 år
Nyanlända unga vuxna med kort utbildningsbakgrund och med ett långt arbetsliv framför sig, bör ges en yrkesutbildning motsvarande gymnasienivå. Ett sådant etableringsspår bör innehålla olika delar i en individanpassad yrkesutbildning som kan pågå upp till sex år.

Den största delen av det praktiska arbetet för integration och etablering sker lokalt. Samtidigt är lagar och regler ofta utformade utifrån ett centralt perspektiv. Det främjar inte en smidig väg in i arbetslivet för våra nyanlända. Med nya flexibla regler som utgår från att ta tillvara lokala förutsättningar kan kommuner, staten och andra aktörer tillsammans få etableringen och integrationen att fungera bättre.

Lena Micko, ordförande Sveriges Kommuner och Landsting
Anders Knape, 2:e vice ordförande Sveriges Kommuner och Landsting

Artikeln publicerades i Dagens Nyheter, 1 juli 2017

Håll med om att det går att hitta lösningar över blockgränsen om viljan finns. Träffa en överenskommelse inom de ramar man tar upp i denna debattartikel