Det kanske är dags för en färja till Vasa som har el som drivmedel

Vilket drivmedel ska en ny färja till Wasa ha? Det har varit ett mål att det inte ska vara fossila bränslen och EU har varit inne på gasen LNG. Frågan är om det inte i dagens läge är rätt. Utvecklingen med el går framåt med raketfart. Vi har elbussar och elbilar är snart vardag.

Nu är det även på gång med båtar. Wall Street Journal berättar att två norska företag är på väg att bygga världens första helelektriska och självkörande fraktfartyg. Båten Yara Birkeland är dessutom obemannad och målet är att den ska tas i bruk redan 2018. Det är fraktbåt och ska transportera gödningsmedel från där den produceras till Larvik. Kostnaden för båten ligger på lite drygt 200 miljoner svenska kronor och ha en maxlast på 100 containrar.

Det här låter mycket spännande och borde självklart kunna göras även på en färja som tar både gods och persontrafik. Däremot finns det väl en massa krångliga regler för att kunna köra den förarlös med passagerare men på flygplan finns ju autopilot som gör att planen körs utan pilot. En färja för passagerare behöver en del personal då folk ska både få handla käka och ha annan service. Men antalet personer som sköter driften kommer inte att behövas. Men personal för säkerheten måste självklart vara med. Som ni ser är jag orolig för byråkratin men då tröstar jag mig med att klarar Norge av det så borde även Sverige/Finland klara det.

I vilket fall som helst borde det gå med en färja när det går med ett lastfartyg och priset för lastfartyget syntes inte alltför högt. Det här borde vara ett system som synas in i minsta detalj och vara ett steg framåt inte minst ur miljösynpunkt. Det här måste självklart gillas även av EU. Nu vet jag inte om projektet synat detta men om man inte gjort det tycker jag att man måste syna det

Etiketter:

En kommentar

  1. Lars Flemström

    Det kan knappast bli aktuellt dels på grund av hård sjö, som inte är jämförbar med de isfria vattnen längs norska kusten. Och dels på grund av de stora utrymmena ombord på ett fartyg för förvaring av bränsle. Som därför inte behöver vara av högsta kvalitet, mätt i kwh per kilo viktenhet. Man bör i stället se till utsläppen i förhållande till utvunnen energi. Och där är problemet inte att konventionell teknik för fartygsdrift saknas, med små utsläpp i förhållande till utvunnen energi.

    Utan problemen är att nationella miljöregler för internationellt vatten saknas, vilket dock inte torde vara fallet på det relativt korta avståndet Umeå-Vasa. Ska det vara eldrift, ska det vara ombordproducerad el, som på i s.k. diesellok – som egentligen är ellok med ombordproducerad el. Man slipper ju då omvandlingsförlusterna vid laddning /urladdning av batterier. Stora fartygsdieslar torde ha lika god verkningsgrad som stationära kraftverk, som drivs med samma typ av bränsle. Så, ”varför gå över ån efter vatten”?

    Redan under 1910-talet hade ASEA utvecklat eldrivna motorvagnar för icke elektrifierade järnvägar, s.k. Deva-vagnar. De stod sig dock inte i konkurrensen med de rälsbussar med ren förbränningsmotordrift, som började tillverkas i Umeå under 1930-talet. Med dåtida teknik hade man att välja det ena eller det andra, antingen ombordproducerad el eller el från kontaktledning eller ren förbränningsmotordrift.

    Med modern teknik, kan man erhålla samma strömart till drivmotorerna, oavsett ombordproducerad likström eller enfas växelström från kontaktledning, varför DEVA-projektet borde dammas av (och kompletteras med strömavtagare för körning på elektrifierade delsträckor) för trafiken Umeå – Lycksele och vidare till Storuman – Sorsele. Jag är dessutom ganska övertygad om att elbussarna i Umeå i framtiden kommer att köras med kontaktledning på de mest trafik, erade delsträckorna.

    Om 2.000 år kommer Bottenvikens omvandling till en insjö att ta sin början, precis vad som hände med Mälaren för 1.000 år sedan. Dessförinnan kommer nya, stora öar att bildas i Kvarken, speciellt på den finska sidan. I Norge finns om inte planer så dock allvarliga funderingar på att bygga broar under fjordmynningarna. Det handlar om riktiga broar under vattenytan men över fjordbottnarna. Och inte om tunnlar i berggrunden under fjordarna.

    En sådana undervattensbro finns sedan drygt 50 år tillbaka för tunnelbanan i Stockholm, mellan stationerna Hornstull och Liljeholmen. Kan det vara ett alternativ för framtida tågtrafik mellan Umeå och Vasa och vidare till Helsingfors och S:t Petersburg?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.