Miljö & samhälle, aktuellt

Livets molekyl är DNA - samhällets DNA är byn.

STATSMINISTERNS 1:A TAL TILL SVENSKA FOLKET del 2

Del 2

GRUNDEN    tidigare generationer

Alla har vi en grund i tidigare generation. Jag beundrar och hyllar tidigare generationer. Vi alla är skyldiga dem ett stort TACK för att de lagt grunden för ett bra land.

Mitt personliga  liv är okänt för er. Jag vill ändra på det genom att ge insyn i min mors uppväxt. Där finns nämligen basen för min värdegrund.

Min mor, Linnea, hade 11 syskon. Varje barn fick beroende på ålder och lämplighet ett ansvar. Äldsta barnet, en pojke, var en vinter och körde timmer med häst och släde när han var 10 år – 3 mil hemifrån. En annan pojke hade hand om hönsen. Min mor var knuten till jordbruket. När hon var 12 år tog hon och en syster upp 60 tunnor potatis. När hon var 14 år jobbade hon i timmersorteringen på finska sidan ute i havet utanför Torneälvens utlopp. Hon kunde inte simma. När hon var 16 började hon som piga. Där träffade hon drängen, Erik, som hade hand om hästarna. Det är mina föräldrars bakgrund.

Min mors familj bodde i ett kallt hus med endast en spis i det stora köket och en kakelugn i föräldrarnas sovrum. Det fanns inga andra värmekällor och inget vatten eller avlopp. Den andra halvan av huset var en så kallad islada.

Alla tolv (12) barnen var ju inte födda samtidigt, men det fanns tillräckligt många i köket vid läggdags. Ofta uppstod det lite bus eller stoj. Ett av barnen hade alltid koll på dörren in till föräldrarna. Så fort handtaget rördes blev det totalt tyst och lugnt i köket. Detta visar på vilken respekt och disciplin man visade sina föräldrar. 

År 1944 – Sverige har erfarenhet av ”att fly från krig” och att ta emot flyktingar

 Jag är född i augusti 1944. Den sommaren bodde vi 25 mil norr om Haparanda vid Finska gränsen. Det var mycket oroligt ute i världen. Den 6 juni hade det stora anfallet mot Hitler börjat – dagen D – med en enorm invasion på Normandiets kust. Min mor hade redan fattade beslutet att åka till sitt föräldrahem i Haparanda. Jag är född i kammaren hos morfar i området Nassua. (Kasta om de två sista bokstäverna och vi är i Nassau.)

Den svenska militären hade mobiliserat och hela gränsen bevakades av svenska soldater.

Man ville förhindra att tyskarna togs sig genom Sverige på sin väg till Norge.

Det fanns ca 55 000 potentiella flyktingar i norra Finland. Det gjordes förslag till planering av mottagningen vid Milo-staben i Kalix. Ett stort område norr om Haparanda förbereddes för karantän av alla djur – kor, hästar osv – som flyktingarna hade med sig. Det var en ström hela sensommaren ända fram till att kriget började. Det fanns två hygienlinjer – en för kvinnor och en för män. Det var finsk bastubad och tvättning med lusmedel. Tänk att man var så förutseende för mer än 70 år sedan.

I september bröt kriget ut i norra Finland – bara precis på andra sidan gränsälven.  I Torneå stad bytte tyskarna ut militärförband innan kriget började i själva staden. ”Det brinner hos Grannen”. Haparandapojkarna har givit ut skrifter om detta.

MIN BAKGRUND

Jag vill passa på att ge er bakgrunden och en bild av min uppväxt. Dee värderingar som fanns då och mina personliga egenskaper.

Jag har inte fått lika tuff uppväxt som mina föräldrar – långt därifrån. Däremot jag har fått ständiga uppgifter eller småjobb ända sedan 5-års ålder.

Jag är en i grunden snäll och omtänksam person. En yngre kusin bodde hos oss när jag var i 10-årsåldern. Jag minns hur jag skyddade honom i olika situationer. Och en gång var omsorgen så stark att jag liksom hade moderskänslor i den situationen. Jag kommer ihåg tydligt, att jag tänkte ”vad är detta”. Sedan är jag född med en enorm energi, ett bra minne, lätt för att snappa upp nya saker. Jag har lätt för att fatta beslut, speciellt svåra sådana. Alla dessa egenskaper har jag fått från mina tidigare generationer – det är mitt arvegods. Jag var så kallad lilldräng i ett par år efter 10-årsåldern. Den bonden har lärt mig något av de viktigaste i livet. Han sade det aldrig i ord utan visade det i handling. , Jag kom på det själv när jag var vuxen – och insåg plötsligt vilken god förebild han var.

Sedan vill jag säga att här i pannan dvs hjärnan är det inskrivet ANSVAR obs stora bokstäver.

PERSONLIGT EXEMPEL

Jag skall ge ett exempel som klargör en del vem jag är. Vi hade åter flyttat till en liten gränsby 25 mil norr om Haparanda i september-oktober. Året är 1952, jag är 8 år. Vid Lucia skulle vi få nya grannar. Jag har alltid varit hjälpsam, så också nu. Så jag sa till grannarna att jag ville följa med och hjälpa till med flytten. Samtidigt ropade mor in mig till middag. Jag åt fort och skyndade mig ut, och ser att grannens bil är borta. Det här är norr om Polcirkeln och december, det betyder mörker och vinter. Jag beslutar att sparken och drar iväg mot grannbyn, trots att jag aldrig varit dit. Det är lagom kallt och bra sparkföre – spark, spark och åter spark. Till slut kan jag ana att det finns hus där framme och kommer ganska snart in i byn. Då slår det mig ”var bor dom?”. Vid en ensam väglykta behöver jag inte fundera – där kommer den blåa Taunusen. Jag vänder sparken och sparkar hem – och vägen tillbaka är lika lång, men känns inte lika lång nu. När jag kommer in frågar mor ”var har du varit?”. Ute och sparkat är det korta svaret. Jag ljög aldrig för mina föräldrar. Det var inte viktigt för mig att tala om att jag varit till grannbyn – för att stoltsera – så min mor förblev ovetande om detta.

De egenskaper jag vill lyfta fram är att kunna ta beslut snabbt även om de är svåra, ha vilja, energi och uthållighet att genomföra beslutet.

Senare fick jag reda på avståndet till grannbyn, och det visade sig att jag sparkat 16 km på ca 1,5 timme.

KVINNOEXEMPEL

Samma år -1952 – fick min mor med sig de andra kvinnorna i byn, med syfte att skaffa byabelysning till den över 2 km långa byn, som var helt mörk på kvällarna. Hon hade skaffat en offert från Vattenfall. Kvinnorna jobbade hemma med att sticka, sy och tillverka saker. Ofta samlades de några för att umgås och fortsätta arbetet för byabelysningen. Ibland samlades nästan alla familjer. En sådan samling var hos oss i mellandagarna 1952. (Min syster och jag hade fått en speciell julklapp av två Boråskillar som besökte oss tidigare på sommaren i Ha-da. Därför kan jag datera detta så exakt.)

Kvinnorna umgicks i vårt stora kök samtidigt som de arbetade. Jag märkte att gubbarna bara var statister. Det var kvinnorna som var de viktiga. De var de som var de EXECUTIVA, för att använda ett modernt ord. Vi ungdomar var väldigt glada när så vi hade en upplyst by. Vi samlades ute på landsvägen och vi blev fler och fler.

Jag har således vuxit med en åsikt att kvinnor och män är lika mycket värda. Och att kvinnorna faktiskt kan genomföra stora projekt. I vuxen ålder fick jag en gång kommentaren ”du lyfter upp kvinnorna för högt”. Jag vidhåller ståndpunkten att kvinnor och män kan vara varandras jämlika.

Och för mig kan samspelet i ett parförhållande kvinna-man vara något av livets höjdpunkter.

Jag har själv upplevt det.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.