Författare okänd?

Av , , Bli först att kommentera 5

Har en vän som läser min bok Den gudomliga taxiresan. Och med tanke på hans beteende så är den riktigt bra. Han har varit nätmast besatt av boken i helgen och inte kunnat sluta läsa. Nu är kanske synpunkter från en nära vän så mycket värda när det gäller det man skapat, de vill ju väl. Men det jag tycker var roligast var när han med stor förvåning och stort leende höll upp boken och sa: Vem har skrivit den här?

Han kände nog inte igen mig riktigt i den klart annorlunda huvudkaraktären och de upptåg han ställer till med.

Men faktiskt är det en fråga djupare än så. Vem har skrivit den här?

Jag har ju tryckt ner tangenterna. Men när det gäller var inspirationen kommit från tror jag definitivt att en annan av huvudpersonerna i boken haft åtminstone ett av sina fulländade finger med i spelet.

Bli först att kommentera

Vackra ord som värmer

Av , , Bli först att kommentera 3

Läste en så fantastisk kommentar av min underbara redaktör som lotsat mig genom Den gudomliga taxiresan:

”Lars-Göran Halvdansson har ett fantastiskt språk och det är ett enormt flyt i hans texter! Och denna story är SÅ vacker om människans inneboende potential!!

Och äntligen, äntligen, äntligen börjar tacksamheten komma tillbaka på allvar. Tacksamheten över allt jag får göra, över alla underbara människor jag känner och över den fantastiska gåva jag faktiskt fått att kunna skriva texter som berör. Gåvan är så enormt stor, inte för att jag skulle vara märkvärdig eller bättre än någon annan, utan för att den gör mig så lycklig. Att jag får skriva, att det berör mig minst lika mycket och att jag sedan även kan röra i hjärtat hos andra.

Det har varit mycket krav (från mig själv) på sistone och mycket liksom vardag på en högre nivå. Men det är ju här jag vill vara. Tacksam. Så enormt tacksam.

Nästa skrivprojekt vilar lite just nu. Jag har ett påbörjat men jag vet inte om det blir det som blir nästa. Nu har jag skrivit två böcker med samma undertema. Människans inneboende potential där båda handlar om varför vi inte gör mer av den. Tanken som börjat gro är att nästa bok kanske blir precis tvärtom. Att faktiskt visa vad så många HAR gjort.

Vi får se.

Bli först att kommentera

Allt har ett pris

Av , , Bli först att kommentera 4

Det låter så jäkla jobbigt. Allt har ett pris. Men det behöver inte vara det. Allt beror på hur vi ser på det. Men allt har ett pris. Och ju mer vi anstränger oss desto mer får vi tillbaka. Det här gäller på alla fronter. Kroppen, hjärnan. Tränar vi dem, anstränger oss, så blir livet bättre.

Likadant är det med modet. Ju mer vi vågar desto modigare blir vi och desto mer får vi faktiskt ut av livet.

Gårdagen blev ett lysande exempel. Coachkollegan och vännen Maria Klein har skrivit ett manus till en bok om hur man får bättre familjerelationer, skriven utifrån hennes klokskap och erfarenheter av ett mer  aktivt föräldraskap. Som bygger på djupare relationer, att mer aktivt sätta sig in i barnets och sina egna behov istället för att ”uppfostra” med belöning och straff som metod. Marias ”metod kräver mer i stunden. Den utmanar både ens egen syn på sig själv men kräver också mer av föräldern då den istället för snabba lösningar i stunden bygger en grund för något helt annat, så otroligt mycket rikare som utvecklar både barn och föräldrar till så mycket mer av det de innerst inne är.

Den kräver mer, men ger också så otroligt mycket tillbaka. Ansträngningen betalar sig mångfalt.

Jag har läst stora delar av hennes manus. Och det är det bästa jag läst i sammanhanget. Så enkelt att ta till sig, så klokt, värdefullt och lärande med massor av personliga exempel och hela tiden Marias ödmjukhet i bakgrunden. Hon är minsann inte världens bästa förälder jämt heller trots att familjerelationer är hennes jobb.

Men jag tycker om manuset jättemycket.

I går tänkte jag ringa till Maria. Berätta om vad jag tyckte. Hur bra och värdefullt hennes manus  faktiskt är. Att det självklart skulle bli en bok utgiven på förlag. Men jag hade också en del synpunkter. Mest tekniska sådana och inget konstigt då ingen text egentligen någonsin blir helt färdig. Men det tog emot att ringa. Hur skulle hon ta det?

Men jag gjorde det. Ringde. Och hon blev jätteglad. Och det tekniska hade hon full koll på.

Så vad var det då värt att jag ringde? Att jag ansträngde mig, var lite modig?

Jag älskar att glädja andra! Och att få höra glädjen från Maria och se delningen på FB sedan om hur glad hon blev och att hon gick omkring med ett leende hela dagen var värt så otroligt mycket för mig! Samtidigt som jag gjorde henne glad!

Att vara modig, att vara den ”större” personen i ett gräl, att räkna till tio istället för att explodera, att välja glädje istället för offerkoftan, att se till ett behov istället för att enkelt lösa situationer i stunden med straff eller belöning – och så vidare – det kräver ansträngning. Men belönar sig miljonfalt i slutänden.

Och allt behöver inte vara jobbigt. Det beror helt enkelt på hur vi väljer att se på det.

Hur enkelt får det vara? Hur roligt får det vara?

Jag ser fram mot att få hålla Maria Kleins färdiga bok i handen. Dels för att den kan bli ett mycket värdefullt verktyg för mig som förälder. Men också för att nu har jag bidragit, om än aldrig så lite till att den ska bli klar och komma ut. Och då kommer inte jag att kunna låta bli att känna mig lite stolt också. :-)

Bli först att kommentera

Frostnatt

Av , , Bli först att kommentera 2

Vitt på marken för första gången den här hösten. Har lite svårt att förstå att det snart är oktober. Men så är det varje år.

Jag har inte bloggat på evigheter. Har inte vetat vad jag ska skriva, hur jag ska skriva, VAR jag ska skriva! Ska jag skriva för att sälja min coaching, föreläsningar och böcker? Då kan jag ju inet skriva om vad som helst. Inte var som helst heller. Eller kan jag det?

Det går ju inte att få någon att göra någonting mot sin vilja. Inte sig själv heller. Även om det är ett ”måste” så finns ju ändå en orsak bakom. Städa, äta, jobba, tvätta bilen, klippa gräset. Det finns inga måsten. Struntar du i att göra sakerna så får det konsekvenser. Men gör du saker av plikt är det också för att du vill. Kostnaden för att inte göra blir helt enkelt högre om du struntar i det.

Så jag skriver för att jag vill. Frågan är bara vad syftet är. Och det finns ett högre syfte. Att jag mår bra av det. Och utvecklas. Att få sätta mina  tankar på pränt är ett sätt att öka mitt eget välmående. Ska det vara så jäkla svårt att komma ihåg? Jag säger till mig själv som jag brukar säga till människor som har drömmen om att skriva en bok. När de brottas med alla frågor som hur gör jag, var ska jag vända mig, hur lång ska den bli, hur ska den ges ut, blir det här bra, kan jag, är det nån idé!?

Bara skriv. Det är alltid där det börjar. Så jag bara skriver. På mina vanliga ställen. Om det jag brukar skriva om. Så får vi se var det tar vägen. Men jag har en del andra idéer också och ska ta åtminstone en kontakt idag för att se om vi kan hitta på nåt tillsammans.

På måndag är det boksläpp. Den gudomliga taxiresan finns redan hos Bokus men nu ska jag officiellt släppa den själv också. I november kommer sedan de tre första novellsamlingarna i Ariton förlags storsatsning om de sju dödssynderna där jag är med som en av författarna.

Hur gick det här till? Och hur kan det komma sig att man helt plötsligt uppfattar det som under så många år varit en ouppnåelig dröm som – helt normalt? :-)

Crazy. Fullständigt bananas. Men så är det. Och det enda sättet (eller i alla fall det bästa sättet jag vet) att inte hamna i en grå vardag fast bara på en högre nivå är att ständigt påminna sig (i det här fallet mig) om hur otroligt tacksam jag är för det liv jag har förmånen att få leva.

Ha en fin dag därute.

Bli först att kommentera

När helvetet för gott med sig

Av , , Bli först att kommentera 3

Ångan ryker från den svarta barnsadeln på cykeln utanför fönstret. Som om nån skulle slagit på en elektrisk stolsvärmare.

–      Solen måste vara varm, säger hustrun.

Sonen hostar och snörvlar i en skolstartsförkylning, dottern ligger kvar i sängen och drar ut på de sista minuterna av värme under täcket innan hon måste gå upp. Utanför fönstret, bortom den rykande sadeln, skiftar löven i gult och allt är bara så vanligt. Så oerhört vanligt. Och tryggt och fint och skönt.

Jag har inte bloggat på länge. Har funderat vad jag ska skriva, vad jag ska använda bloggen till. Vet att jag borde vara smartare, använda bloggen som marknadsföringsfönster, berätta om nya boken som kommer inom några veckor.

Men jag gör inte det. Istället skriver jag om den humanitära katastrof som drabbar världen. Helt enkelt för att jag inte vill vara tyst.

Jag intervjuade en syriansk flykting i går. Och ställde en del obehagliga frågor som egentligen kändes som att de hade fullkomligt självklara svar.

Hur känns det? När du är här och din familj är kvar i kriget?

En idiotisk fråga kanske. Men jag ville veta. För att kunna berätta. Och förstå själv. Och nu vet jag, så smärtsamt mycket djupare än förut, det jag egentligen redan visste. Hur så många människor, som ändå klarat resan hit, lever i det svartaste helvete som går att tänka sig. Eller som sannolikt är fullkomligt omöjligt att föreställa sig om man inte varit där.

Det är därför jag inte kan vara tyst. Det är därför jag fortsätter skriva för att ge mitt, om än så oändligt lilla, bidrag till det jag hoppas kommer att vända den omänskligt kalla människosyn som vällt in över både Europa och Sverige.

Men jag tror att det vänder nu. När sanningen som är så grym och svart och helvetisk oundvikligen drabbar oss i form av bilder så fruktansvärda att man bara vill gråta sig genom natten, då har det, mitt i allt det svartaste helvetet, det goda med sig att många människor reagerar, vill protestera och hjälpa till. Då visar sig mänskligheten från sin bästa sida. Då öppnar människor sina hjärtan och lyfter fram den kärlek som vi alla har inom oss.

Bli först att kommentera

Ett hjärta i taget

Av , , Bli först att kommentera 5

Länder i Europa bygger murar och stängsel för att värna sina gränser och hålla flyktingar borta. Flyktingarna är människor som i många fall riskerar livet i sina hemländer och inte ser någon annan utväg än att ge sig ut på en lika livsfarlig flykt för att förhoppningsvis nå en större trygghet.

Svenska politiker vill kriminalisera det man kallar ”organiserat tiggeri”. Trots att Stockholms stadsmission som har mycket stor erfarenhet av tiggarna säger att det inte alls handlar om brottsliga ligor som organiserar tiggeriet. Utan att det är extremt fattiga människor som helt naturligt går samman och organiserar sig och hjälper varandra. Precis som människor alltid gjort. Tiggarna är människor som inte ser någon annan utväg än att förnedra sig till att sitta på gatorna och tigga. När de helst av allt skulle vilja ha ett jobb för att kunna försörja sig.

Världen brinner, människor flyr från misär och för sina liv. Och välmående Väst vill stifta lagar och stänga gränser för att värna sitt överflöd.

Var finns medmänskligheten i det?

Det är lätt att bli uppgiven. Tänka: Vad kan jag göra? Jag kan inte ta emot alla. Jag kan inte förändra världen.

Då finner jag tröst i Kay Pollak som varit min ständiga lärare och följeslagare den senaste tiden genom böckerna Att välja glädje och Att växa genom möten. Så här skriver han i just boken Att växa genom möten:

Ett hjärta i taget

Freden börjar inte långt där borta.

Freden börjar inte genom att andra lägger ner sina vapen.

Freden börjar inte med att alla de andra ändrar sig. 

Freden – den börjar här – inne.  

Fred uppnås genom att ta ett hjärta i sänder. 

Börja med dig själv. Fortsätt med dina dina barn och din partner. 

Fortsätt med andra människor som till synes slumpvis dyker upp – utsända på din väg i livet.

Världen förändras när jag ändrar uppfattning om världen. 

Det jag kan förändra är hur jag uppfattar världen. Det jag kan förändra är hur jag uppfattar andra människor och hur jag uppfattar mig själv. 

Ta ett hjärta i taget. Världen har förändrats när jag har förändrats. 

När jag trots goda ambitioner känner det som att jag inte räcker till, vare sig för människorna i världen, mina barn, min partner – eller mig själv – så hittar jag tröst i de orden. Och i Kay Pollaks avslutande ord som visar att allt inte händer på en gång utan att alla förändring sker gradvis:

Det är verkligen hoppfullt.

Bli först att kommentera

Biffen

Av , , Bli först att kommentera 3

Kläderna gör mannen. På alla sätt. Och faktiskt är det lite skrämmande. Följde med kompisen Jerry in  till Stockholm idag för att hämta ut vinterdäck från förvaring då deras bil ska säljas. Der har haft strul med att få ut däcken i förtid så på skämt följde jag med som en skrämmande torped.

Utanför verkstan stretchade Jerry mot bilen då han har grymt ont i ryggen. Jag fällde samtidigt på skämt upp huvan på tröjan. Just då gick två personer förbi som tittade långt efter oss.

Jag undrar vad de tänkte. Själv ser jag mig väl som något av det snällaste som finns. Men tydligen kan klädsel göra vad som helst med folk. Och verkstadskillen var hur trevlig som helst.

IMG_0632

 

Watch out

Bli först att kommentera

Om att se

Av , , Bli först att kommentera 2

– Hjälp pojken till ett jobb manschettjobb. (Ett jobb som inte handlar om att stå på fabriksgolvet.)

Lärarna i grundskolan var välvilliga. De hade sett att jag var mer teoretiskt än praktiskt lagd. Men i min tonårsvärld fanns inga tankar på att något skulle vara bra med mig. Stämpeln blev istället hopplöst opraktisk.

Det jag såg var att jag var kass i praktiska ämnen. IG i teckning och slöjd.

Det jag såg var att jag hade stora problem med matte.

Karusellen med negativa tankar var igång. Jag var dålig på allt. Både teoretiskt och praktiskt arbete.

Det jag absolut inte såg var det som förmodligen flera av mina lärare var högst medvetna om. Jag var duktig i språk. Hade motsvarande vg i franska och engelska.

Det tog mig tjugo år efter grundskolan innan jag hittade till det jag älskar mest av allt att göra. Det som krävdes var mitt eget mod att satsa aldrig så lite på något jag verkligen ville:

Att våga anmäla mig till en skrivkurs.

Och någon som sa till mig att det här är du bra på.

Kanske var det precis det som lärarna i grundskolan sa. Men som jag aldrig hörde.

Jag önskar i alla fall att alla skulle ha någon som hjälper en att se just den personens unika värden och egenskaper.

Vi har alla så många saker vi är bra på.

Ibland har vi bara så förtvivlat svårt att se det själva.

Bli först att kommentera

Pralinask

Av , , Bli först att kommentera 1

Tillbringat ett gäng dagar i finfina Ammarnäs med äldsta sonen. Andra gången jag besöker stället i fiskesyfte och stället levererar. Bättre utflyktsmål om man inte vill flyga ut eller gå i timmar kan jag inte tänka mig. Här finns två högklassiga strömmande vatten, Vindelälven och Tjulån på närhåll och en rödingtjärn som verkligen bjöd på trevliga upplevelser i år, mindre än en timmes promenad bort. Ammarnäs lär få fler besök.

Blev rätt stressigt då jag kom hem med uppackning, tvätt, gräsklippning, coachningar, bokföring och en inspelning av en filmsnutt i marknadsföringssyfte. Men jag hann i tid och lyckades dessutom fixa ett mobilt Bank-id på telefonen! (Nä, jag är inte teknisk)

IMG_0628 IMG_0626 IMG_0625 IMG_0623 IMG_0621

Bli först att kommentera

Att tappa bort det enkla.

Av , , Bli först att kommentera 1

Sitter på Arlanda och väntar. Blir en hel del resande i sommar. Stockholm i omgångar, Göteborg förra helgen och nu hem till norr för att åka vidare till Ammarnäs i morgon. Åker med äldsta sonen och det verkar som vi prickat rätt då vattenståndet är på väg ner och harrfisket på väg upp efter en mycket sen start.

Funderar på det här med bokutgivning och marknadsföring. Läste ett blogginlägg i morse om just det och såg två tjejer i morgonsoffan som nått en rejält bred publik via sitt serietecknande.

Jag hade ju tänkt mig tevesoffor också, inte kanske för att jag skulle skriva en bestseller utan för att jag skriver om ett ämne som är så viktigt. Om den enorma potential som alla människor går och bär på. Som om vi använder mer av den kan få oss att må så mycket bättre. Oavsett var vi startar.

Tanken från början var ju också så enkel. Att det var det här jag ville berätta om. Men på vägen har det på något sätt blivit snårigare. Som om ribban höjts. I början kunde jag vara lite unik. Det finns inte så många författare i Robertsfors. Det blev därför lätt att koppla historien till ”kan jag så kan du”. Men ju mer jag skriver och ju mer utgiven jag blir, desto fler vänner får jag som också skriver och blir utgivna och som lever i en värld där det är självklart. Jag tror att det är det här som har gjort att kraven jag ställer på mig själv nu är mycket högre.

Och så glömmer jag bort det enkla. Det jag brinner för mest. Kan jag så kan du.

Egentligen borde det vara ännu enklare nu. För ju fler skribentpolare jag får desto naturligare blir skrivandet för mig – och tack vare det borde det också bli lättare att förmedla ett budskap. Om man bara inte förlorar sig i annat och glömmer vad budskapet var.

Men det här är väl en naturlig del i all utveckling. Att man ibland förlorar fokus, tappar bort sig lite på vägen för att så småningom hitta hem igen.

I september kommer den i alla fall. Boken med en frustrerad Gud, en rebellisk ängel och en timid taxichaufför. Budskapet är i alla fall klart och det är därför Gud är bekymrad.

Varför gör de inte mer av allt jag försett dem med?

IMG_0615

 

I väntans tider…

Bli först att kommentera