Mod att våga leva

Jag brukar tänka ibland på hur små stegen i livet varit som ändå lett till så stora förändringar.

Satt med en ungdomskamrat för några dagar sen och pratade om livet. Framtiden, drömmar, och hur det varit.

Vi jobbade i många år på samma ställe på industrin. Ingen av oss trivdes nog egentligen. Jag gjorde det definitivt inte. Men jag blev kvar för jag trodde inte att det fanns nåt annat jag dög till.

 Ja blev ändå den som tog första steget. Sa upp mig och bytte jobb.  Visserligen inom samma bransch och i samma samhälle. Men det ansågs tdligen stort bland de som blev kvar.

– Ändå gick du ju bara tvärs över gatan, sa ungdomskamraten.

Men det krävdes mod för att våga.

Det krävdes också mod för att våga böra plugga deltid på komvux när jag var 38.

Och för att börja plugga heltid.

Det krävdes mod för att skicka in den första texten till lokaltidningen.

Och en jäkla massa mod för att åka på första intervjun för VK:s räkning.

Jag var skiträdd helt enkelt.

Men tänk om jag inte vågat.

Ìdag är jag journalist sen tio år tillbaka och precis i början på en ny karriär som coach. Ett otroligt roligt jobb som handlar om att lyfta fram människors potential.

När jag gick där på industrin och otrivdes med jobbet, livet  och mig själv kunde jag aldrig drömma om att livet kunde vara så här bra, roligt och fantastiskt!

Tänk om jag inte vågat. Då hade jag aldrig fått veta hur mycket livet faktiskt kan ge.

Det krävs mod för att våga leva. Men det är värt det. Så oändligt mycket värt det.