Inte som det verkar

Av , , 2 kommentarer 2

Skulle iväg och luncha med en polare i Umeå igår. Tidsoptimist som man är så lämnades allt i det längsta. Och när jag packat ihop allt jag skulle ha med mig till de övriga uppdrag jag hade under dagen så var jag rejält sen iväg.

Och när jag kom till stan så ville naturligtvis inte parkeringsmätarjäveln godkänna nåt av mina kort.
 
Kort ogiltigt. Är du dum eller? Förbannade plåtburk.
 
Fick byta parkering och ytterligare minuter flög iväg.
 
Ingen utanför restaurangen. Jag tänkte att jag väntar väl en stund. Men efter ett tag började jag tänka att han har förmodligen redan gått och har ingen telefon till mig.
 
Till slut hittade jag i alla fall i gamla SMS ett nummer till polaren. Ringde och frågade om det inte var idag.
– Jo. Halv tolv.
En halv timme senare än jag trott.
        Jag är där om tre minuter.
 
Hade jag inte varit sen hade jag förmodligen tröttnat på att vänta långt tidigare. Och förmodligen bara skitit i alltihop. Och inte ens kommit på tanken att försöka söka igen ett telefonnummer.
 
Det finns ofta något bra i det som från början ser riktigt kass ut.
Och vi fick en jäkligt trevlig lunch.
 
Låten är med bara för att jag gillar den. Och Shirley Clamp.
 
Ha en bra dag. Den kanske blir bättre än ni tror.
 

2 kommentarer

Skygglappar

Av , , 2 kommentarer 3

Var på en otroligt spännande coachträff igår där vi med en enkel övning fick ett kraftfullt verktyg som kan användas när man har en relation som på något sätt har problem.

För mig innebar det att jag på tio minuter lärde mig att se med helt andra ögon på sexåriga dottern som jag krigar med varje morgon då jag tycker att hon ska skynda sig. Skitjobbigt för mig som inte vill börja varje dag med att vara ilsken. Säkert skitjobbigt för henne också som ser en frustrerad far varje morgon.
 
Men ibland sitter det skygglappar som gör att man inte ser klart. Igår gick det upp för mig att hon är jättetrött och inte alls speciellt pigg på att äta på morgonen. Och speciellt inte fort. Och hon är långsam. Klä sig tar tid. Det är bara att acceptera. Men att starta allting bara fem minuter tidigare skulle lösa det mesta.
 
Så i morse gick det helt annorlunda. Inget bråk. Utan en fridfull morgon. Så lite förändrade så mycket. Bara för att jag ser på verkligheten lite annorlunda.
 
I skolan får vi lära oss när kungar fötts och dött. Om algebra och derivata. Om olika religioner i världen sen århundraden tillbaka.
Men vi får lära oss väldigt väldigt lite om oss själva. Hur vi fungerar och hur vi ska kunna använda den kapacitet vi faktiskt har i hjärnan på bästa sätt. Det är ett resursslöseri av gigantiska mått.
 
Jag kan bara instämma i Mia Törnbloms fundering:
Varför får vi inte lära oss mental träning i skolan?
 
Om 100 år skrattar de förmodligen åt oss. Människorna som i början på 2000-talet inte hade en aning om hur man skulle ta hand om resursen som finns i alla av oss.
Men när Karl den sjuttiofjärde Bertil dog det hade de minsann stenkoll på.
 
 

2 kommentarer

Hångla mera!

Av , , 4 kommentarer 5

Jag är flitig på att träna. Faktiskt tror jag att jag är flitigare än de flesta. Tyvärr är det inte antalet pass i träningshallen som kryssas mest i kalendern utan antalet gånger då träningen tas upp igen efter ett uppehåll. De har blivit måånga genom åren. Och nu är det dags igen. Efter en sommar då allt dog av så ska det börjas om.

Vad är det då som får en att fortsätta och börja om gång på gång? Mia Törnblom uttryckte det väldigt klart under sin föreläsning i Umeå förra veckan vad det är som kan få en människa att ta sig för någonting. Det är klart att man vill träna. För min del är det att konditionen blir bättre, jag blir lite starkare, mår bättre och vet att jag kommer att behålla hälsan på sikt. För mig är det som Mia uttryckte det, vinsten.
 
Jag vill träna. Självklart. Men för att jag ska ta mig för det och faktiskt ta mig iväg så behöver jag bli villig att träna. Bestämma mig och få det till en aktiv handling.
 
Men hur går man då från vill träna till att bli villig att träna och faktiskt göra det. Det är just i glappet däremellan, mellan vill och villig som insatsen ska in. Mia Törnblom uttryckte det helt lysande och beskrev det som ungefär som när man vill få nån i säng. (Fast hon uttryckte sig lite rakare. Pippa nån, typ)
 
Ibland kanske dom inte är så villiga. Då kanske man måste hångla upp dom lite. Och samma sak får vi göra med oss själva eller någon vi ska motivera för att ta det från vill till villig. Oavsett vad det är vi vill ska leda till aktiv handling. 
Hångla upp dom på vinsten.
 
Så nu har jag hånglat upp mig själv så pass med att jag ska må bättre, få bättre kondition, bli starkare och må bra när jag blir gammal att träningsväskan är packad och jag ger mig iväg på träningen!
 
 

4 kommentarer

Fyra bast med svar på tal

Av , , Bli först att kommentera 3

Lillgrabben var på dåligt humör i går förmiddag. När han skulle ut så var det mesta fel. Vilket ljudligt påkallades. Men när mamma Sofia tyckte att Alvin var en riktig gnällspik kom istället järnviljan fram

- Kalla inte mig för spik!

Jag är hemma med barnen idag då både dagis och fritids är stängt. Och konversationerna man får höra från barn är ibland obetalbara. Alvin kom in och skulle äta och berättade exalterat vad han gjort med de större grabbarna.

- Vi har byggt ett jättefint myrhus. Till myrorna. Och så har vi gjort två klätterställningar, en ruschelkana och ett kryprör.

I myrstacken?

- Ja. Och så har vi gett dom mat. Och barr.

Vad fick dom för mat då? 

- Löv. Dom äter ju bara löv.

Livet med barn är verkligen fantastiskt. Man kan bli ofattbart arg och bland är oron svår att hantera. Men kärleken är så gränslös att det trotsar alla försök till beskrivning.

 

Bli först att kommentera

Längtan bort

Av , , Bli först att kommentera 2

 

Kallt som bara den i morse också. Gräsmattorna alldeles vita. Men jag möts fortfarande av gröna löv när jag tittar på skogspartiet utanför fönstret. Allt andas fortfarande liv även om det börjar gulna alltmer.

 
I blåsten för någon dag sedan föll löven som ett vattenfall. Och jag tänkte att när vintern kommer så dör allting. Men det gör ju inte det. Varje vår sker ett nytt mirakel och allt börjar spira och leva igen. Att all växtlighet faller av och dör bort är bara ett sätt att överleva vintern.
 
Andra flyttar. Tranor och svanar börjar samlas och drar söderut. De flyttar hem, sa jag.
 
Eller så är de hemma här, svarade Sofia.
 
Själv bävar jag som alltid inför vintern. Jag är inte så bra på kyla och mörker.
 
Kanske är man en flyttfågel själv?
 

Bli först att kommentera

Ungdomsmassakern

Av , , 1 kommentar 4

Vi dödar drömmar, sa Idoljurymedlemmen Anders Bagge häromdagen i en intervju i en av kvällstidningarna.Och då säger jag att den syndaren vaknade synnerligen sent.

Jag ser inte Idol speciellt ofta men har sett ett par avsnitt på slutet. Och jag kan förstå att Anders Bagge och hans jurypolare våndas när de dödar drömmarna för uppenbarligen mycket talangfulla ungdomar (och en del äldre) så här i slutaudition.

Men då gör Idoljuryn det på ett skonsamt (så skonsamt det nu går) sätt ändå.
Anders Bagge och de övriga i juryn verkar däremot inte ha minsta tanke på vad man gör i de tidiga uttagningarna. Då dödar man inte bara drömmar utan krossar säkerligen människor när de inte lika talangfulla ställer upp för audition.
 
Visst är det naivt att tro att man har en chans i Idol om man uppenbarligen helt saknar sångröst. Det krävs helt klart en jäkla massa talang för att bli en känd artist.
Men att fullkomligt krossa en människas dröm och säkerligen mosa självkänslan till oigenkännlighet genom att komma med sarkastiska kommentarer är helt enkelt fruktansvärt.
 
Men det blir ju bra teve. Och vi kan sitta i tevesoffan och gotta oss åt alla dem som gör bort sig i teve och skratta när de dessutom förnedras av juryn. Så kan vi hjälpa upp vår egen pissiga självkänsla genom att tänka att vi är i alla fall f-n så mycket bättre än den där.
 
Jag har uppenbarligen sett Idol själv några gånger. Men jag mår lika illa varje gång någon förnedras, oavsett storlek på talangen. Och jag hoppas att de som förödmjukats och trampats på en dag hittar sin verkliga talang.
För någonting finns det hos varje människa som den är riktigt bra på.  Det kan ta tid att hitta den talangen, och en del kanske aldrig gör det, speciellt inte om man utatts för en så brutal och känslokall sågning.
1 kommentar

Sensationshunger

Av , , Bli först att kommentera 1

Att kvällstidningar kan skapa de mest fanasifulla rubriker för att locka till läsning är inget nytt men ett ämne som eskalerat den senaste tiden. Vädret den här sommaren inte minst har varit föremål för rubriksättarnas kreativitet med återkommande epitet som Supervärme och Extremväder. Men värmeböljor och rejäla oväder har alltid varit mer eller mindre återkommande inslag i det svenska klimatet.

Minns också med ett leende när en av blaskorna för några år sedan såg chansen att kommentera melodifestivalen och Shirley Clamps väl tilltagna urringning med Bröstchock!

Vad fan är en bröstchock? Hela Sverige skakades i sina grundvalar för att Shirley Clamp hade en vågad urringning. Eller?

En överdrift av det mer stillsamma inslaget kom idag i en av kvällsblaskorna när Mona Sahlins framträdande hos Fredrik Skavlan skulle refereras. Sahlin fick frågan hur hennes i offentligheten anonyme sambo var. Och hon svarade enligt min uppfattning väldigt stillsamt och med ett leende i mungipan att: "Det har du inte med att göra."

I kvällstidingen fick uttalandet följande ändelse: … "ryter Mona Sahlin."

Om det var ett rytande så är nog Mona Sahlin den gulligaste lejonunge jag sett.

En romanförfattare har friheten att skruva verkligheten ett valbart antal snäpp. Men vart tar det vägen när det så kallat "objektiva" media börjar skruva på samma verklighet? 

Bli först att kommentera

Blodflöde

Av , , 4 kommentarer 2

Vad gjorde man när man inte hade nätet att kolla tips på? Drabbades av ett ordentligt näsblod i morse som bara inte ville sluta. Den sedvanliga metoden med en papperstuss i näsan var bara att glömma då den rödfärgadespå nolltid. En papperstuss mot näsan och tillbakalutat huvud är inte heller att föredra då det istället rinner ner i halsen. Efter 20 minuter av ohejdat blödande börjar man också bli lite orolig. Ska det aldrig ge sig? 

Men det värsta var att barnen skulle iväg på dagis och förskoleklass. Och jag var ensam hemma. I takt med att blodet droppade gick minuterna. Och jag var oförmögen att hjälpa dom bli färdiga.

Men tacka vet jag Google. Med ena handen pressandes en papperstuss mot näsan och den andra knappandes in näsblod så var allt löst.

"För att stoppa näsblod ska du sätta dig ned, andas genom munnen och klämma ihop näsans främre mjuka delar med tumme och pekfinger."

Fem minuter senare hade det slutat. Tänder kunde borstas, blod tvättas bort och allt var frid och fröjd. Tacka vet jag Internet.

4 kommentarer