– Jag håller på att skriva en bok sa jag åt 18-årige sonen i går morse.
– Vad ska den handla om? sa han
– Mig, sade jag.
– Jag håller på att skriva en bok sa jag åt 18-årige sonen i går morse.
– Vad ska den handla om? sa han
– Mig, sade jag.
Ränderna går aldrig ur. Lyssnade på hårdrock som en galning i ungdomsåren. När Kiss kom med skivan Hotter than hell i mitten på 1970-talet och vi spelade den på kompisens pappas vita stereo var det det absolut fränaste som fanns. Gene Simmons och gänget var sminkade och ofattbart coola. Och jävligt bra musik spelade de dessutom.
Ensam i sängen. Så härligt! Sofia och barnen är hos hennes föräldrar i Upplands Väsby. Nu får jag sova själv i sängen utan barn som breder ut sig som en amöba och till slut tar upp hela utrymmet förutom en två decimeter bred remsa där jag får ligga.
Lilltjejen fick ett skrivbord idag. 100 spänn på Återbruket. Och när hon sitter vid sitt egna första skrivbord så vart hon bara ännu större. Lilltjejen som börjar riktig skola nästa år.
Och äldsta sonen som går trean på gymnasiet.
Hur gick det här till?
Säger som en vän som funderade över tingens (o)ordning:
"Vad är det som har hänt, lillsyrran har fyllt 55 och jag är ju fortfarande 25. Jag måste ha ramlat genom ett maskhål!"
Pratade med en bekant häromdagen som under en anställningsintervju fått frågan: Om du var ett djur, vilket djur skulle du helst vilja vara.
Tänk att så lite kan göra så mycket. Efter coachträffen där jag kunde sätta mig in i dotterns situation på morgonen så flyter allt på så bra på morgonen. Borta är Kommendante Halvdansson som stressad skrek ilskna order till oförstående barn.
Borta är en ilsken och tjurig dotter. Nu när jag förstår att hon är trött, inte alls hungrig på morgonen och bara inte kan skynda sig så behandlar jag henne lite annorlunda. Lite mer förstående. Och plötsligt är hon helt annorlunda. Gladare, mer harmonisk och dessutom så hinner hon det hon ska i tid.
Läste en fantastisk krönika i lokaltidningen i går. En ung tjej i gymnasieålder som skrivit en krönika om vikten av att älska sig själv.
De allra flesta som ombeds räkna upp de 3-5 viktigaste personerna i sitt liv räknar glatt upp familjemedlemmar och vänner. Men de glömmer sig själva, skriver Zurica Grubor.
Var på en helt fantastisk coachträff igår. Gamla elever från Shiftutbildningarna som träffades för första gången, pratade och hade trevligt. En före detta hög chef i en kommun, egna företagare, en socionom, en förskollärare. Med flera.
En yrkesmässigt totalt blandad mix av människor som alla beskrev samma sak. Hur omvälvande utbildningen varit. För det första vilket fantastiskt verktyg coachning är för att få människor att nå sina mål och växa.
Men lika mycket hur man själv vuxit som människa.
Maken till variationsrikt jobb får man leta efter. Bara de senaste veckorna har jag intervjuat Torgny Lindgren, Carl Bennet, varit med på teaterrepetition på Västerbottensteatern, fotograferat svanar, varit på älgjakt, fått en inblick i Skellefteå AIK:s satsning, sett en tävling med radiostyrda bilar, sett en fotbollsmatch, varit på en intressant föreläsning om autism.
Med mycket mera.
Det ligger en hel del i talesättet:
"Ingenjörer vet allt om ingenting. Journalister vet ingenting om allt"
Nu ska jag iväg och skriva om en blåsorkester.
Ha en fortsatt trevlig söndag.
Senaste kommentarerna