Ibland kör man bara av banan. Rakt ut i skogen och in i ett träd. Ett riktigt jävla smack med ansiktet rakt in i barken. Tron på den egna förmågan och det egna värdet försvinner så snabbt som om det aldrig skulle funnits. Och det gör så fruktansvärt ont.

Solen glimtade fram i korta korta stunder i morse och plötsligt lyste de annars ljusgröna bladen på sälgen i skogskanten som av guld.

Varför är det så jävla vackert på hösten? Det är precis som om vår Herre ska visa fram sin skapelse i sin absolut största prakt innan allt faller av och fryses in. Som ett slags cliffhanger i slutet på en film där man bara dör av längtan att få se mer.Tills skylten som man bara vet kommer dyker upp.

To be continued…

Ni får vackert hålla er till nästa år.

Dubbelsängen brukar bli trång framåt natten när två barn hittat dit. Dottern Lina, sex år, brukar ligga klistrad mot min rygg. Framåt morgontimmarnha brukar jag därför smyga över till hennes säng för att få sova ostört en stund.

Jag klarar mig olika länge. Förr hon brukar så småningom komma efter.

I morse kom hon när jag låg och läste. Kröp ner och låg alldeles tyst. Jag tittade på henne en stund och frågade sen hur det är att vara Lina.

– Det är jättebra! sa hon med eftertryck. Jag tycker om att vara jag. När jag tänker tillbaka så ville jag förut vara som nån annan men nu vill jag bara vara jag.

Gissa om det värmde ett pappahjärta som inget hellre vill än att ens barn ska tycka om sig själva precis som de är.