Glädjen uppspikad på väggen

Av , 20 februari 2011 kl 08:30, 4 kommentarer

Jag har en favvotavla på väggen därhemma i vardagsrummet. Och fullständigt utan farstu och i avsaknad av allt vad ödmjukhet så kan jag berätta att det är JAG som är på bilden på den.

Den togs vid Vindelälven i Ammarnäs på en härlig resa för några år sen.

Det är inte den största fisk jag fått. Det är heller inte det faktum (faktiskt) att det är jag som är på bilden som gör den så härlig. Utan det är den otroliga och spontana glädje som bilden förmedlar.

En fantastisk bild tagen av en av mina bästa vänner.

Hat som sket sig

Av , 19 februari 2011 kl 11:15, Bli först att kommentera

Nej, det går fan i mig inte. Hur mycket jag än försöker. Jag kan inte hata vintern. Precis när man trott att man snart nått det stadie av absolut fryspunkt där alla molekyler i kroppen står helt still slår Farbror/Tant Gud till med en andlöst vacker vinterdag.

Som en vykortsmissil som går rakt in i hjärteroten.

Jag behöver bara titta ut genom fönstret för att förstå att det är något alldeles makalöst med livet. Och molekylerna börjar röra sig allt fortare.

Frostskadad gubbstrutt

Av , 18 februari 2011 kl 20:41, Bli först att kommentera

Verkar som man är utsatt för nån omärklig och långsam degenerering. Man håller ju på att fullständigt frysa ihjäl i kylan och tycker att det är det fruktansvärt kallt bara för att man måste förflytta sig fem meter mellan ytterdörren och en kupévärmaruppvärmd bil. Redan efter två steg känns det som rörelserna blir långsammare och döden flåsar en i nacken.

Kom på i kväll att när man var yngre for man utan att blinka ut på havsisen och pimplade i 27 graders kyla.

Nu tar man hellre en kopp varm choklad än en iskall öl…

Vart fan tog vikingen vägen?

Tur i alla fall att hårdrocken fortfarande kan höja temperaturen hos den mest iskalla och försoffade åldring.

Long live rock n roll!

Den dödliga – och odödliga – kärleken

Av , 17 februari 2011 kl 14:36, Bli först att kommentera

Vem har väl inte någon gång fullkomligt uppslukats av förälskelse bara för att upptäcka att det var ett övergående tillstånd.

Hjärnforskarna kan också mycket riktigt påvisa att förälskelse och kärlek är två helt skilda tillstånd.

Igår fick jag i alla fall höra ett odödligt citat av en kille som föreläste om just hjärnan. Hans farmor hade sagt så här om förälskelse:

– Ja si den där gokärleken han räck int länge.

Fokustapp och tidsglapp

Av , 15 februari 2011 kl 09:07, 2 kommentarer

Fick ytterligare belägg för hur den manliga hjärnan (eller i alla fall min) fungerar under förra veckan. Veckan var en av de rörigaste mest utmanande veckor jag haft. En resa var planerad till helgen och dotterns vattkoppor som kom på tisdag ställde till det rejält. Tisdag, onsdag var inbokade med intervjuer. Torsdag var skrivdag med en intervju och efterföljande artikelskrivning på kvällen. (måste levereras direkt då flyget gick på fredag morgon)

Sen packa för resan.

I väg med sjubussen på fredag morgon för att sen få sitta på flygplatsen i fem timmar. Det var trevligt i och för sig då jag hade gott sällskap av flera vänner. Men stressigt ändå då seminariet började på kvällen,

Och det här vara bara en del i en duktigt utmanande vecka.

I går var första dagen på jobbet som anställd reporter på lokaltidningen. Då pratade vi om en koll jag gjort på ett jobb förra veckan. I måndags. Men det är ju en hel vecka sen!? Jag borde kollat igen i fredags. Vart fan tog veckan vägen?

Min hjärna är lite sån. Inte för att jag inte kan hålla många bollar i luften men blir det en boll för mycket så försvinner den bollen liksom bara.

Manligt?

Snurrigt?

O-organiserat?

Eller ska man bara slappna av och inse att Hey, give me a brake. Det är inte så jädrans många år sen vi var grymtande hårapor och struttade omkring på savannen.

Grinpelle

Av , 8 februari 2011 kl 08:15, Bli först att kommentera

Nu kanske ni tror att jag är värsta surgubben efter allt raljerande. Men det är jag inte höll jag på att säga. Jag anser mig själv som oftast väldigt fridsam.

Men jag kan ju inte säga det själv.

Så jag frågade Sofia:

– Är jag en surgubbe?

– Nää, vadårrå?

(Hon är från Väsby och har lite Stockholmsdialekt kvar)

Ingen surgubbe alltså.

Och just nu är jag så jävla matt av feber som bara en riktig karl kan bli så jag skulle inte ens orka orera över tingens oordning ens om jag ville.

Hålet som slukar allt

Av , 7 februari 2011 kl 14:36, Bli först att kommentera

Vi tillbringar ett visst antal timmar av livet på jobbet.

Vi tillbringar ett visst antal timmar av livet sovandes.

Resten av tiden är ju liksom över och man kan göra vad man vill. (Förutom alla plikter som hämta/lämna på dagis, laga mat, städa, tvätta bilen, skjutsa på träning osv,

Men det finns ett antal timmar varje dag, varje vecka, varje år, varje liv – som vi kan göra vad vi vill med.

Då kan man om man vill och är som jag ägna dom timmarna åt att SÖKA EFTER ÄNNU EN JÄVLA SATANS GREJJÄVEL SOM MAN INTE VET VART MAN LAGT!

Som nu, hållaren till telefonen som jag behöver för att sätta upp den på väggen för att den inte hela tiden ska glida av bordsskivan och tuta upptaget i örat på den som ringer.

Jag har ingen aning vart den där förbannade hållaren ligger. Förmodligen på jordens smartaste ställe.

Typ: ”Jag lägger den här så KOMMER JAG ALDRIG NÅGONSIN I VÄRLDSHISTORIEN ATT HITTA IGEN DEN!”

Fan

Jag undrar hur många timmar jag lagt ner på att söka grejer i livet. Garanterat att jag skulle kunnat läsa in en hel läkarutbildning under tiden.

Men det spelar liks ingen roll. Jag kommer att bli stenrik ändå när jag hittar platsen jag LAGT ALLA JÄVLA SAKER PÅ!

Hållarlös

Pension och döda rockare

Av , 7 februari 2011 kl 08:15, Bli först att kommentera

Bloggade ju om ”brevet” till pensionsmyndigheten häromdagen. Tänkte sen att ironin i det kanske inte riktigt gick hem hos alla. Det är klart som fan att det inte går att leva finlirarliv på den pension jag kommer att få från staten.

Ändå lever jag troligen i en ”bättre” generation pensionsmässigt än de som kommer efter.

Det kommer att bli ännu värre.

Tyvärr stoppar många människor huvudet i sanden och hoppas att det ska ordna sig.

Det brukar inte vara någon bra lösning.

Inte heller att svära över tingens ordning och hoppas att det ska ordna sig.

Det är heller ingen bra lösning.

Så ironin bestod i att det kom inte alls som någon överraskning vad staten hade att erbjuda. Men jag gör vad jag kan för att kunna jobba ihop till ett bra liv ändå, trots statens magra bidrag.

Sen var det väl fan att rockgurusarna börjar trilla ifrån. I fjol var det Dio. Och nu senast Gary Moore. Men fenomenet Ozzy Osbourne verkar överleva i alla fall trots att andelen droger och alkohol i blodet på karln helt säkert för länge sen började mätas i procent istället för promille.

Till höga vederbörande

Av , 5 februari 2011 kl 08:00, Bli först att kommentera

Till Pensionsmyndigheten

Ärade Pensionsmyndighet. Jag har precis läst igenom er försändelse som anlände med postombudet härom förmiddagen och det synes mig som om det här föreligger ett smärre missförstånd. Jag anser mig själv vara en synnerligen respektabel medborgare med intet annat på mitt samvete än en ynka fortkörningsförseelse, en och annan parkeringsbot och en smärre ungdomlig försyndelse då jag vid ett enstaka tillfälle intagit lite väl mycket berusningsdrycker.

Nu lever jag mitt liv i högönsklig välmåga och tjänar dagligen mitt kall för att försörja både mig, min familj och även bidra till samhällets mindre lyckligt lottade genom den del till staten som dras från mina förtjänade penningar.

Trots att år läggs till år och tiden för mitt tillbakadragande närmar sig har jag däremot ingalunda några planer på att genomleva den sista delen av mitt liv stillsamt nedsjunken i en undanskymt placerad gungstol.

Tvärtom tänkte jag mig att kunna åse än mer av världens faciliteter när tiden för tillbakadragandet från jobbet infallit.

Det illustra besked jag erhållt faller däremot inte på något sätt in i de avsikter jag har med min fortsatta existens.

Enär jag i normala fall är en person av högtstående välmod likväl som jag besitter en förmåga att se saker från den ljusa sidan är det min förväntan att det här ärendet behandlas med största skyndsamhet och att det lilla missgrepp som begåtts rättas till så snart det låter sig göras.

Skulle ärendet mot förmodan inte finna någon snar lösning kan jag däremot inte garantera att mer handgripliga åtgärder måste vidtagas.

Med förväntansfulla hälsningar om en skyndsam och rikligt belönande lösning

Robertsfors i nådens år 2011

Eder

Lars-Göran Halvdansson

Det finaste som finns

Av , 4 februari 2011 kl 10:25, 2 kommentarer

”Har du en riktigt nära vän så är du rik. Har du fem riktigt nära vänner så är det helt ovärderligt”

Ungefär så sa författaren Gunnar Westrin till mig en gång för länge sen.

Ju mer som händer i livet, både bra och dåligt, ju mer inser jag hur rätt han hade. Hur fullkomligt ovärderliga skatter riktigt nära vänner är.

Har du en riktig vän, ta hand om honom eller henne. Ring, visa att du finns och att du bryr dig.

Riktiga vänner är alldeles för värdefulla för att inte vårda som de ovärderliga gåvor de är.

Glädjen uppspikad på väggen

Hat som sket sig

Frostskadad gubbstrutt

Den dödliga – och odödliga – kärleken

Fokustapp och tidsglapp

Grinpelle

Hålet som slukar allt

Pension och döda rockare

Till höga vederbörande

Det finaste som finns

Presentation

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Sök

Kategorier

Arkiv

Nytt från vk.se