Ett oändligt stort och varmt TACK! till alla ni fantastiska människor som följt min blogg under året som gått.
Jag är oändligt glad för att ni finns där, läser och ibland reagerar.
Ibland har det känts som om alla inlägg bara hamnat i ett svart hål. Ingen bryr sig i alla fall. Men så kommer en liten kommentar som påminner en om att folk faktiskt läser. Så att man till slut börjar förstå att det jag skriver åtminstone ibland gör skillnad.
Så alldeles oavsett vem du är, gammal eller ung, kvinna eller man, alldeles oavsett om du någonsin lämnat en kommentar eller någonsin tänker göra det, alldeles oavsett, TACK.
För alla er som vill fortsätta läsa så kommer jag att fortsätta skriva.
Och om jag skulle kunna skicka med er en enda sak in i 2012 så vore det det här:
Kom ihåg att den allra allra viktigaste personen i ditt liv är DU!
Öppnade det i morse. Brevet jag skrev till mig själv på nyårsdagen 2011. Satt mig ner i läsfåtöljen sprättade upp kuvertet med en kniv. Jag som alltid brukar riva upp kuverten.
Hur blev det då? Lever jag det liv jag trodde på när jag skrev det.
Inte riktigt. Jag märker att jag siktade väldigt högt så vi har inte nått ända fram. Men i alla fall en bra bit på väg.
Är jag besviken då? Magin i att skriva ner sina mål funkade inte. Nej, jag är inte besviken. Det som står där känns så skönt att läsa för det är mål och drömmar som ligger så nära hjärtat.
Och vi har kommit mycket närmare de målen under året som gått.
Men framförallt så är jag väldigt nöjd med året som gått. Det är mitt bästa år någonsin. Jag har vågat ta stora skrämmande beslut. Saker faller på plats eftersom. Men det viktigaste av allt är att jag, för att använda en otroligt sliten klyscha, hittat mig själv så mycket mer. Jag vet vad jag vill, jag vet vad jag kan och är bra på och jag vågar gå den vägen.
Så slutorden i brevet känns otroligt sköna att kunna ta till sig. Så blev det verkligen.
”Livet har fortsatt att rocka och du är jättenöjd med dig själv.”
Nu rockar vi oss snart in i 2012. Det ska också bli mitt bästa år någonsin.
Känner mig som ett barn dagen före julafton som knappt kan bärga sig inför morgonen då Julstrumpan kanske är fylld.
Jag har ett brev jag skrev till mig själv för ett år sen med saker jag ville skulle ha hänt under året. Och det känns skitpirrigt att få öppna det.
Mycket har hänt och det här har varit mitt bästa år någonsin. På så många plan. Och jag tror jag minns en del av det jag faktiskt skrev, som jag aldrig trodde skulle hända men som har gjort det.
Postlådan hade ”frysse ihop” i morse igen. Hade tänkt ta ut värmepistolen och tina upp den så jag skulle komma åt dagens skörd av korrespondens. Men det var så jäkla kallt ute så jag bar helt enkelt in den rätt unga plåtburken och ställde den i badrummet. Där får den stå och tina.
–Men vad gör du? sa Sofia när jag passerade med postlådan i hallen.
Jag abdikerar. Till och med två gånger. Jag backar helt enkelt från två av mina tvärsäkra uttalanden jag gjort nyligen.
Den ena gäller nyårslöften där jag sa att det var i princip ingenting värt att lova nånting en gång per år. Men det är oherrans mycket bättre att göra det en gång än inte alls. Och det bästa kanske är att om man gett nyårslöftet och sen märker den tredje januari att det sket sig – lova igen då! Nyår kan man ha hur många gånger som helst under året!
Det andra gäller att man inte blir lycklig av materiella ting. Det gällde ända till idag då vi hämtade ut nya bilen. Faaan vad fin den är.
Och för att på ett ojournalistiskt manér förstöra dramaturgin i hela det här så berättar jag även resten av det jag tänker och då blir inte längre historien svart eller vit och inte lika utstickande. Men sannare:
Naturligtvis blir man inte lycklig av materiella ting. Kärlek och relationer är fortfarande det absolut viktigaste i mitt liv.
Hemma igen efter en nästas surrealistísk jul i plusgrader och ingen snö. Såg snarare ut som det skulle varit vår i Stockholmstrakten med gröna gräsmattor. Men inte mig emot.
Hemfärden blev av det tyngre slaget med orangeflaggade resväskor fyllda med allehanda prylar. Inga köpstopp här inte. Annars har julen varit jättefin med mycket umgående.
"Många människor vill hitta genvägar. Jag har upptäckt att den bästa genvägen är den långa vägen, vilken i princip kan sammanfattas med två ord: arbeta hårt."
Snart nyår. Och det är nu det ska ske. Nu ska kilona bort, musklerna fram, pengarna tjänas, huset städas och hållas rent, bilen ska skina. Aldrig mer ska vi köra för fort, äta dåligt eller försumma familjen.
Det är tid för nyårslöften.
Men titta på baksidan av de fagra löftena. Nästan alla har ett bäst före datum. Det brukar sällan ligga längre bort än två till tre veckor in i januari.
Jag kommer inte att ge några nyårslöften i år. Men det betyder inte på något sätt att jag inte strävar efter ett (ännu) bättre liv. Bara att jag gör det på ett annat sätt.
Det är absolut inget fel på ambitionen i ett nyårslöfte. Att vi längtar efter något bättre. Men att bygga en förväntan på ett löfte som ges en gång per år säger sig ganska självt att det har stora förutsättningar att misslyckas. Och sen då. När vi liksom satt allt på ett kort och misslyckats så är uppförsbacken gigantisk innan vi orkar lova oss själva och våra närmaste något igen.
Oftast blir det till nästa nyår.
Om vi istället tar det i mindre steg, sätter mål som vi faktiskt är beredda att genomföra och tar tag i dem igen, och igen, och igen om vi inte lyckas första gången – så kanske till exempel träningen till slut blivit en vana.
Men nyårslöften, ofta högtidligt uttalade under alkoholens inverkan, gör oss oftast bara besvikna.
Julen inleddes med regn i Stockholmstrakten så all snö tinade bort. Och fortsatte med blåsjul i natt så jag trodde huset skulle flyga iväg. Idag har det varit nio grader varmt, gröna gräsmattor och känts verkligen långt ifrån den 26 december. Och jo, jag föredrar verkligen det här framför snön. Det här tycker jag är riktigt mysigt. Och på nåt sätt känns det som man förkortat vintern nu när vi ska hem till snön på onsdag. Nu är vi ju snart inne i januari och det känns som vintern knappt börjat.
Tyst det är i huset. Och endast skribenten är vaken. Till och med barnen sover då det blev riktigt sent även för dem. Men julaftonen var så bra som en julafton ska vara. Med frid och gemenskap, barn som leker, intressanta vuxna diskussioner.
Så otroligt tacksam jag är att få uppleva en sån här jul.
Var ute och lekte med barnen i en skogsbacke vid bostadsområde där svärföräldrarna bor i Upplands Väsby. Där var en annan man också som lekte med ett gäng barn. Jag pratade lite med honom och han sa att han bara var på besök.
- Jag är från Västerbotten. En och en halv mil utanför Vindeln. Nu är vi på besök på Pilgrimsvägen.
Här träffar man en man, 70 mil hemifrån som bor bara några mil från en själv och är på besök - på samma gata.
Sista avsnittet i morse. Vad ska man nu göra på mornarna när inte Julkalendern finns?
Jag svslöjar inget om slutet för en del av er kanske inte sett det än.
Idag blir det att ta det lugnt, äta ohemult mycket mat, öppna ohemult mycket julklappar och förhoppningsvis glädja ett gängbarn (och kanske föräldrar) då jag ska tomta tvärsöver gården här i Väsby hos en familj jag inte har en aning om vilka de är.
Har precis läst ut boken Gåvan av Cecilia Ahern och påminns än en gång omn vad som är viktigt i livet. Och speciellt tydligt blir det i jultid.
Vad som är innanför pappret på julklappen har på sikt ingen som helst betydelse.
Det enda som betyder nåt är hur ni tar hand om varandra.
Frågan kan kanske tyckas absurd. Man dör väl då man dör. Men det är inte den fysiska döden jag menar.
Jag tänker ofta på en av de personer som kommit att betyda mest av alla i mitt liv. Radioläraren Peter Lindberg som jag hade ynnesten att få lära känna under ett år på journalistlinjen på Strömbäck folkhögskola. Peter har som ingen annan påverkat mig i min utveckling. Han var den som mer än någon annan fick att känna mig värdefull för den jag är. Men Peter är också den som betytt mest när det gäller att leva ett liv med en ödmjuk inställning och med kärlek till andra människor.
Och så dog han. Bara drygt 50 år gammal.
Jag var länge väldigt ledsen. Men också arg. Vad fan skulle han dö för. Han som hade så otroligt mycket att ge!
Det är några år sedan han gick bort och jag känner fortfarande sorg över att han rycktes bort alldeles för tidigt. Jag skulle också så gärna vilja prata med honom nu igen, när jag är den jag är idag, så mycket tryggare i mig själv än jag var då.
Men på nåt sätt så visste han redan. När man satt där vilsen och inte visste vad det skulle bli av livet. ”Det är lugnt LG” sa han då med sin trygga röst.
Och det var det. Allting har ju blivit så otroligt mycket bättre än jag kunde drömma om då. Och på nåt sätt var det som han redan visste.
Peter Lindberg finns inte med oss. Men för mig kommer han aldrig att dö. Han kommer ständigt att finnas i mina tankar och jag kommer ständigt att söka trygghet i hans klokhet.
Och jag vet att han lever vidare i många fler än mig. Vissa människor är Lärare för livet. Och de dör aldrig.
Landat i ett regnigt Stockholm. Ska fira jul hos svärföräldrarna i Upplands Väsby.
Här håller snön på att tina bort igen och det är sex grader varmt. Var väldigt lugnt på Umeå flygplats trots att det är en av årets intensivaste resdagar. Men alla är väl i affärerna.
Det fanns till och med ett teveprogram med samma namn. Jakten på lyckan. Vi jagar och jagar, fixar och donar, köper och lyfter både rumpor och hängande skinnpåsar. Läser en bok och hoppas, hoppas att allt ska lösa sig på en gång. Vi jagar så desperat efter lyckan.
Men vad är lycka? Är det euforin när något riktigt jäkla otroligt bra så man knappt kan fatta att det är sant? När endorfinerna sprutar som kolsyra i ådrorna?
Eller när vi köpt något nytt som vi riktigt gillar.
Jag har köpt en ny kamera. En riktigt jäkla bra digital systemkamera. Faktiskt kom jag på att det var den första egna digitala systemkameran jag haft. Resten har varit genom jobbet. Snurrigt egentligen då jag gillar att fotografera. Men gör det mig lycklig? Inte egentligen och definitivt inte i längden, det vet jag. Jag är glad att ha den då jag kan ta väldigt bra bilder när jag vill, men lycka? Nej.
Vi har köpt ny bil. Skitfräsch naturligtvis då den är ny. Kul som bara den. Men lycklig?
Nej.
Men när jag satt i morsans halvskruttiga Saab 9000 från 1987 på väg till Umeå, utan cd i bilen så jag hade en hörlur från MP3:n i örat, (den andra är trasig), DÅ var jag lycklig. Och jag tänkte att det är det här som är verklig lycka. En slags grundkänsla i kroppen där man är tillfreds med sig själv. Där man känner verklig kärlek till sig själv och till andra människor i världen. DET är lycka.
Jag älskar det galna endorfinsprutet i hela kroppen när man fullkomligt håller på att gå i bitar av glädje. Men det varar aldrig så länge. Men grundlycka är så fantastiskt skönt att bara vila i och vara i. Och den känns så lugn och naturlig. Så självklar när den finns där.
Och när man väl hittat den så behöver man inte jaga. För den finns ju i mig.
Lite fånigt nästan. Det finns så otroligt mycket närmare än man tror.
Är inte årets julkalender bara så bra! Jag tänkte igår att det är den definitivt bästa julkalender jag sett någonsin. Och det är det. I går tänkte jag också att det tillhör det bästa jag sett någonsin. Det beror säkert på att jag är en väldigt känslosam människa och att Tjuvarnas jul verkligen berör. Men jag älskar den, verkligen.
Lite dålig på att uppdatera bloggen då jag jobber heltid som anställd i veckan.
Men det blir bättre.
Har haft en omtumlande dag med spännande intervjuer och en coachträff med uppskattning som träffade så rätt in i hjärtat att jag inte hittade ord för att uttrycka hur tacksam jag är.
Jag är fortfarande lite omskakad. Men på ett bra sätt.
Bara tre dar kvar nu. Sen vänder det. Då kommer varje dag att bli lite ljusare och hips vips så har vi ljust dygnet runt igen här i norr.
En del som bor riktigt långt norrut får vänta en bit in på det nya året innan solen ens tittar upp över horisonten. Men här i Västerbotten brukar det märkas rätt snabbt.
Vi har en son som reagerar väldigt ordentligt känslomässigt när han blir förbannad och/eller ledsen. Ofta går han undan men innan dess har det oftast märkts ordentligt hur förorättad han känner sig. Han blir väldigt upprörd, ledsen och arg, helt enkelt.
Det hände i morse och slutade med att han gick på sitt rum och smällde igen dörren.
Jag sa till Sofia idag att han är väldigt känslomässig och vi var överens om att det är bra att vi tänker på det så att vi vet hur vi ska ta hand om det. Efter en liten stund så gick hon också dit och sen var de vänner igen.
Jag kom på sen att han är väldigt lik mig. Jag är väldigt känslomässig. Jag kan bli väldigt ledsen, ordentligt arg men också väldigt glad. Det här har tidigare känts som en svaghet. Men fantastiska coachen Anna Åberg sa en gång något mycket värdefullt till mig som jag verkligen tagit med mig genom livet.
”Jag ser en kraftfull man”, sade hon när hon skulle beskriva vad hon såg när hon såg på mig. (Hon sa faktiskt intelligent också och jag kommer att vara tacksam till döddagar för det)
Och jag tänker att det här känslomässiga är en otrolig styrka om man själv lär sig att ta hand om det. För då blir det en kraftfullhet att använda i livet.
Vi har en kraftfull son. Och vi ska göra vad vi kan för att han ska lära sig att ta hand om den kraften på bästa sätt.
Skriver på nya boken och sitter samtidigt och funderar på om jag kan det här? Ska man göra på annat sätt? Blir historien platt och intetsägande? Ska det vara mindre dialog, mer gestaltning? Måste jag ha en klarare bild av hur handlingen och historien faktiskt ska bli eller kan jag som nu låta historien föda sig själv med en bara ungefärlig bild av vad jag vill säga med boken.
Kan jag det här? Är jag verkligen författare?
Och jag bestämmer mig för att bara skita i aporna som tjattrar och försöker få mig att tro att jag inte kan.
Jag skriver. Alltså kan jag.
Och jag vet att med bearbetning och omskrivning och genomgångar så kommer det här att bli någonting riktigt jäkla bra.
Ibland landar det guldkorn, uttryck som träffar mitt i hjärtat som verkligen stämmer överens med ens sätt att se på livet.
Det här kom i går:
"Jag är den jag är, även när ingen ser på".
Mikael Nygren, Ledarskapscentrum
Så enkelt men ändå så otroligt kraftfullt. Det här är en strävan som bottnar väldigt djupt i mig, att vara genuin, vara den jag är i alla sammanhang, även som när Mikael Nygren uttrycker det ”ingen ser på.”
Jag måste vara alla bilhandlares våta dröm. När vi köpte förra bilen berodde det på att alla andra bilaffärer utom Carstedts hade stängt den dagen vi var in och skulle kolla på bilar. Så det blev en Ford Mondeo just från den affären.
Nu hade jag gett mig fan på att bilköpet skulle få ta tid, att jag verkligen skulle kolla runt och fundera innan jag bestämde mig.
Det sket sig.
Jag gick in på Carstedts.
Och kom ut som ägare av en ny Mondeo.
Vi har trivts jättebra med förra bilen. Och när den här bilen hade i princip det vi sagt skulle finnas på den och vi dessutom visste att vi gillade märket och priset bara var just över vad jag var beredd att betala för en begagnad bil så... så blev det så.
Så nu behöver jag inte fundera mer. Och känner mig väldigt nöjd.
Gammbilen skulle för övrigt ha kostat närmare 50 000 att reparera trots att den inte såg så skadad ut. Men det hade slitits sönder en hel del i framvagnen som kostade mycket pengar.
Så nu är väl historien slut antar jag. Men en försiktigare bilförare blev jag.
Jag som trodde att jag upplevt så mycket euforiskt galna och roliga saker som jag aldrig trott kunde hända mig att det på nåt sätt skulle vara nog nu. Jag har liksom vant mig och accepterat att så här bra är det. Så här bra är jag. När saker går bra nu så tar jag det mer med ro. Och tacksamhet.
Jag hade fel.
Jag kan inte berätta vad som hänt, än, men det är helt galet. Fast samtidigt inte. Jag har en dröm och ett mål och då öppnar Universum dörrar som inte fanns där förut.
Och det är som det ska. Fast samtidigt overkligt fantastiskt.
Försäkringsbolaget svarade i går. De erbjuder inlösen av bilen. Tydligen blev skadorna efter besöket i mitträcket för stora. Va snopet. Visserligen hade den gått långt men ett bilbyte kändes långt borta och det var en bra bil. Och man hade ju fäst sig lite vid den, märker jag, jag som sällan annars fäster mig vid materiella ting. Men det är måååånga timmar bakom ratten i den.
Det är fascinerande också hur fokus helt plötsligt förflyttas. I går morse kom veckans Bil och Bostad. Som vanligt slängde jag den åt sidan. Jag brukar läsa krönikepingisen i den med stor förtjusning men i övrigt är den helt ointressant. Tills nu. I morse blev den plötsligt riktigt het.
Att attityd är skapande på alla sätt är något som är otroligt värdefullt att känna till. Men ibland lite smärtsamt. Har ni märkt hur det liksom kan startas en kedja av negativa reaktioner när nåt går åt fanders? Man blir på skitdåligt humör, gormar och bannar och saker liksom bara fortsätter att gå ännu mer åt fanders. Inte sällan går saker sönder, försvinner eller allt går bara utför rent allmänt.
Alla som sett filmen The Secret eller läst boken med samma namn vet att det är attraktionslagen som verkar. Kort sagt:
”Det är utan tvekan så att det blir som vi tänker oss.”
Jag hade en riktig skitmorron i morse och allt var helt mitt eget fel. Jag hade vimsat på, blivit sen och stressad sen gjorde barnen naturligtvis inte exakt som jag ville så jag blev ännu mer stressad. Dåligt humör, sa mindre bra saker till barnen, dåligt samvete, ännu sämre humör.
Det var naturligtvis inte deras fel att vi var sena. Helt och hållet mitt.
Jag försökte verkligen bryta det här dåliga humöret då jag vet att det brukar dra med sig annat negativt annars. Och lyckades hyfsat. Men jag skulel få otrolig hjälp när jag i jobbet senare ringde Skellefteå kommun och fick tag i en jättetrevlig telefonist som verkligen gjorde allt för att hjälpa mig med mitt ärende. Då blev jag riktigt glad igen!
Och om vi för alla skeptikers skull skiter i attraktionslagen ett tag och bara håller oss till rent konkreta saker så är attityder så otroligt skapande! Kvinnan i växeln gör ett fantastiskt jobb för att marknadsföra Skellefteå. Nästa gång jag tänker på den stan eller kommunen så kommer jag att ha det otroligt positiva bemötandet i åtanke. Och jag kommer i min tur att sprida en positiv bild av Skellefteå.
Dessutom hjälpte hon mig att bli på bra humör så att jag kan vara trevligare med nästa person jag ringer till. Och sprida något gott vidare. Som jag precis gjorde då jag pratade med en fantastisk vän som jag snart ska träffa i Umeå.
Hur bar du dig åt, undrade hon. Från en skitmorron till så bra humör?
Jag bestämde mig för att inte fastna i skitmorronens surkofta. Sökte det positiva. Intalade mig själv att jag är en jättevärdefull person trots att jag burit mig korkat åt i morse. Och så hade jag fantastisk draghjälp av en jättetrevlig telefonist!
Är bloggportalen här på vk.se hackad på nåt sätt eller utsatt för nåt slags skämt? Varje dag finns en massa inlägg från olika orter med i alla fall för mig fullständigt obegripliga inlägg från hela tiden olika avsändare.
När det gäller choklad så finns det inga hinder eller rädslor. Då är det raka vägen.
Ungefär så sa fantastiska Jenny Berg från Umeå i en intervju jag gjorde med henne till en tidning jag skrev för för några år sen. Hon hade tagit sina besparingar och gett sig långt in i Perus djungler för att prata odling av chokladbönor och samarbete med lokala odlare. Ett projekt som de flesta inte ens skulle tänkt tanken på att genomföra.
Men med en tillräckligt stark dröm finns inga hinder.
Så är det med projektet med manuset jag skrivit. Jag ger mig in i saker där jag kan få nej som gör rejält ont. Som i vanliga fall skulle fått mig att tveka länge.
Men det spelar ingen roll.
För med en tillräckligt stark dröm finns inga hinder.
–Aaaahhh underbart, sa Lina i morse och drog in luft djupt i lungorna på väg till bilen.
–Vad är det som är underbart? frågade jag när vi satt oss.
Jag var djupt konfunderad. Inte minst för att jag själv formligen höll på att frysa ihjäl, att sätet var iskallt och rutorna på bilen igenfrusna. Inte mycket underbart i det.
Konfunderandet övergick i oro när hon svarade.
–Doften av bilrök. Jag älskar starka lukter.
Det kommer säkert nåt bra ur det här också. Min dotter älskar lukten av avgaser. Det är som det är, liksom.
Det här är ett inlägg jag dragit mig för att skriva. I går smaschade vi in i mitträcket efter att ha fått sladd i modden på E4. Jag har kört bil i mer än 30 år men aldrig kört av vägen. Jag har krockat, (första veckan efter jag fick körkortet då jag gjorde en inbromsning och bilen bakom inte hann stanna). Jag har mejat ner en trafikskylt då en bil körde ut i en korsning och jag skulle ha kört rätt in i honom annars. Jag har klantat mig och gjort parkeringsskador.
Men aldrig förlorat kontrollen över bilen som i går.
Jag har svurit över folk som kör skitsakta när jag har bråttom. Jag har funderat över hur folk kör när de verkar köra in i mitträcket titt som tätt.
Och i går gjorde jag det själv.
Det var rejält moddigt. Jag hade förmodligen vinterdäck som borde bytas. Men det var helt och hållet mitt eget fel. Väglaget är som det är. Däcken är som de är. Sen är det upp till mig att anpassa hur jag kör.
Jag kan inte lova att jag aldrig mer kommer att svära över dem som kör sakta när jag har bråttom. Men jag är definitivt mer ödmjuk inför det här med att köra bil och hur andra beter sig på vägen. För nu vet jag hur lätt det kan hända.
I går var jag mest förbannad. Förmodligen för att jag kände mig klantig och skämdes.
Idag är jag tacksam över att det gick så bra. Bilen bärgades på E4 utan missöden. Vi blev hämtade av snälla vänner.
Det enda mänskliga som blev skadat var nog min självkänsla. Men kanske jag kan hitta styrka i det här på något sätt också.
Skulle till Strömsund idag men kom inte längre än till Sävar. Körde om en långtradare och fick moddplaning. Tappade helt kontrollen så bilen bara styrde in i mitträcket. Pang och krasch sa det och fy fan vad liten man känner sig när man inte har kontroll på bilen.
Det blev stopp, bilen var så pass skadad att den inte gick att köra vidare. Förardörren gick knappt få upp då skärmen var så intryckt. Ut med en varningstriangel fort som fan.
Och där stod vi, jag och Sofia, i blötan på E4, med en bil som inte gick köra och trafiken svischandes förbi i 90 blås i andra filen. Två bilar av kanske 30 stannade till. Resten blåste förbi och stänkte ner mig så jag var plaskblöt upp till knäna.
Vi ringde bärgare, ringde fantastiska vännerna Tomas och Anna-Lena Norgren som kom och hämtade och allt gick ju egentligen väldigt väldigt bra.
Men dagen blev inte som vi tänkt oss.
På vägen hem stod ytterligare en bil på sidan av vägen strax norr om Bygdeå. Den verkade ha dunkat in i mitträcket även den.
Man rannsakar sig själv ganska rejält efteråt. Naturligtvis var jag för oförsiktig, annars skulle det inte ha hänt. Men Sofia tyckte inte heller att jag gjorde nåt vårdslöst egentligen. Vi hade legat bakom långtradaren i två mil för där hade det definitivt inte gått att köra om. Men här var vägen så pass plogad att det såg lugnt ut och långtradaren körde inte fort. Men det gick åt fanders i alla fall.
Så kom den då. Snön. Detta djävulens pulver som flugfiskaren och Pitebon Åke Bodén uttryckte det. I mängder och på tvären kom den dessutom. En del tycker det är mysigt. Som hustrun. Är det vinter så ska det vara vinter, tycker hon. Medan jag tycker att det kunde väl vara sommar jämt. Eller sommar och sen bara höst och sen sommar igen. Eller åtminstone inte snö.
Fast jag har väl insett förklaringen. Jag som alltid ansett att det är JAG som är den RIKTIGA norrlänningen och hon bara en uppflyttad Stockholmare. Jag har faktiskt bott här i hela mitt liv! Så det så!
Men då brukar min högt älskade äkta hälft påminna mig om att hennes pappa minsann är från norrbotten. Och mamma från Norsjö. Och redan här hukar jag mig då jag vet hur det sista förödande slaget redan är på väg då hon påminner mig om att min mamma minsann är från – Södertälje.
Så var det med den norrlänningen. Kanske förklara en viss avog inställning till snön.
Vad i hela världen menar han nu? Har det slutligen brunnit för Halvdansson? Inte alls.
Vad jag menar handlar om här frågan: Hur många gånger gar du upplevt att du haft svårt att säga nej till någonting? Och inte sagt nej utan ja. Och varit negativt positiv. För upplevelsen i en själv är klart negativ då man gett upp något man innerst inne vill för att man vill vara positiv mot den som frågar.
Vänd på steken och var positivt negativ menar ledarskapsutvecklaren R.D. Saunders. Säg nej till de små sakerna så att du kan säga ja till de stora.
Det träffade kraftfullt det här. Så många gånger som man sagt ja fast man egentligen inte velat och så har man gjort saker motvilligt för att man egentligen sagt nej till sig själv.
Men samtidigt träffade det så bra då jag på senaste tiden vågat säga ja till mig själv genom att säga nej där jag förut inte skulle ha vågat.
En del tycker säkert jag är fullständigt galen då jag nekat en del jobberbjudanden. Men jag har gjort det för jag vet vad jag vill med mitt liv. Och det passade helt enkelt inte in. Skulle jag sagt ja skulle jag varit fruktansvärt negativt positiv. Jag skulle ha sagt nej till min dröm.
Men hur säger man då nej på ett positivt sätt? Jo genom att säga nej till idén, inte till personen. Du bryr dig om den här människan och avvisar inte dem personligen utan idén.
Gör klart att det här nejet är det bästa för den här personen för att du helt enkelt inte har tid att göra ett bra jobb.
Och nummer tre, hitta ett bra alternativ som hjälper dem att slutföra uppgiften. Antingen att ge dem självförtroende så att de förstår att de själva klarar uppgiften eller hjälp de hitta nån annan som kan.
Allt enligt R.D. Saunders.
Jag har lärt mig det här alldeles nyligen. Så kanske jag sagt nej på ett inte helt positivt sätt, jag vet inte. Men man lär ju så länge man lever.
Vill spinna vidare på bloggkollegan Lisbet Olofssons inlägg tidigare idag. Varför vi jagar den stora lyckan och glömmer de små lyckotillfällena?
Jag tänker på en historia jag hörde om katten som såg en kattunge jaga sin svans och till slut funderade varför den gjorde så.
–Jag har hört att lyckan finns i min svans så nu försöker jag få tag på den, svarade kattungen.
–Jag har också hört att lyckan finns i min svans svarade den vuxna katten. Och jag gjorde som du tidigare, jagade lyckan. Men nu har jag slutat med det och då har jag upptäckt att den hänger efter mig var jag än går.
Vi tror att lyckan finns i en ny platt-teve, en ny bil, en utlandsresa, en lottovinst. Hela tiden nån annan stans och sen. Och när det händer flammar bara lyckan upp för en stund för att sen försvinna och ersättas av tomhet. Och vi jagar vidare.
För mig är ett grundrecept till lycka just att vara tacksam för det som är här och nu. Och jag påminner mig om det varje kväll då jag skriver in tre saker som jag är tacksam över i en bok. Att jag kan gå. Att jag kan se. Att jag får sova i en varm säng. Mina vänner. Min familj. Självklara saker kan tyckas men det är definitivt inte så för alla.
Och enda sättet att bli lycklig tror jag är att just lära sig vara nöjd i nuet. För är vi inte det så blir vi inte lyckligare när Lottovinsten kommer heller.
Hade jag fått tag i den där Parkinson i morse så hade det inte blivit roligt. För honom. Hans lag om att ett jobb tar den tid som finns avsatt oavsett om det är mycket eller lite tid har som sagt en otäck förmåga att förverkliga sig själv.
Jag hade gooott om tiiid i morse. Lina har feber så hon skulle vara hemma och bara följa med mig en stund så vi skulle inte lämna Alvin på dagis förrän nio.
Luuugnt. Äta frukost och klä sig och duscha. Se till att åtminstone Alvin åt och fick på sig kläder. Kolla lite på Facebook, bloggen, svansa runt lite.
Oj då vad klockan går. Men fortfarande ganska gott om tid.
Borsta tänderna, raka sig.
- Klä er då, nu ska vi snart åka.
Var är blocket, pennan, kameran.
- Men KLÄ er!
Bilnycklarna. Vart är bilnycklarna. Jäklar vad klockan går.
- MEN FAN OCKSÅ. KLÄ ER. VI MÅSTE ÅKA! NU!
- Han svor! En krona i svärburken!
Parkinson ska vara glad att han ligger under jord sen 1993. Annars hade han definitivt önskat att han redan legat där om jag hade fått tag på honom i morse.
Det var ju det här med att skjuta upp. Hörde en liknelse under ämnet i helgen som träffade som en stenhård höger i solar plexus.
Vi trycker på snooze-knappen. Brukar ni trycka på snooze-knappen?
Man har en arbetsuppgift framför sig som man vet att det kommer att kännas så bra BARA MAN GÖR DEN. Och ofta att man kommer att tjäna pengar på att göra den.
Ringa och boka en intervju.
Ta tag i och skriva den där artikeln.
Eller städa skrivbordet, eller bädda sängen eller ställa in cyklarna som har snöat över ute.
Men jag ska bara dricka kaffe först.
Ringa till en kompis först.
Läsa lite i boken som är så jädrans bra.
Kolla lite Facebook... bara.
Snooooozzze.
Vi trycker på snooze-knappen. Ska bara sova lite till. Vila lite till. Ha det lite bra lite till innan jag gör det där lite jobbiga.
Skönt för stunden. Dyrt som bara den i längden. På alla sätt. För det var ju den frågan igen: Investerar du livet eller spenderar du det?
En snooze på rätt ställe kan vara en bra investering. Men alltför ofta blir det bara ett sätt att belöna sig i stunden – för att tvingas betala senare.
Ordinärt skrivbord med inbyggd väl dold mycket kraftig magnet. Drar med lätthet till sig allt inom en radie på tolv meter men fungerar allra bäst på papper, nycklar, damm, kaffekoppar och äppelskrottar.
Magneten laddas under dagen och fungerar också utmärkt på vävnaden i mänskligt skallben.
Blir dyrt att ha dottern hemma och sjuk. Och då tänker jag inte på att jag förlorar pengar på grund av uteblivet arbete. Utan på att svärburken fylls på.
–Pappaaaaa, säger dottern och håller upp ännu ett finger i luften
Men jag tycker ändå att jag sköter mig rätt bra. Hade jag inte skärpt till mig skulle burken varit full för länge sen.
En arbetsuppgift kommer att ta exakt den tid som är avsatt för ändamålet.
Han hette Cyril Northcote Parkinson, den brittiske historiker som fått ge namn åt Parkinsons lag. Ursprungligen demonstrerade han konsekvensen av sin lag för att visa hur statliga institutioner ständigt ökade personalstyrkan oavsett vilket arbetsresultat som åstadkoms.
Lagen beskrivs i en bok som kom ut 1957 men fungerar otäckt väl även år 2011 i ett hemmabaserat kontor i Robertsfors. Jag fick en efterlysning på en text jag skrev för tre veckor sen som jag lovat att de skulle få korrekturläsa. Deadline ligger fortfarande långt borta så det är ingen fara men normalt sett brukar jag skicka texten direkt den är klar.
Men nog hinner jag... Det är ju så långt bort. Och så blir texten liggande och man upptäcker att ojsan, har det redan gått tre veckor.
Nog för att jag har annat att göra både till den tidningen och andra men lagen har en otäck förmåga att förverkliga sig själv. Saker som normalt sett går ganska snabbt kan ta en oherrans tid bara för att man har tid.
Jag har upptäckt också hur brutalt effektiv och produktiv det går att vara med kniven på strupen och deadline nära. Frågan är hur länge man överelever i det tempot.
Men för att vara riktigt supersvensk för ett tag så är väl lagom bäst då.
Hemma med sjuk dotter idag. Men det är skillnad att ha feber som barn och som vuxen (läs vuxen man). Har jag själv 38 graders feber är jag mer eller mindre medvetslös. Hallucinerar och yrar. Funderar på om testamentet är färdigskrivet och undertecknat.
Typ.
Jag brukar åtminstone högst motvilligt lämna sängen eller soffan.
Dottern däremot är mest frustrerad över att hon har tråkigt. Nyss körde vi hinderbana i köket och hallen.
Livet är hårt för en gammal man.
Delar av hinderbanan. Inte nog med att dotterna har feber. Hon tjuvstartade dessutom!
Snart kan vi skymta vi ljuset tunneln. Och det är inte tåget! Det är faktiskt bara lite drygt två veckor kvar till vintersolståndet. Och sen vänder det och blir ljusare för varje dag. Känns som att vintern borde gå fort i år. För här har den inte ens börjat än.
–Det där var nästan värt ett blogginlägg. Barnen är borta och pappa ser på julkalendern, sa Sofia i går morse.
Barnen var hos barnvakt och jag höll på att klä om för att åka på föreläsning. Så jag la kostym och slips på soffan, bytte om i vardagsrummet samtidigt som jag såg på julkalendern.
Ibland känns det som allt man gör bara försvinner i ett svart hål. Man skriver och skriver och fyller tidningar vecka efter vecka och när ena veckan är slut så är det bara att sikta på nästa.
Ingen reagerar ens på det som är gjort innan. Bara framåt ska vi.
Ibland blir man lite uppgiven när man bloggar också. Vissa texter tar mer tid och ibland tycker man att man fått till briljanta funderingar. (Skrattar när jag ser vad jag själv skrivit. Men det är just det. Briljanta funderingar. Inte formuleringar). Trots det så får man ändå väldigt lite respons. Och så funderar man, är det värt det? Gör det nån skillnad?
Men så kommer såna där underbara guldkorn som gör att man kan skriva en kilometer till. Någon som faktiskt bestämt sig för att inte alls ta en kortlunch då hon läst min blogg om dvärgen som sa att livet inte går i repris. Inte den här dagen heller.
Eller som i torsdags, en annan kvinna som kom fram och stort leende sa att få läsa min blogg var dagens höjdpunkt!
Och det räcker så fantastiskt långt med det för det gör mig så innerligt glad. Kan jag bara göra skillnad för nån enda så är det värt allt.
Femte refuseringen idag. Jag skulle ljuga om jag inte sa att jag blir ordentligt besviken varje gång. Men jag vet att jag skriver bra och jag vet att boken har ett otroligt viktigt budskap. Så trots att känslan är besvikelse finns målmedvetenheten kvar. Och jag väljer att fokusera på det som är positivt.
Nämligen:
* Det här innebär ett steg närmare ett JA!
* Jag kan nästan garantera att det är inte så förbaskat många som blivit refuserade fem gånger och fortfarande kämpar på och säger att jag kommer inte att ge mig.
* Jag är helt övertygad om att det finns minst en person till därute förutom jag som tycker att det är en bra idé att ge ut den här boken. Och jag tänker hitta honom eller henne.
Men det kanske viktigaste, nej fasen, det är det viktigaste, det är att tack vare att jag gjorde manuset helt klart så har jag lärt mig både hur och att jag kan skriva en bok. Så nu skriver jag på en till. Som blir ännu bättre!
–Det finns en viss typ av människor som antingen blir egna företagare eller så blir de kriminella.
Jag har många gånger tänkt på de här orden som en jäkligt driftig egenföretagare i Umeå sa till mig för flera år sen. Och faktiskt ligger det väldigt mycket i det han säger. Många driver egna företag av en frihetslängtan och en dröm om att få styra sitt eget liv. Att de sen får jobba dygnets alla vakna timmar ofta också veckans alla dagar spelar liksom ingen roll. De jobbar åt sig själva, gör det de själva har bestämt och ”ingen ska komma och säga åt mig vad jag ska göra.”
Att låsa in en sån människa i en anställning går liksom inte. Då blir han eller hon tokig. Eller kanske kriminell. Eller ordentligt vingklippt.
En del människor har ändå nån slags bild av företagare som nån slags gangster som roffar åt sig och lever på avdrag.
Men det är tur att de finns. Annars skulle väldigt väldigt många få söka väldigt väldigt länge efter ett jobb. För utan, ibland galna, definitivt alltid modiga och driftiga, och ofta stort tänkande, entreprenörer skulle det inte finnas några företag. Och utan företag, inga anställningar. Inte i offentlig sektor heller då den finansieras med skattemedel som de privata företagen är grunden till.
Så nästa gång du träffar en företagare ge honom eller henne ett uppskattande tack. Sen är det helt okej att tänka tanken:
Ja vad hade du väntat dig? Vi lever ju faktiskt på 2000-talet. Det där med snygga brudar i vita klänningar som flög omkring och strödde stjärnregn efter sig la vi ner redan 1975. Det här är helt enkelt som vi ser ut idag. Dressed to fix, så att säga. Kostym, slips och hela kitet.
Du vet, när alla började snacka aktier och börsmäklare och man redan då, åtminstone om man hade lite gåva, kunde ana sig till yuppies och finansvalpar, inte kunde man leva kvar i nåt slags Peter Pan-romantik då heller. Och sanningen att säga, mig passar det här bra mycket bättre än det där Tingelingstuket. Jag fick alltid såna nysattacker av stjärnpulvret.
Men nog pratat om mig, nu är jag här och det betyder att jag är till för dig. Jag ska bara öppna portföljen här så ska vi se.
Det här är helt enkelt ett blankt kontrakt. Även om utseendet och metoderna har förändrats så är innehållet precis detsamma. Du kan önska dig vad du vill! Bara fyll i det du helst av allt skulle vilja händer, och sen skriv under. Jag kan inte lova några tjoff, eller poff, eller såna effekter. Du vet, i dessa terroristtider måste även vi ligga lite lågt. Men som jag sa. Results garanteed. Fyll i , skriv under och du får vad du vill!
Men hallå vad är det här? . Jag kan ge dig vad du vill. Bilar, pengar, brudar, you name it. Jag hade en kille en gång som först önskade sig en röd Ferrari och när han fick det så blev han så till sig att han ville ha en kopia av Vita Huset också. Det var väl, sanningen att säga, inte helt lätt. Det var ju inte precis i Gobiöknen som grabben ville ha sitt palats utan mitt i en stad. Men med lite hårt arbete och lite omprogrammeringar av mänskliga hjärnor så fixde det sig. Jo, vi får göra sånt så länge det är för en god sak och inte skadar nån.
Sen skulle du sett bruden som grabben fick. Claudia Schiffer var som en busskrock i jämförelse. Den grabben blev lycklig han. Tackade mig på sina bara knän. Men jag gör ju bara mitt jobb. Fast lite uppskattning är ju aldrig fel.
Men dig måste jag säga förstår jag mig i sanningens namn inte på. Jag kan ge dig världen, och vad önskar du dig? ”Mer kärlek”? Vad är det då? Nåt slags superromantiskt Barbara Cartland-flum. Kom igen nu grabben. Vilken fotomodell vill du ha? Och vilken färg ska det vara på Ferrarin?
Starta en blogg!
Logga in
Registrera dig
Kontakt
Lars-Göran
Inlägg - RSS 2.0
1
.jpg)
Nyheter från VK