Och fram kommer…
Sysselsättning: Coach, journalist
Ålder: Född -60. 1900 Alltså
Bor: Robertsfors
Familj: Fru och tre barn
Utbildning: Ständigt pågående
Dröm: Rik, frisk och lycklig
Intressen: Personlig utveckling, fiske, författande och människor!
Senast sedda film: Har ju sett flera stycken filmer till slut utan att somna på slutet! Senaste Polisskolan 3
Bok på hyllan just nu: Bemästra din inre röst, Blair Singer, Born to run, Christopher McDougal, Valkyriorna, Paulo Coelho

Den här tjejen kan sjunga i alla fall. Tack Gode Gud för det.
Hustrun hade hört eller läst att det tar 20 år för ett tuggummi att brytas ner i naturen.
Herregud. Vad är det i ett tuggummi egentligen? Jag vet inte om jag vill veta svaret.
Var på en spännande utbildningsdag med Henrik Klingberg, lärare på journalistlinjen på Strömbäcks folkhögskola i går. Henrik har dessutom varit pressofficer i Afganistan så dagen delades mellan att Henrik fick berätta och svara på frågor om (många frågor!) Afaganistan och utbildning i intervjuteknik.
Han var nervös innan men det hade han inte behövt vara. Informationen kring Afganistan var otroligt intressant och intervjutekniken gav flera bra insikter. Inlärning fungerar i flera steg har jag upptäckt.
Man läser eller hör
förstår
och när man sedan gör så förstår man/fördjupar kunskapen på ett helt annat plan.
Det Henrik lärde ut i går hade vi redan lärt oss på Strömbäck. Men när man varit ute ocg gjort och sedan fick samma kunskap till sig igen så var förståelsen en helt annan.
Det som inte värker det läcker. Och det som inte läcker det gnisslar. Och gör det ingetdera av ovanstående som kan man ge sig fan på att nåt växer på det.
Vad tänkte Gud var meningen när han kom på att man skulle få hår PÅ öronen
Give me a brake
Alvin ropade från tevefåtöljen i morse att han var hungrig. Vad vill du ha då frågade jag. Vad finns det? Han fick de vanliga frukostalternativen. Yoghurt eller en macka.
- Jag är sugen på nåt annat!
- Vaddå?
- Kaka typ.
"Skärpning", sa brorsan under en supertrevlig tillställning i lördags då vi firade hustrun som fyllt 40. Uppmaningen gällde inte huruvida jag skötte mig under festen utan rörde det faktum att jag inte bloggat på länge.
"I slutet på februari!" fortsatte han med spelad indignation i rösten.
En koll i arkivet visade att han hade helt rätt. Tjugoåttonde februari var sista inlägget.
Ändrade arbetsrutiner och en högre arbetsbelastning var orsaken till att bloggandet fått stryka på foten. "Jag har inte tid", har jag plågat meddelat folkstormen som tappat meningen med livet då de inte längre kunnat läsa mina inlägg.
(Man kan ju alltid drömma!)
Men det uttrycket är som alltid osant. Vi har alla tid. Vad vi sen gör av den handlar alltid om prioriteringar. Eller är det nån som någon gång hört en stressad småbarnsförälder med två barn säga: "Jaaaa, vi fick ju ett tredje barn men vet du vi hade ju verkligen inte tid med ett till så vi gav bort det"
Är något tillräckligt viktigt så ser vi till att hitta tid för det. Som nu.