Varför gör man så här? Oroar sig så fullständigt och totalt i onödan. Läste av vattenmätaren för en vecka sen och upptäckte att vi hade nästan dubbelt så mycket i förbrukning som normalt på ett år. Och så satte tankarna i gång. Vad kostar det här? Har vi en vattenläcka? Är det fel på mätaren? Ska vi måsta tjafsa med kommunen nu?

Så jag måste ju ringa dit och höra vad det kan bero på och se om jag kan få skriva ner det här på nåt sätt.

Och det här har jag gått och dragit på i en vecka. Tills jag ringde i morse. Och en vänlig trevlig kvinna upplyste mig om att det var två år sen mätare avlästes sist.

EN HEL VECKA HAR JAG OROAT MIG! I ONÖDAN! SOM VANLIGT!

Jag är frestad att kalla mig själv för mindre trevliga saker just nu. Men jag tar ett djupt andetag istället. Och tänker att vad bra att det var helt okej! Tack för det! Och vad bra att jag fick en chans till (undrar hur många man får egentligen?) att lära mig att leva istället för att oroa mig.

Men vi slutar så här:

Jag ringde. Tjoho! Bra!

Och det var inget problem utan tvärtom en LÄGRE förbrukning. Tack! Härligt! Det problemet ur världen.

Ha en fortsatt bra dag alla. Och LEV. Livet går inte i repris. Inte den här dagen heller.

 

 

TV4 gjorde livet surt för mig i går. Först Sveriges mästerkock och sen direkt på det Halv åtta hos mig. Mat mat mat mat mat i alla dess former. Och så hamburgerreklam däremellan.

Jag har väl inga större problem med att hålla mig på ungefär den vikt jag vill. Men å andra sidan så är jag som vem som helst. Matar jag in mer energi än jag förbrukar så märks det. Och skulle jag äta allt jag känner för skulle jag sannolikt inte må så bra heller. Glass, chokladkakor, konserverade persikor, rökt regnbåge, gravad lax, en välgrillad karrékotlett, pizza, lussebullar, semlor – fan nu vart det här en plågblogg också. Men skulle det inte finnas hälsomässiga skäl att hålla sig på mattan skulle jag nog vara en frossare.

Faktiskt.

 

Ralph Waldo Emerson

 

Blev en massa tjuvträning i går. Först sparken och lämna Lina på Fritids. Sen promenad hem. Sen gick jag till träningen och tränade i 40 minuter och gick hem. Promenad till Fritids och hämtning där och förbannat också då hade jäntan glömt sparken på skolan. Så jag fick gå och hämta den och sen skjutsa hem henne på sparken. På kvällen ringde brorsan och låg i 39 graders feber och ville att jag skulle handla åt honom. Ny sparktur till affären och sen till andra sidan samhället där han bor.

Men det känns bra! Vilken motionsdag! Ska nog försöka få in mer vardagsmotion i livet.

 

 

Läser igenom manuset igen efter en sista genomgång som jag inte trodde att jag skulle göra. Det var ju klart och skickat iväg. Men det blev åtskilliga timmar till och en del omskrivningar som gör att nu känner jag mig NÖJD!

Men jag slogs av tanken idag att det här skulle jag aldrig kunna göra om. Skriva en HEL BOK, 200 sidor! Never. Vilket hästjobb.

Och jag skulle aldrig ha kunnat göra det heller om jag fortsatt att se det på det sättet. Det blir som att försöka äta en hel älg på en gång. No way. Men stycka upp den och gör högrev, filé, innanlår, grytbitar och köttfärs, lägg i frysen och ät eftersom så är tanken på att äta en hel älg plötsligt inte alls så omöjlig.

(Om man äter kött vill säga.)

När jag ser på mitt färdiga manus förstår jag fullt ut kraften i att ha en dröm, mål och delmål.

Allt börjar med en dröm. Jag har en historia som jag bara ska berätta.

Sen kommer målet. Det ska bli ett manus till en bok. Det ska vara färdigt då och då.

Sen brukar tvivlen komma. Hur fan ska jag klara det?

Jo jag vet att jag kan skriva varje dag. Jag sätter delmål. Jag skriver en stund varje dag. Skit samma om det blir två ord, två rader eller tre sidor. Jag kan skriva en stund varje dag. Jag kan inte skriva en bok men jag kan skriva en stund varje dag. Jag kan absolut inte äta en hel älg men jag kan äta en högrev (och kanske några köttbullar) per vecka.

Kraften i att sätta delmål och göra lite varje dag är OERHÖRD!

Men det gäller att veta var man är på väg.

 

 

Fick MVG på besiktningen i går. Var och gjorde hälsokontroll på Robertsforshälsan och allt var bra. Blodtryck, blodvärden, puls, lungor, osv. Ett välbevarat exemplar av 51 år gammal norrlänning helt enkelt. Och en fantastiskt trevlig företagssköterska som uppmuntrade mig i det mesta. Till och med det jag jobbar med som är mindre bra som exempelvis arbetsmiljön.

Så jag gick ännu gladare än jag kom. Och det är inte illa!

Om man vill framåt så dyker de obönhörligen upp. Hindren. Och jag hänvisar bara till Katarina Sjögrens fantastiska blogg om just det ämnet.

Och bjuder på Mora Träsk här nedan.

 

Herregud, snart är januari slut också. Tiden går så jäkla fort så jag som tidigare våndats över vintern gör det inte alls på samma sätt längre. Det är liks vår snart i alla fall. Hur gick det här till? Att tiden liksom vevats igång från en trög start när man var liten till att börja gå av sig själv nånstans vid 30 och nu snurrar den på av sig själv så man inte hinner med.

Men ljusare blir det ute, för varje dag. Och det är skönt.   

 

 

Följde Lina till skridskobanan på skolan på förmiddan. Blev lite nostalgisk då jag fick ta fram skrapan och köra bort en del snö på planen. När jag var liten, ung, mindre, typ nån gång på 1900-talet, hade vi hockeyplanen bara 150 meter från huset. Sen byggde de Ica och hockeyplanen flyttade ner på Stantorsvallen.

Men nån skridskovirtuos vart man aldrig.

 

Drömtjuvar finns i alla former. Uttalar man endröm om vad man vill bli eller vart man vill resa eller vad man tänker med sitt liv dyker de ofta upp, realisterna. Som på olika sätt påpekar att det där kommer aldrig att gå. Och om det gjorde det så skulle aldrig du kunna.

Det här är en av de murar som författaren Randy Pausch skriver om i boken Den sista föreläsningen. Murar finns där för att ta reda på hur gärna vi vill någonting.  

Alla gillar tydligen inte när man är för positiv heller att döma av en del reaktioner. Men när man väl har bestämt sig för någonting som man verkligen vill så finns inga hinder. En mur i vägen? Och? Antingen kör vi rätt igenom i 180 så teglet sprutar eller så hoppar vi över, gräver oss under eller går helt enkelt runt på sidan.

 

Ha en underbar söndag, alla.