Våren kom av sig…
In i dimman
Sitter vid datorn och har så jävla skitiga glasögon att jag knappt ser vad som står på skärmen när solen börjar lysa in genom fönstret.
Men jag ids inte gå och tvätta dom. Jag skulle ju precis börja ägna mig åt mer kreativt skrivande efter en dag av måsten.
Titta utan gick inte heller för då ser jag inte ett skit.
Så det får bli suddigt. Jag svimmar väl när jag läser i morgon vad jag skrivit.
Men nu gick solen i moln så då blev det bättre,
Snällast vinner!
Det är inte starkast som vinner, utan snällast. Naturen gynnar den som kan samarbeta och både apor och möss kan visa empati. Det konstaterar nederländske apforskaren Frans De Waal.
Schimpanser speglar varandras beteende precis som människor. Om en schimpans i gruppen gäspar, gäspar alla. Det gör de däremot inte om en främling gäspar.
Studier av elefanter visar att de jobbar ihop för att nå gemensamma mål som mat till gruppen.
Slutsatsen enligt De Waal är att människans moral sitter mycket djupt inom oss, i urgamla delar av hjärnan som vi delar med aporna.
Snällast vinner. Var det inte det jag trodde.
Yeeeaah Skellefteå!!!
Att de orkar. Spela hockey i typ fem timmar. Jag orkade inte ens sitta uppe och lyssna. (Har inte rätt kanal så Skellefteå – AIK i slutspelet (visst är det kul hur de håller på om namnbråket förresten, jag borde väl ha skrivit AIK-Solna om jag velat sticka ut) fick avlyssnas på P4.
Jag gav upp efter första förlängninsperioden och gick och la mig. Men det gick inte att sova så jag gick upp igen och lyssnade mig igenom även den andra som slutade strax efter elva. (Jag är INTE kvällsmänniska)
Men så jävla skönt att läsa i morse att Skellefteå och Jimmie Ericsson avgjorde i mitten på period sex. Blir tungt för Gnaget nu. Fy fasen för att förlora en match efter fem timmar och istället för en 2-0 ledning se att tillställningen helt jämnat ut sig.
Nu kommer det fram
Det som göms i snö…
Fången
Många gånger har jag fnyst åt fjantiga recensenter som använt klyschan ”om du bara ska läsa en bok i år”, läs den här. Och jag har tänkt att men snälla nån, läs mer än en bok per år själv. Ofta har jag läst ett helt gäng böcker som är tio gånger bättre än den just recenserade. Eller den skribent som tyckte att Stieg Larsson kunde slänga sig i väggen. Herregud, har han överhuvudtaget läst Stieg Larsson.
Men nu har jag själv läst en bok som jag måste säga är den absolut bästa jävla bok jag någonsin läst.
Den är inte alls det jag brukar rekommendera. Jag brukar föreslå litteratur som utvecklar, får en att må bra och ger insikter. Men jag kan inte låta bli att lyfta fram den här boken. Eldvittnet av Lars Kepler är en sträckläsarbok av Guds nåde. Den är riktigt otäck, fruktansvärt spännande och har ett driv genom hela boken som är helt otroligt. Hela tiden med den starka, lugna, egensinniga kriminalpolisen Joona Linna i huvudrollen.
Läs den. Om du vågar.
Däckad son
Brukar skämta om det här med feber och att vara sjuk och om hur jag ligger däckad vid trettiåtta och fem medan Sofia hänger tvätt och lagar mat vid samma feberpåverkan.
Men nu är det inte lika kul längre.
Dottern låg sjuk för nån vecka sen med feber kring trettionio. Och hon låg visserligen men var uppe mellan varven och vid hyfsat gott mod. (Då vi upptäckte att hon var sjuk var när hon kom hem från handbollsträningen med nästan trettionio graders feber.)
Nu ligger sonen i samma temp. Fullständigt däckad och utslagen och riktigt jättesjuk. Inte kul alls.
Så vi är olika påverkade helt klart. Och jag kanske inte bara är en mesig karl när jag har feber utan faktiskt sjuk på riktigt.
Inte nu igen väl…
Idag är det en sån dag. Känns som det är en miljard saker jag måste göra och att alla måste göras NU annars kommer jorden att gå under eller åtminstone ett hemskt öde att drabba mig.
Försöker strukturera upp och se vad jag faktiskt måste göra just nu och inser att det kanske inte är en miljard saker och att det mesta är inte alldeles jätteakut och att om jag bara tar tag i det eftersom så ska jag hinna bara bra.
Men orosklumpen vill ändå inte ge sig. Fast jag vet att om 2-3 månader när jag tittar tillbaka så har jag fixat allt och står där IGEN och funderar varför i hela världen jag ska hålla på att oroa mig helt i onödan för.
Man blir ju som lite less på sig själv ibland. Ska jag verkligen måsta köra den här svängen en gång till?
Bort med skiten
Kan vi inte bara sluta med det här omaket att ställa om klockan till sommartid? Varför gör vi egentligen det? Spelar det egentligen nån roll om det är ljust en timme till på kvällen? Snart blir det ljust länge som fasen i alla fall och här i norr dygnet runt.
Men människors rytm hamnar i olag, Man (Mon) sover mindre, är svintrött på morgonen men ska ändå vara uppe till samma tid som innan på kvällen för kroppen har ju inte ställt om.
Sommartiden känns som något som liksom bara har blivit så. Den har funnits så länge att nu bara är den.
Men vi bestämmer faktiskt själva.
Ta bort skiten och låt klockan vara som den är, året runt, är min uppfattning.
Galna tunnor!
Jag har ett favorituttryck som jag brukar använda mig av när jag ska ge mig ut i en utmaning som jag egentligen inte vet om jag ska klara av.
”Hoppa och nätet ska vara där.”
När man tagit ett jobbuppdrag till exempel och plötsligt känner sig som den stora bluffen.
Jag kanske överdrev mitt CV lite ändå…
Hjärnan säger att man ska dö. Nu är det slut. Marken rusar mot dig i hundraåtti.
Men nästan alltid är nätet där. Saker faller på plats och man fixar det. Oftast på ett sätt som är mycket bättre än man någonsin vågat drömma om.
Men jag fick ett nytt, ännu bättre uttryck idag av fantastiska kollegan Pia Granström, som även hon ger sig in i nya saker hela tiden.
– Om man har hoppat i en galen tunna så kan man alltid hoppa ur och hoppa i en annan!
Så briljant! Det borde användas på entreprenörsutbildningar. Det tog liksom udden ur det skrämmande och pekar ju på att det faktiskt är okej att misslyckas och att det kommer nya chanser. Nya tunnor att hoppa i.
Finfint.
Senaste kommentarerna