Utslagna talanger

Av , , Bli först att kommentera 6

 

Träffade en kvinna i går som hade en del porträtt upphängda på väggen som sjuttonåriga dottern gjort. Tecknade, otroligt snygga personporträtt. Att tjejen har talang var uppenbart.
Hon går också humanistisk linje fick jag veta. Matteämnena går liksom bort.
Och jag blir än en gång påmind om den i mitt tycke idiotiska likriktning vi har i skolan. Där alla ska läsa alla ämnen och där du måste vara godkänd i kärnämnena för att kunna söka vidare till gymnasiet.
Och där matte i många fall är ett utslagsämne.
Det är helt enkelt en jäkla skillnad på en naturvetarhjärna och en humanisthjärna.
Jag hade själv ett helvete med matten i skolan. Jag fick stödlektioner, våndades och stämplade mig själv som dum till stor del tack vare att jag inte fixade matten på ett bra sätt.
Och min fallenhet för att uttrycka mig i skrift och skapa historier åkte i samma papperskorg. Där låg den sen i 20 år.
Jag gick sen komvux när jag var nästan 40 utan att läsa ett enda matteämne. Och det har gått rätt bra för mig i livet ändå.
Jag säger inte att vi ska avskaffa matten för en del. Självklart ska alla lära sig grundläggande mattekunskaper. Men vi riskerar att slå ut en hel massa elever för att deras hjärna är mer åt det humanistiska hållet, eller åt det praktiska.
I den bästa av mina världar så har vi en mer individbaserad skola där det bästa i varje elev tas fram utifrån den personens nedärvda egenskaper och talanger. Där elever istället för att slås ut lyfts upp och där deras unika egenskaper tas om hand.
Och självklart ser vi också varenda elev som en värdefull människa som är värd kärlek och respekt bara för att den finns till.

Är det värt det?

Av , , 1 kommentar 3

 

Diskuterade mål på en utbildning i parcoaching i går. Vi hade gjort ett test på vår naturliga beteendestil och frågan som jag delade med flera av deltagarna var om det var värt utmaningen att sätta mål och utsätta sig för de rädslor som nästan utan undantag kommer.
Vi hade nämligen låg poäng på att sätta mål modigt. Det var inte naturligt för oss. Och att göra något som inte är naturligt kostar mycket energi.
Vi frågade föreläsaren. Han är coach så svaret kunde ju bara bli ett. Och det var att för honom var det här en fullständigt omöjlig fråga. Han kan aldrig någonsin svara på den.
För oss själva var frågan däremot mycket mycket bra. För det är bara vi själva som kan svara på den.
Så är det värt det?
Jag kan ju bara svara för egen del. Och jag hade funderat mycket på frågan den senaste tiden då jag (igen!) är inne i utmaningar som jag själv sagt ja till men ibland tvivlar på om jag ska klara av. Och jag är periodvis livrädd. Och funderar. Är det värt det?
Men jag vill lära mig hantera de här utmaningarna. Så fick jag frågan av en annan coach: Hur har du gjort tidigare?
Jag tittade tillbaka. Och kom på att svaret på den frågan är att jag har bara gjort. Bara handlat. Just do it.
Men har det varit värt det ? 
Första gången jag åkte på en intervju för VK var jag så nervös och rädd så jag trodde jag skulle dö. Och min mamma frågade: Varför gör du det här?
Och jag svarade: För att jag måste.
Det tog några dagar innan jag förstod innebörden i svaret. Jag måste. För om jag säger nej till det här och låter rädslorna vinna så säger jag nej till mig själv. Och om jag säger nej till mig själv så säger jag nej till själva livet.
Så där finns svar nummer ett. Ja, det är värt det.
Det andra svaret finns i alla de utmaningar som jag tagit sen. Som tagit mig till det liv jag har idag. Som jag får nypa mig i armen ibland för att fatta att jag har. Vägen dit har bestått av en hel räcka utmaningar där jag varit livrädd i stort sett varje gång.
Har det varit värt det?
Det finns inte minsta uns av tvekan i det svaret. JA!
Så är det värt det? För mig blir svaret ett tveklöst ja! Jag kan se att apan som tjattrar och säger att men vore det inte bättre att bara nöja dig och stanna där du är och ha det bekvämt istället, det är bara en apa som tjattrar.
Tänk om jag skulle lyssnat på den apan när jag skulle göra första intervjun för VK, vänt cykeln och åkt hem och sagt, nej, det är inte värt det.
Jag är otroligt glad att jag inte gjorde det.
Det sägs att man aldrig ångrar det man gjort. Däremot det man inte gjort. För mig är det inte sant. Det finns saker jag gjort som jag ångrar mycket djupt.
Men jag har aldrig någonsin ångrat en enda av de gånger jag klivit ut från min bekväma zon och tagit en utmaning hur rädd jag än varit.Aldrig.
Så är det värt det? 
För mig är det en mycket bra fråga. Och svaret är ett tveklöst ja.
 
 

Osmartare än en sjuåring

Av , , Bli först att kommentera 2

 

När jag var liten brukade vi köra med frasen ”100 gånger mer än du kan säga” när vi ville skryta och liksom skulle sätta en ouppnåelig ribba.
Barnen av idag är mer sofistikerade och använder nåt de kallar googolpex.
        Det är det största tal som finns, säger dem, sjuåringarna och flinar som om de skulle veta allt i hela världen.
 
Och jag har flinat i lönndom för mig själv och tänkt, jaja, ni får väl leva i den tron då. Ända tills jag hittade följande på Wikipedia:
 
En googol (10100) är det tal som skrivs med en etta följd av hundra nollor om man använder decimalsystemet. Termen introducerades av Milton Sirotta (1929–1981; brorson till matematikern Edward Kasner) vid nio års ålder. Ett annat namn för samma tal är tio sexdeciljarder. Antalet elementarpartiklar i universum har uppskattats till 1080 stycken, det vill säga hundra triljoner gånger färre än en googol.
En googolplexär tio upphöjt till en googol, det vill säga 10googol = 1010100.
En googolplexian är tio upphöjt till en googolplex, det vill säga 10googolplex = 101010100.
 
Fast nästa gång kan ju jag drämma till med en googolplexian så kan jag förgöra de små liven.

 

Gladiatorknuffare

Av , , 1 kommentar 5

 

        Mamma vad är det här? Alvin, 6 år.
        Man använder dom när man sminkar sig.
        Jag kallar dom för Gladiatorknuffare.
 
 

Festen som kom av sig

Av , , 2 kommentarer 3

Bänkad i bästa fåtöljen och skulle se Skellefteå dänga dit Brynäs på hemmaplan. Och så går de och förlorar! 

I en film brukar det alltid vara så att hjälten ställs inför svårigheter så stora att man inte tror att han eller hon ska klara av dem och så blir det skitspännande och en fantastisk film när det till slut lyckas.
 
I verkliga livet är de de människor som haft de största svårigheterna som hyllas mest när de till slut lyckas.
 
Och hockeymatcher som innehåller mirakelvändningar brukar vara dem man aldrig glömmer.
 
Men kan inte Skellefteå bara tvåla dit Brynäs i fyra raka nu och vinna med 8-0 varje gång så att de bärgar hem SM-bucklan? Jag klarar mig så bra utan spänning den här gången.

Vem håller uppe molnen?

Av , , Bli först att kommentera 3

 

Under landningen i Umeå i går låg ett ganska spritt molntäcke över stan. Spridda stora vita molntussar mot en blå himmel. Vi flög på sidan av ett stort hål i molntäcket och i det perspektivet blev det ett fascinerande skådespel. Man såg molnen uppifrån och från sidan på samma gång och såg också hur de liksom fast på ett golv.
Det såg ut som någon hängt upp en glasskiva och kastat ut ett gäng gigantiska bomullstussar på. På ovansidan belystes allt av solen från en knallblå himmel. I mellanrummen syntes marken med hus och skogar och bilvägar.
Men det som var mest slående var att molnen låg liksom på en skiva. Alla svävade på samma höjd och såg ut som om undersidan var plan medan översidan var vitt fluffig.
Och jag tänkte, hur funkar det här? Vad är det som håller uppe molnen på så exakt samma plan?

Ocivil olydnad

Av , , 1 kommentar 5

 

Satt bakom en kvinna på flyget hem från Stockholm i går. Mitt under starten ser jag att han tar fram mobiltelefonen och börjar fippla på den! Har hon inte hört uppmaningen om att ”all elektronisk utrustning ska vara avstängd”?
Jag är precis på väg att knacka henne på axeln och säga till när jag ser att hon har ett revär på armen på sin blå kavaj. Och att kvinnan bredvid också har en blå kavaj…
De är flygvärdinnor.
Och vet helt säkert nåt som inte jag vet.

Ylande vargar i natten

Av , , Bli först att kommentera 7

 

Vaknade av ylande vargar i natt. Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva det och jag visste heller inte vad jag skulle tro om ylandet som hördes i natten. Var det grannens hund eller var det vargar?
Jag hade inte riktigt trott på när svärföräldrarna dagen innan sagt att det fanns varg i området. Okej att det kanske funnits, men inte nu väl? Några mil utanför Stockholm?
Men i morse sa Sofias pappa: Det var varg här i natt.
Och när jag kollar på nätet så ser jag att vargarna till och med har ett revir uppkallat efter sig. Rialareviret.
Det var varg. Men det var ingen trevlig upplevelse i natt. Nån väldigt ursprunglig del av hjärnan tog fullständigt överhanden och all logik var som bortblåst. Tänk om Lina går upp och ska gå på toa i den andra stugan? Hinner jag ut om hon blir överfallen?
I dagsljus så känns det rätt fascinerande. Jag har hört ylande vargar.

Hjärnlyft

Av , , Bli först att kommentera 5

 

Firat intensiv påskhelg med svärföräldrar, Sofias syster och två kusinbarn. Barnen har kul, det är härligt att få vara ledig bland nära och kära men det blir också intensivt.
Idag gick jag en promenad runt sjön som ligger vid lantstället. Ingen snö, ingen is, ett par plusgrader och en kall vind men ändå så härligt. Jag har ett stort behov av egentid då hjärnan liksom får en chans att starta om.
Tog nästan en timme att gå runt. Men det var fantastiskt.
Snart hockey. Då ska jag sitta i Stockholmsland och hålla tummarna för Skellefteå.
 
 

Plåttrumma

Av , , 2 kommentarer 2

 

Känns som man sovit i en plåttrumma i natt. Stugan vi sover i har plåttak och när regnet i natt droppade från träden ner på taket lät det som nån slängde smågrus.
Sen började det snöa ordentligt. Så nu är allt vitt.
Ogilla.