Lars-Göran Halvdansson, coach mitt i livet
Visar inlägg från januari 2012

Längst innerst in i...

 röran.

Jag svor, jag förbannade, jag sprang omkring och var irriterad, jag letade och höll på att bli fullständigt vansinnig. Då gav jag upp och skrev ett blogginlägg där jag i skrift gav uttryck åt ungefär det som beskrivits ovan. Det här var för flera månader sen.
 
Idag hittade jag mitt väggfäste till telefonen. I en osannolikt rörig låda med sladdar på kontoret som jag bara inte har kunnat slänga bort för ”tänk om jag behöver (nån av) dem nån dag”. Idag städade jag i alla fall. Och lyfte ut 90 procent av härvan och hängde bort det i en påse i garaget. De kan vara bra att ha nån gång. Men de behöver banne mig inte ligga i en låda som knappt går att få igen och som jag (helt uppenbart) ändå inte hittar någonting som jag ska ha i alla fall!
 
Och där låg det. Lik förbenat. Väggfästet.
 
Så nu sitter den där, snyggt på väggen. Telefonen. Ett uttryck för mitt nya ordningsamma jag kanske? (Och här skulle det kunna finnas utrymme för ungefär en halv sida med drypande sarkasm om att har det inte hänt på 51 år hittills så lär det inte hända nu heller. Men en sak är säker och det är att jag ger aldrig upp. Så svaret blir istället):
Ja.
 
 

Stearinhjärna

 

En del förvånas över att man faktiskt kan fortsätta lära sig saker fast man är ”gammal”. Men det är inte bara så att vi kan fortsätta lära oss genom hela livet, vi lär också på ett helt annat sätt ju äldre vi blir. Vi lär oss helt enkelt på ett sätt som inte är möjligt förrän det gått en viss tid. När vi fått in ny kunskap, bearbetat den en tid och kanske även praktiserat den så finns det plötsligt rum i hjärnan (jag pratar bara rent bildligt) som inte funnits där förut. Och vi kan ta till oss kunskap som vi inte kunde tillgodogöra oss förut.
Jag brukar jämföra det med att stöpa ljus. Det krävs helt enkelt ett första lager för att det andra lagret ska kunna läggas på. Och ett andra för att det tredje ska kunna läggas på. Och så vidare.
Vårt lärande fungerar i många fall på samma sätt. Vi lär i lager helt enkelt.
Coolt tycker jag.
 
 

Varför plåga sig längs vägarna?

 

Svaret finns i den otroligt fascinerande boken Born to run, Jakten på löpningens själ där författaren lyckas övertyga även mig att vi faktiskt är födda till att springa. Och han svarar även på frågan om vi nu är födda löpare varför finns det ett sånt motstånd mot att springa? Jo för att hjärnan utvecklats genom åren bland annat till att vara den del av kroppen som styr oss till att hushålla med våra resurser. Och nu har den delen vuxit sig för stark hos många.
Men en otroligt fascinerande och spännande bok som tar en med till ultralöpare på jordens mest otillgängliga platser, förklarar varför skadorna ökar ju bättre skor vi har och faktiskt får en sugen att börja springa än en gång.
Men den rekommenderas verkligen även för den som inte tänkt springa ett steg.
 
Ninna ninna ninna...
 
Dagens boktips:
 
Born to run, Jakten på löpningens själ
Christopher McDougal
 

Skräcködla på väg

 

        Om jag inte får en skäggagam så kommer mitt hjärta att brista, sa Lina i går.
Och som tongångarna håller på att gå så skulle det inte förvåna mig om vi har en sån där skräcködla i huset snart. Det som först kändes helt uteslutet har nu mer fått karaktären av när.
Men hur sköter man en skäggagam? Hur stora blir dom? Bits dom? Luktar dom? Vad kostar dom? Hur länge lever dom, hur stora blir dom?
 
Kan man ha en i norrland?
 
HJÄLP!
 
Jag tror inte att JAG vill ha en skäggagam i huset. Jag vill nog vid närmare eftertanke inte ha någon agam överhuvudtaget i huset.
 
 
Fin va? 
Källa:Fotoakuten.se

Klarsynt Lilltroll del 2


 

Trodde dottern (sju) kommit till stora insikter när vi satt och käkade lunch.
        Jag vill aldrig missa ditt viktigaste möte, sa hon.
        Vilket är det då, frågade jag.
        Middan, sa hon.
Vilken klarsynt och insiktsfull dotter jag har tänkte jag. Som insett att kvalitetstid är viktigt och att vi behöver träffas och umgås och även prata med varandra för att få en bra relation. Smart är hon och jag och hennes mamma har säkert en del i hennes stora kunnande också.
        Var har du lärt dig det då? frågade jag och hoppades på ett smickrande svar.
        På reklamen.
 

Bästa tjejen!

Hur smarta är vi egentligen?

 

Föreläsaren Mikael Rehnberg från Medlefors folkhögskola lärde mig för en tid sen en del om hur hjärnan fungerar. Och om hur barns hjärnor fungerar. Att de inte är så utvecklade så att om de är ledsna eller arga kan man få de på ett annat spår direkt genom att busa lite.
Använde det i morse då Lina pratade om sitt husdjur hon vill ha och så småningom fått både sig själv och Alvin i snyft-tillstånd där i sängen.
        Jordbävning, sa jag och skakade sängen.
Och båda började skratta.
Ibland funderar jag om den manliga hjärnan liksom blivit kvar i det här tillståndet.
Och att det är något som kvinnor känt till i århundraden. 
 
 

Bollmorgon

Blev ett tidigare avslut på handbollsförmiddan än tänkt. Seriesammandraget för 03-04 hölls i Robertsfors och dottern skulle spela tre matcher. Men det blev bara två då de var så många i laget så ingen fick spela mer än två matchser.

Fascinerande ändå att se så otroligt många barn spela handboll. Två planer hölls igång samtidigt från nio till tre. Mycket känslor var det också. Allt från glädje till gråt. Sport engagerar. Tyvärr lite väl mycket på läktaren ibland.

 

 

Morgonterrorister

 

Jag brukar försöka tänka positivt. Och inte prata om lagen om alltings... Men när man får slita upp barnen varje morgon klockan sju på veckan och de är vakna långt mycket senare än vanligt på fredag kväll VARFÖR I HELA VÄRLDEN MÅSTE DOM DÅ VAKNA KLOCKAN SEX PÅ LÖRDAG MORGON?
Svara på det den som kan.
Det är tur att det inte finns några barnauktioner i Robertsfors som öppnar tidigt på morgonen.

Handfast och glädjefylld inspiration

 

Hade förmånen att få besöka en mycket intressant föreläsning med Kay Pollak på Sagateatern i Umeå i går. Bara Kay i sig är spännande att se och lyssna på då han 73 år gammal fortfarande sprudlar av entusiasm och energi! Jag har läst båda hans böcker Att välja glädje och Att växa genom möten, haft massor med nytta av dem, praktiserat kunskaperna själv och även citerat och plockat mycket klokheter till min egen bok. Så budskapet i sig var välbekant även om det kom mycket nya och spännande vinklingar och exempel. Men det som kanske fastnade mest var att Kay Pollak, 73 år gammal och något av en guru (åtminstone för mig) fortfarande regelbundet läser sina egna böcker för han behöver påminna sig och träna på kunskaperna som står där.
Så otroligt befriande!
När man ramlar dit på samma saker om och om igen och tycker att men för helvete har du inte lärt dig nånting!?
Det är så alldeles in i bomben högst mänskligt att göra det för till och med Kay Pollak måste ständigt lära om, nytt och igen! Och när hans 16-åriga dotter hindrade honom från att kliva ut ur bilen när han skulle hämta henne på skolan för att han är en så gammal pappa fick han minsann andas i fem minuter innan han kunde säga de sju gyllene orden:
        Det ligger nånting i vad du säger.
Jag rekommenderar verkligen Kay Pollaks båda böcker. De har hjälpt mig fantastiskt mycket i min resa och de är skrivna på ett väldigt lättillgängligt och varsamt sätt. Får ni chans att gå på en föreläsning med honom också så gör det. Det var tre timmar jag definitivt inte vill vara utan.   

Lång väg för en pizza

 

Världen är förunderlig och allt är tydligen värt att jobbas med. Tänker på pizzarapporten där svenskarnas pizzavanor kartlagts och man även kommit fram till var den billigaste pizzan finns. Den braskande nyheten var att det var i Södertälje. Otroligt nödvändig upplysning för mig. Jag kommer garanterat att åka till Södertälje för att tjäna sju spänn på en Vesuvio.

Hemska saker som inte händer

 

Varför gör man så här? Oroar sig så fullständigt och totalt i onödan. Läste av vattenmätaren för en vecka sen och upptäckte att vi hade nästan dubbelt så mycket i förbrukning som normalt på ett år. Och så satte tankarna i gång. Vad kostar det här? Har vi en vattenläcka? Är det fel på mätaren? Ska vi måsta tjafsa med kommunen nu?
Så jag måste ju ringa dit och höra vad det kan bero på och se om jag kan få skriva ner det här på nåt sätt.
Och det här har jag gått och dragit på i en vecka. Tills jag ringde i morse. Och en vänlig trevlig kvinna upplyste mig om att det var två år sen mätare avlästes sist.
EN HEL VECKA HAR JAG OROAT MIG! I ONÖDAN! SOM VANLIGT!
Jag är frestad att kalla mig själv för mindre trevliga saker just nu. Men jag tar ett djupt andetag istället. Och tänker att vad bra att det var helt okej! Tack för det! Och vad bra att jag fick en chans till (undrar hur många man får egentligen?) att lära mig att leva istället för att oroa mig.
Men vi slutar så här:
Jag ringde. Tjoho! Bra!
Och det var inget problem utan tvärtom en LÄGRE förbrukning. Tack! Härligt! Det problemet ur världen.
Ha en fortsatt bra dag alla. Och LEV. Livet går inte i repris. Inte den här dagen heller.
 
 

Plågteve

 

TV4 gjorde livet surt för mig i går. Först Sveriges mästerkock och sen direkt på det Halv åtta hos mig. Mat mat mat mat mat i alla dess former. Och så hamburgerreklam däremellan.
Jag har väl inga större problem med att hålla mig på ungefär den vikt jag vill. Men å andra sidan så är jag som vem som helst. Matar jag in mer energi än jag förbrukar så märks det. Och skulle jag äta allt jag känner för skulle jag sannolikt inte må så bra heller. Glass, chokladkakor, konserverade persikor, rökt regnbåge, gravad lax, en välgrillad karrékotlett, pizza, lussebullar, semlor – fan nu vart det här en plågblogg också. Men skulle det inte finnas hälsomässiga skäl att hålla sig på mattan skulle jag nog vara en frossare.
Faktiskt.

Klokord

 

Så en tanke och skörda en handling. Så en handling och skörda en vana. Så en vana och skörda en karaktär. Så en karaktär och du skördar en dröm.
 
Ralph Waldo Emerson
 

"Ofrivilliga" träningspass

 

Blev en massa tjuvträning i går. Först sparken och lämna Lina på Fritids. Sen promenad hem. Sen gick jag till träningen och tränade i 40 minuter och gick hem. Promenad till Fritids och hämtning där och förbannat också då hade jäntan glömt sparken på skolan. Så jag fick gå och hämta den och sen skjutsa hem henne på sparken. På kvällen ringde brorsan och låg i 39 graders feber och ville att jag skulle handla åt honom. Ny sparktur till affären och sen till andra sidan samhället där han bor.
Men det känns bra! Vilken motionsdag! Ska nog försöka få in mer vardagsmotion i livet.
 
 

Konsten att äta en älg

 

Läser igenom manuset igen efter en sista genomgång som jag inte trodde att jag skulle göra. Det var ju klart och skickat iväg. Men det blev åtskilliga timmar till och en del omskrivningar som gör att nu känner jag mig NÖJD!
Men jag slogs av tanken idag att det här skulle jag aldrig kunna göra om. Skriva en HEL BOK, 200 sidor! Never. Vilket hästjobb.
Och jag skulle aldrig ha kunnat göra det heller om jag fortsatt att se det på det sättet. Det blir som att försöka äta en hel älg på en gång. No way. Men stycka upp den och gör högrev, filé, innanlår, grytbitar och köttfärs, lägg i frysen och ät eftersom så är tanken på att äta en hel älg plötsligt inte alls så omöjlig.
(Om man äter kött vill säga.)
När jag ser på mitt färdiga manus förstår jag fullt ut kraften i att ha en dröm, mål och delmål.
Allt börjar med en dröm. Jag har en historia som jag bara ska berätta.
Sen kommer målet. Det ska bli ett manus till en bok. Det ska vara färdigt då och då.
Sen brukar tvivlen komma. Hur fan ska jag klara det?
Jo jag vet att jag kan skriva varje dag. Jag sätter delmål. Jag skriver en stund varje dag. Skit samma om det blir två ord, två rader eller tre sidor. Jag kan skriva en stund varje dag. Jag kan inte skriva en bok men jag kan skriva en stund varje dag. Jag kan absolut inte äta en hel älg men jag kan äta en högrev (och kanske några köttbullar) per vecka.
Kraften i att sätta delmål och göra lite varje dag är OERHÖRD!
Men det gäller att veta var man är på väg.
 
 

Med beröm godkänd

 

Fick MVG på besiktningen i går. Var och gjorde hälsokontroll på Robertsforshälsan och allt var bra. Blodtryck, blodvärden, puls, lungor, osv. Ett välbevarat exemplar av 51 år gammal norrlänning helt enkelt. Och en fantastiskt trevlig företagssköterska som uppmuntrade mig i det mesta. Till och med det jag jobbar med som är mindre bra som exempelvis arbetsmiljön.
Så jag gick ännu gladare än jag kom. Och det är inte illa!

Hinderbanan

 

Om man vill framåt så dyker de obönhörligen upp. Hindren. Och jag hänvisar bara till Katarina Sjögrens fantastiska blogg om just det ämnet.
Och bjuder på Mora Träsk här nedan.
 

Tidscentrifugen

 

Herregud, snart är januari slut också. Tiden går så jäkla fort så jag som tidigare våndats över vintern gör det inte alls på samma sätt längre. Det är liks vår snart i alla fall. Hur gick det här till? Att tiden liksom vevats igång från en trög start när man var liten till att börja gå av sig själv nånstans vid 30 och nu snurrar den på av sig själv så man inte hinner med.
Men ljusare blir det ute, för varje dag. Och det är skönt.   
 
 

Skridskonostalgi

 

Följde Lina till skridskobanan på skolan på förmiddan. Blev lite nostalgisk då jag fick ta fram skrapan och köra bort en del snö på planen. När jag var liten, ung, mindre, typ nån gång på 1900-talet, hade vi hockeyplanen bara 150 meter från huset. Sen byggde de Ica och hockeyplanen flyttade ner på Stantorsvallen.
Men nån skridskovirtuos vart man aldrig.
 

Tegelsprut

 

Drömtjuvar finns i alla former. Uttalar man endröm om vad man vill bli eller vart man vill resa eller vad man tänker med sitt liv dyker de ofta upp, realisterna. Som på olika sätt påpekar att det där kommer aldrig att gå. Och om det gjorde det så skulle aldrig du kunna.
Det här är en av de murar som författaren Randy Pausch skriver om i boken Den sista föreläsningen. Murar finns där för att ta reda på hur gärna vi vill någonting.  
Alla gillar tydligen inte när man är för positiv heller att döma av en del reaktioner. Men när man väl har bestämt sig för någonting som man verkligen vill så finns inga hinder. En mur i vägen? Och? Antingen kör vi rätt igenom i 180 så teglet sprutar eller så hoppar vi över, gräver oss under eller går helt enkelt runt på sidan.
 
Ha en underbar söndag, alla.

Märkliga varelser

 

Människan är ett märkligt djur. Å en a sidan kan man (och i det här fallet är man lika med jag) packa väskan, åka iväg till träningslokalen, byta om, tillbringa 45 minuter med att anstränga sig så svetten rinner i roddmaskiner och crosstrainers som inte förflyttar sig en millimeter hur mycket man än anstränger sig, vara nöjd under tiden för att man får ta i och närmast euforisk efteråt för att man varit så duktig och tagit hand om sig själv.
Men när man får skotta snö i en och en halv timme, förflytta kubikmeter vis med snö och faktiskt se ett reellt resultat och svettas så svettdropparna på gymmet känns som lite morrondagg i jämförelse då är man bara förbannad,
Kanske beror det på att man inte valt att ta fyspasset med snön. Att det är ett måste som bara ska göras. Men nog borde man tacka för träningspasset. Som dessutom var gratis.

Molekyler i oordning

 

Avslutade två fantastiska dagar med coachutbildning i går. Och kände det precis som jag hörde uttryckas en gång att när man tar stora kliv i utveckling och lärdom så kan det kännas som alla molekyler i kroppen lyfts upp ett snäpp, vridit sig lite och inte riktigt hunnit landa än.
Och så möts man av 1,5 timmes snöskottning när man ska ta hand om det. Inte allra bästa sättet.
Men dagarna var magiska med helt makalöst fantasiska människor i gruppen.
Och idag har vi coachkonferens hela dagen. Kommer inte att finnas en molekyl på plats efter idag.
Men när de väl landat så brukar slutresultatet bli otroligt bra!

Resan mot stjärnorna

 

Livet är en lite märklig företeelse. Fortfarande får jag nypa mig i armen ibland när jag tänker på resan jag gjort. Men ändå blir man lite blasé ibland. Tycker att det ska hända nåt. Att nu får det banne mig bli en förändring. Trots att livet idag är ett liv jag aldrig någonsin ens skulle kommit på tanken att drömma om för några år sen. Jag har verkligen gjort en magisk resa.
Och jag tänker på hur otroligt viktigt det är att komma ihåg att vara tacksam för det man har. Att sätta värde på allt det som finns runtomkring en som man faktiskt trivs med.
Men för den skull så parkerar man ju inte rymdfarkosten som är på väg mot stjärnorna.
Att trivas under resan, det är väl det som är grejen.
 
 

Nobben igen

 

Sket sig med Forum förlag också. Fick i alla fall ett utförligare svar som handlade om att konkurrensen var stenhård (ingen nyhet) och att de redan hade ett par skribenter inom genren coacher/personlig utveckling.
Laddar om lite nu och ska göra en ny sökning på förlag som jag känner skulle passa. Men det finns inga som helst planer på att ge upp.
Jag har en historia som ska berättas.
 
 

Ny favvis

 

Fick mig en ny favoritförfattare häromnyssens. Har aldrig förstått vad Unni Drougge egentligen varit populär för – tills jag läste en bok av henne. Där ser man vad man fick ge sig. En jäkla humor har hon och tvålar dit både Guillo och Leif GW i boken Bluffen.

Läsvärd, helt klart.
 
Ninna ninna ninna
 
Dagen boktips: 
Bluffen
Unni Drougge
 

Lyllos

 

Ska vara assistent på en utbildning för coacher i dagarna två med början idag. Lyllos mig. Det brukar bli hur bra som helst med härliga människor, nya insikter, glädje och en massa utveckling. Tänk att man skulle behöva bli så gammal innan man fattade sitt eget bästa. Men fantastiskt otroligt mycket bättre sent än aldrig i det här fallet.
Det här är helt enkelt det bästa jag gjort i hela mitt liv.

Nu få re va NOG!

 

Det är MER snö på gång. Upp till två dessi i kustlandet. Jag tycker att det är alldeles nog som det är. Vitt och fint och fluffigt.
Och jag undrar om det alltid varit så här? Det känns som om när snön liks kommer så kommer den i såna jäkla mängder på en gång.
Snart blir jag väl en sån där kalenderbitare som har koll på varenda centimeter och varenda temperaturväxling varenda dag sen 30 år tillbaka.
Eller inte.
Men det skulle vara rätt kul att veta. 
 
 

Slarvpelle

 

Städade av avställningsytan på en hurts jag har i kontoret häromdagen. På hurtsen står en typ papperssorterare (vet inte vad det heter men en sån som har tre fack som man kan lägga papper i) och bredvid låg en hög med papper.
Bunten jag sorterade bort blev nästa decimeterhög.
Vaffö blir de på detta viset?
Man är så rädd för att kasta saker så de samlas på hög och så hittar man dem ändå inte när man ska ha dem.
Men nu tar jag en yta i taget för nu jäklar ska stöket bort igen.
Nån som känner igen sig? Säg att det är det, snälla. Jag vill ju inte vara en slarver själv.

Att vara mytomsspunnen

 

På tal om ”vadbrajagärdagen”. Författaren Blair Singer har i sin bok Bemästra din inre röst en fantastisk övning som helt enkelt handlar om skryt. ”Känn dig mytomspunnen, i åtminstone en minut.” 
Under en minut ska man tillåta sig att känna sig som en mytomspunnen figur. 
Skryt fullständigt hejdlöst om vad som helst. Att du är en otroligt framgångsrik skådespelare som folk avgudar. Att du är världens mest framgångsrika säljare. Att du är president. Vad du vill.
 
"Prata så högt du kan. Ställ dig på bordet om du måste. Gestikulera och bete dig. Om du inte kan komma på fler saker att säga, hitta på något. Det här är mäkta terapeutiskt.”
 
Det är skitkul. Och man får faktiskt kungligt efteråt.
 
”Lillröstn” kommer förmodligen att säga att jag har inte gjort nåt som är fantastiskt. Säg bara Stopp! Och skryt om vad som helst!
 
Prova får ni se vad som händer. Om ni vågar ;)
 
Ninna ninna ninna...
Bemästra din inre röst, Blair Singer.
Dagens mycket heta boktips
 

Fan vad bra jag är!

 

När blev det egentligen fint att trycka ner sig själv, vara blygsam och inte förhäva sig? Det kan väl inte bara ha varit Axel Sandemoses Jantelag som regerat under så lång tid? Om vi nu större delen av tiden går omkring och tycker att ”det där var väl inget” så hur skulle det vara om vi hade en enda dag per år där vi vände på alltihop? Vi har kanelbullens dag, pepparkakans dag, trafiknykterhetens dag, internationella kvinnodagen, internationella barnboksdagen och så vidare.
Varför inte införa Internationella Fan vad bra jag är!-dagen?
 
 

Förgörande ilska

 

Att hålla fast vid ilska är som att krama om ett glödande kol med avsikten att slänga det på någon annan – det är du själv som blir bränd.
 
Siddharta Gautama, Buddha

Skrönsamling

 

Sitter och läser igenom gamla blogginlägg och slås av rikedomen som faktiskt finns i dem. Om jag nån gång skulle drabbas av tankenatt livet är torftigt och att det aldrig händer nåt så är det bara att gå tillbaka och läsa. Här finns allt från smärta över plockade ögonbryn, ekonomisk kollaps på grund av nytillkomna svärburkar, bilkrascher, refuseringar, glimrande oneliners från barn, kärlek, en hel del kul – och en massa annat. Undrar vad jag ska göra med det en vacker dag?
 
 

Starwarstårtan

Yoda och gänget

 

Idag blir det Star Wars-kalas. Sonen är helfrälst i allt vad som har med Star Wars att göra och sex-årskalaset med kompisarna går naturligtvis i den andan. Så huset kommer att invaderas av ett gäng unga. Min uppgift är att sköta fiskdammen. Det ser jag fram emot. Barnen brukar kunna få de mest oväntade fångster...

May the force be with you

Talanger

 

Såg favvoprogrammet The voice i går. Och jag slås över hur otroligt många duktiga sångare/sångerskor det finns. Fantastiskt. Men så ser man de otroligt talangfulla unga människor helt rasa samman för att de inte går vidare i The voice. Självklart blir de fruktansvärt besvikna. Men konkurrensen är mördande och bara de som sticker ut lite extra går vidare. Men många av de som åker ut skulle kunna göra lysande karriärer bara de fortsatte för de är helt enkelt jäkligt bra!
Jag skulle ha velat vara där och krama om dem, tala om för den hur duktiga de är och säga att fortsätt bara, prova en annan väg. Du äger.

Fryspelle

 

Svinkallt ute idag. Blåser och yr snö och jag sitter inne och fryser trots att jag eldar i braskaminen bara för att jag ser ut genom fönstret och ser hur jädrans kallt det ser ut. Och vet att det är. Jag har minsann gått mellan bilen och huset två gånger idag.
 
*går och lägger i mer ved*
 
Satt nyss och funderade på varför jag aldrig tar mig iväg och fiskar på isen.
 
Kanske inte så konstigt med tanke på det jag skrivit här ovan.
 
*blåser på händerna*
 
Jag vill ha sommar. NU!

En historia som måste berättas

 
Jag har sett liv förändras då man har börjat tro på sin egen förmåga.
Maud Deckmar 
 
Ibland landar citat så oerhört kraftfullt i en själv. Jag har blivit intervjuad på morgonen om drömmar och om varför det är så viktigt att hitta sitt varför. Och att än en gång få formulera en process som för mig tagit ett halvt liv men som till slut lett fram till att jag hittat min mening med livet var för mig oerhört kraftfullt.
Jag fick massor med energi och tilltro till att jag är på rätt väg. Och det kom i exakt rätt ögonblick.
 
Jag skickade i september mitt manus till sju olika förlag. Den ligger fortfarande för bedömning hos två. Men det som hänt efter att jag skickat iväg manuset är två saker. Dels att jag börjat se och höra bevis överallt att min historia bara måste berättas och att den kan göra så mycket gott. Det har blivit än mer kristallklart att jag har något att berätta.
 
Det andra som hände var att jag började tvivla på om boken verkligen berättade den historien på bästa sätt.
 
Så det jag gjort är att jag gått igenom boken igen (snart färdigt) finputsat, lagt till lite, dragit ifrån lite. Gjort den mycket bättre men framförallt förankrat känslan i mig att det här är förbannat bra. Förankrat känslan att jag har något som jag bara måste berätta.
 
Och citatet från Maud Deckmar sammanfattar väldigt mycket själva essensen i hela boken. 
 
Jag har sett liv förändras då man har börjat tro på sin egen förmåga. 
 
Jag har sett mitt liv förändras på ett fullständigt häpnadsväckande sätt för att jag börjat tro på en förmåga jag aldrig någonsin i hela världen trott att den skulle finnas där. 
 
Det jag vet idag är att alla människor har såna förmågor. 
 
Därför har jag en historia jag bara måste berätta.

 

Fastnande ögon

 

Alvin hade svårt att somna i går. Rytmen från ledigheten sitter fortfarande i. Men han är sån att han kan ligga och titta hur länge som helst och helt plötsligt blundar han och sover några sekunder senare.
I går ville han att jag skulle ligga bredvid honom en stund och jag såg ju hur han bara låg och tittade. Till slut blev jag lite less och sa:
– Ta och knäpp igen ögonen nu så att du kanske somnar.
Varvid Alvin svarade förnärmat:
        Mina ögon är faktiskt såna som inte går att knäppa igen. Mina ögon fastnar på olika saker. Nu har de fastnat i din bok, sa han och stirrade in i boken jag höll på att läsa.
En stund senare sov han i alla fall.

Hur dum får man va?

 

Såg på teve i går att rökning bland unga ökar. Och ibland undrar jag hur jäkla dum man egentligen får vara. Man kastar sig gladeligen in i ett svårt beroende som förstör hälsan, dödar, förpestar omgivningen  och kostar fruktansvärt mycket pengar.
Varenda gång jag ser en ung människa med en cigarett i näven så funderar jag hur i hela världen de kan vara så dumma. De borde väl ha lärt sig?! Det är ju 2012!
Dessutom dödar tydligen passiv rökning enligt denna artikel 600 000 personer på jorden. Varje år! Och 165 000 av dem är barn!
Men jag var själv lika infernaliskt korkad när jag var ung. Jag hostade, blev yr i huvet, låg på golvet på toaletter och mådde fruktansvärt illa mer än en gång. Men jag skulle lära mig röka. Och jag lyckades. Jag lyckades övermanna varenda en av min kropps protester mot giftet jag verkligen gjorde allt för att tvinga i den. Så till den milda grad att jag själv blev beroende. Och började röka.
Men jag lyckades sluta i tid. Jag kände att jag var så pass beroende att jag insåg att slutar jag inte nu kommer jag aldrig att klara av det.
Och jag vet precis varför jag började. För att jag tyckte det var coolt och tufft. Och det ville jag vara.
Jag trodde väl att ungdomar av idag skulle vara betydligt smartare än så. Men tydligen gäller inte det på området rökning.
Jag vet att ungdomar mår bra av att göra sina egna misstag och lära av dem. Men vi kan väl göra ett undantag för nåt så inihelvetes jävla korkat och onödigt som att LÄRA SIG RÖKA!
 

Insikternas gyllene period

 

Funderar över dagens fullständigt enorma informationsutbud. Där Facebook å ena sidan kan ses som ett slags klotterplank för kallprat men där det å andra sidan finns mycket faktauppslag, insikter och idéer att hämta. Som länken till Katarina Sjögrens intressanta blogg om just insikter. Men det finns Twitter, tidningar på nätet, Wikipedia, en miljard tevekanaler, mobilappar, föreläsningar, mer böcker än någonsin tidigare. Informationssamhället är verkligen här och världen är verkligen en helt annan.
Men hur ser vi på det här om 50 år? Om 100 år? Hur tog vi hand om det? Hur använde vi all denna kunskap som frigjorts och som hade större möjligheter än någonsin att förfinas, utvecklas och tas om hand tack vare att den var tillgänglig för så många?
Blev det så bra som det skulle kunnat bli?
Eller för att spinna vidare på Katarinas blogg. Hur många insikter tog vi hand om och gjorde handling av? 
 
Men informationssamhället är verkligen en gyllene period för insiktsjunkies.
 

Hjälpa eller stjälpa?

 

Var på en intressant lunchföreläsning på Norrlandsoperan med Janne Paulsson tidigare idag. Janne är en mycket duktig föreläsare som med gott om exempel från vardagen verkligen fångade intresset. Och ämnet, Leda med lätthet, gav en hel del tankar och fördjupade insikter. Bland annat blev man påmind igen om att pengar är en väldigt dålig motivator för att få människor att göra någonting. Det som driver människor är istället bland annat viljan att bli bättre på någonting och att det man gör är meningsfullt.
Janne Paulsson pratade om det coachande förhållningssättet som bland annat handlar om att motivera och tro på människors förmåga istället för att hjälpa.
”Att man istället för att ligga och oroa sig på natten för hur ska jag kunna hjälpa dem att klara av det här till att istället tänka vad spännande det ska bli att se hur de löser det här.”
Fritt citerat.
Föreläsningen var en så kallad SHIFT lunch, en efterföljare till de tidigare så populära Effekt-luncherna i Umeå. Nästa SHIFT lunch är den 31 januari.
Jag blir alltid så peppad och motiverad och glad när jag går på de här träffarna. Förutom att man alltid lär sig något får man ny energi.
Och jag tänkte att för mig är det här verkligen ett sätt att investera livet istället för att spendera det. Det här är som träning. Men istället för kondition är det självkänslan, självförtroendet och förmågan att bibehålla en bra attityd som tränas.
 

Kvällsfunderingar

 

        Hur många dagar är det på en vecka? undrade Alvin precis innan han skulle somna i går.
        Sju.
        Hur många dagar är det på hundra veckor?
        Sjuhundra.
 
*
 
        – Oj. Det var mycket.
 
Idag fyller han sex år, vår lilla funderare.

Mysigt, trots allt

 

Ja men okej då, jag ger mig. Det är otroligt vackert och mysigt och härligt och fint en sån här vinterdag. Var till Stantorsbacken idag igen. Bara Lina följde med då Alvin inte ville. Nu var det lite uppkört så det gick bra att gå, vindstilla och sol som skymtade strax över horisonten.
Fantastiskt.
Kul hade vi bägge två. Och jag har inte ont nånstans! ( I alla fall inte mer än vanligt)
 
 
Obligatoriska fikat fanns med
 
 
Brantbacken. Jo jag vågade den också med gammkroppen.

Morgonfunderingar

 

Känns som det är sista dan idag innan allvaret börjar på – allvar. Har gått som på halvfart hittills även om jag jobbat. Men i morgon finns inga ursäkter kvar.
Vet inte om det är inbillning men det känns som det börjar märkas att det blivit ljusare. Redan nu när jag tittar ut genom fönstret ser man att dagen håller på att komma.
Skönt. Allt går så mycket lättare då. Idag blir det pulkabacken en stund och ta hand omen del plikter.
Ha en bra dag alla!

Glesbygdsromantik

 

Gick ner på OK och lämnade igen en film i går kväll och mötte ett par unga grabbar i dörren. Utanför stod bilen på tomgång, ingen satt i och på taket stod en ölburk. Och jag tänkte: Det här kan bara hända i Robertsfors. Så otroligt skönt! Det är naivt men ändå så otroligt härligt. Här kan inget ont hända liksom. Det är klart att ölburken och bilen står kvar när jag kommer tillbaka.
Jag gillar det tänket.
 

Surdegar

 

En del surdegar är inte som surdegar utan mer som stinkande ruttnande avskrädeshögar som man går omvägar kring och betalar tusentals kronor i coach och psykoterapeutarvoden bara för att man ska kunna peta undan dom i en vrå i hjärnan som är tillräckligt undangömd för att man inte omedelbart ska skjuta sig själv eller åtminstone känna en viss längtan att skjuta nån annan.
Jag har städat garaget.
Eller jag har åtminstone fått undan så mycket skräp i garaget och packat ihop resten mot en vägg så att jag får in bilen.
Jag kände att jag blev tvungen. När nya bilen är täckt av flera centimeter is på sina håll måste den bara tinas upp.
Men nu står den inne. Tvättstugan är full med skrot som ska köras bort, de inre delarna av garaget är just så pass åtkomliga men den står inne. Och det var målet.
Bra känns det.

Tji fick dom

Nu kan dom fota bäst dom vill. Blinkfyrarna efter vägen.

Talangjakt vs Talangjakt

 

Såg första avsnittet (väl?) av The voice igår och blev glatt överraskad. Inte för att jag ens såg hela men flera av deltagarna sopar banan så det bara smäller om det med vilken som helst av deltagarna i Idol.
Sen är det så skönt att se ”coacher” som engagerar sig i deltagarna istället för jurymedlemmar som bara vill vinna billiga poäng för egen räkning genom att vara så roliga eller sarkastiska (läs elaka) som det bara går.
Ser fram mot nästa avsnitt.

Klarsynt lilltroll

 

Han är klarsynt våran snart sexårige son. Den normalt morgonpigga mycket kvällströtta energiska lillgrabben har lyckats vända dygnet han med. Somnar inte förrän elva (efter ett par timmar i sängen) och var naturligtvis svintrött när jag väckte honom och syrran hans i morse.
Första dan på dagis och fritids. De behövde inte vara där så tidigt då jag hade första mötet ganska sent.
Men trötta var dom. Mängda.
Jag försökte jaga på dom så gott det gick men alldeles för lite hände. När jag för ungefär sextonde gången sa att de var tvungna att snabba sig säger Alvin:
– Då måste du nog byta kanal. Annars fastnar jag i det här.

Länge leve rebellen

 

Tänk att de fick oss (och mig) att säga tjugohundra. Jag tyckte det var skitknäppt när det kom nåt slags påbud när 1900-talet började lita mot sitt slut att vi alls inte skulle säga år tvåtusen utan tjugohundra.

Och nu säger vi tjugohundra. Jag med. Så jävla mycket rebell var man alltså. Att man inte ens kunde stå upp för det.
Hus och herrgårdsvagn har man också. Ett öde värre än döden när man var nitton. Hellre åt jag ett kilo daggmask än blev en Svensson.
Idag är man där.
Och trivs så oerhört mycket bättre än jag någonsin trodde att jag skulle kunna göra när jag var ung.
Men han finns ju därinne, rebellen. Fast han säger tjugohundra.
 
 

Hur gärna vill du ha det?

 

Jag pratar om det, jag skriver om det jag lever med det. Men varje gång det händer så blir det en prövning. Utmaningarna som alltid kommer när man liksom ska kliva upp till en ny nivå.
Var på en föreläsning nyligen där den kvinnliga föreläsaren ritade det så tydligt. Hur livet, om man strävar efter att utvecklas, ser ut som en trappa med breda steg. Man startar på ett trappsteg, ett slags plan yta som man kan gå en bit på, innan man kommer till väggen som är steget upp till nästa nivå. Här utmanas man när man ska kliva upp, känner att man kommit lite högre men sen planar liksom allting ut medan man går vidare på just det trappsteget. Sen smäller man in i väggen som är klivet upp till nästa nivå. Där man kämpar och brottas och tvivlar på att man kan nånting överhuvudtaget för att allt plötsligt bara är så svårt och man har svårt att inse at man faktiskt håller på att klättra.
Och så kämpar man sig till slut upp till nästa nivå. Och allt blir bara wow en stund. Innan det planar ut och man smäller in i nästa vägg.
 
"Murar finns där av en anledning. De ger oss chansen att visa hur mycket vi vill ha någonting."
Randy Pausch
 
Det är som det är. Och det är priset som måste betalas. Om vi vill ha nånting tillräckligt mycket.
 
 

Liiite svårt nu

 

Jag som inte skulle klaga har det lite jobbigt nu. Oplogat när jag skulle iväg i morse men jag lyckade till slut genom att köra fram och tillbaka ta mig upp till kurvan vid grannen. Där blev det stopp. Han hade skottat och försökt i 40 minuter innan han gav upp försöken att ta sig iväg med bilen. Men snäll som han var knuffade han på mig så jag tog mig ut på storvägen. Tack Jörgen! 
Åkte till Skellefteå i världens skitföre, duktigt försenad (men jag tog det lugnt ändå) gjorde en intervju och upptäckte att nya kameran var död då batteriet var slut. Och jag hade inget reserv med mig. Så det blir att åka igen.
Nästa intervju gjordes i snöglopp vid ett skidspår. Bilderna kan som tur var en fotograf fixa sen.
Kom hem strax före ett till en fortfarande oplogad väg där två bilar satt fast.
Ibland blir det inte riktigt som man hoppats på.
Men visst borde man kunna ha en farbar väg i samhället klockan två på eftermiddagen?
 

En bättre man?

 

Verkar som jag fick en perspektivförskjutning som varar genom att åka in i mitträcket. Den morgonen började med svordomar då jag dels var tvungen att slita som ett djur för att få ut bilen, sen slita som ett djur då jag kört fast på den oplogade gatan. Energin som gick åt till det dåliga humöret borde fått växthuseffekten att rodna av skam över sin effektivitet.
Och sen åkte vi in i räcket, dagen blev liks inte alls som tänkt ändå och vi hade bara att anpassa oss efter det.
 
Stressen och svordomarna kändes liksom ganska meningslösa efter det.
 
Jag kör fortfarande mycket lugnare sen dess.
 
Och snön som tog en timme att skotta bort i går kväll skottades bara bort. Det kändes inte som det fanns nån anledning att svära också!
 
Skönt. Jag hoppas det varar. Ambitionen är den i alla fall.
 
 

Kan inte klaga

 

Jag som liksom gjorde ett litet hopp av glädje när vintersolståndet var passerat och vi började gå mot ljusare tider. Och när vi dessutom kom in i januari och börjar räkna ner vintern. Och vad händer? Gårdagen kom och gick utan att man knappt märkte det då det aldrig blev riktigt ljust. Och all den snö vi sluppit hittills kom på en gång.
Men nu har jag gnällt färdigt. För jag har själv valt att bo kvar. Och hips vips så är det valborg vår och sen sommar.
 
 

Chockhöjning

Chockhöjning av bensinpriset

Tidningarna var inte sena att förmedla nyheten att priset på drivmedlet (chock)höjts tack vare att skatten höjts.

Och det är märkligt hur just bensinpriset engagerar. Bensinprisets fluktuationer torde väl vara en av nyhetsvärldens mest förmedlade ickenyheter då priset kan ändras flera gånger per vecka. Ändå skrivs det om i nyhetsflash efter nyhetsflash.

Dagens höjning var ovanligt stor. Men chockhöjning? Visserligen är jag ingen fena på matte men 35 öre på 14 spänn borde väl bli ungefär 2,5 procent...

Men kanske rubriksättarna har lite abstinens då snöchockerna uteblivit hittills i år.

Om jag kör 2500 mil per år  med en bil som drar 0,8 liter per mil så innebär höjningen en ökad kostnad på en dryg femtilapp i månaden.

Vojne vojne. Tänk om vi kunde ägna oss åt något viktigare istället. Och det är inte många gånger som bilen behöver stå för att man ska tjäna in den summan.

Olika tidsuppfattning

 

Dottern låg bredvid i sängen i morse och funderade när jag skulle stiga upp. Förra veckan blev lite halvledig men nu är det mesta som vanligt igen så jag svarade alldeles strax.
Efter en ( i hennes ögon förmodligen lång) stund frågade hon:
– Hur länge är alldeles strax?

Kolsvart

 

Strömmen for tidigare idag. Blev kolsvart och datorn slocknade. Tände ljus och sökte fram batterier till ficklampor och hade precis kommit i ordning då lyset helt plötsligt kom tillbaka. Lite snopet. Men skönt.
Blev ingen soffmonsterdag. Har städat på datorn och fått ordning på en hel massa filer så en flera år lång surdeg kom ur vägen.
Har hunnit se en film med barnen också. DÅ vann soffmonstret då jag naturligtvis somnade.
Men jag såg början och slutet. Och en del i mitten...
Filmen var tecknad för övrigt och hette Haja läget.

Soffmonstret

 

Låg och grisade i soffan i morse (nyss) efter att ha flytta dit från sängen. Tänkte att idag ska Soffmonstret få ta mig. Jag ska inte göra nåt. Bara ligga här och grisa.
Men så kom jag på att jag har en artikel att skriva ut. Och disk att ta om hand. Och man skulle ju ha varit ut i friska luften en stund. Kanske till och med städa i garaget. I alla fall liiite.

Men däremellan ska soffmonstret få ta mig