Mod

Var lite skakis efter att jag lagt ut inlägget om auratransformeringen sist. Hur skulle folk reagera på det här? Och jag var ju så självutlämnande. Kanske nån tycker att jag är helt knäpp?

Och det kanske nån gör. Men de reaktioner jag fått var istället otroligt positiva. Så positiva att det blev lite läskigt. För första gången kände jag igen mig i ett citat som många gånger felaktigt tillskrivits Nelson Mandela. Att det inte är vår otillräcklighet vi är rädda för utan storheten i oss själva.

Jag har tänkt, Hur kan man vara rädd för det? Att vara en ”stor” människa är väl bara härligt.

Men nu kom tankar som: Oj, hur ska jag kunna leva upp till det här?

Men jag bestämde mig för att strunta i det. Och vara stark även här. Stå för den jag är och fortsätta vara modig.

Sen är jag bara jag. En helt vanlig människa med styrkor och svagheter precis som vem som helst. Ni skulle bara veta hur jag kan bete mig…

Sen ska naturligtvis Jenny Eklund ha cred för jobbet hon gjort. Jag glömde det lite i våndan när jag skrev inlägget.