Starta en blogg!
Logga in
Registrera dig
Kontakt
Lars-Göran
Inlägg - RSS 2.0Fruset igen
Våren kom av sig...
Sysselsättning: Coach, journalist
Ålder: Född -60. 1900 Alltså
Bor: Robertsfors
Familj: Fru och tre barn
Utbildning: Ständigt pågående
Dröm: Rik, frisk och lycklig
Intressen: Personlig utveckling, fiske, författande och människor!
Senast sedda film: Har ju sett flera stycken filmer till slut utan att somna på slutet! Senaste Polisskolan 3
Bok på hyllan just nu: Bemästra din inre röst, Blair Singer, Born to run, Christopher McDougal, Valkyriorna, Paulo Coelho
Skrivs av
Vanliga etiketter
» Visa alla etiketterMest kommenterat
Visar inlägg från mars 2012
In i dimman
Sitter vid datorn och har så jävla skitiga glasögon att jag knappt ser vad som står på skärmen när solen börjar lysa in genom fönstret.
Men jag ids inte gå och tvätta dom. Jag skulle ju precis börja ägna mig åt mer kreativt skrivande efter en dag av måsten.
Titta utan gick inte heller för då ser jag inte ett skit.
Så det får bli suddigt. Jag svimmar väl när jag läser i morgon vad jag skrivit.
Men nu gick solen i moln så då blev det bättre,
Snällast vinner!
Det är inte starkast som vinner, utan snällast. Naturen gynnar den som kan samarbeta och både apor och möss kan visa empati. Det konstaterar nederländske apforskaren Frans De Waal.
Schimpanser speglar varandras beteende precis som människor. Om en schimpans i gruppen gäspar, gäspar alla. Det gör de däremot inte om en främling gäspar.
Studier av elefanter visar att de jobbar ihop för att nå gemensamma mål som mat till gruppen.
Slutsatsen enligt De Waal är att människans moral sitter mycket djupt inom oss, i urgamla delar av hjärnan som vi delar med aporna.
Snällast vinner. Var det inte det jag trodde.
Yeeeaah Skellefteå!!!
Att de orkar. Spela hockey i typ fem timmar. Jag orkade inte ens sitta uppe och lyssna. (Har inte rätt kanal så Skellefteå – AIK i slutspelet (visst är det kul hur de håller på om namnbråket förresten, jag borde väl ha skrivit AIK-Solna om jag velat sticka ut) fick avlyssnas på P4.
Jag gav upp efter första förlängninsperioden och gick och la mig. Men det gick inte att sova så jag gick upp igen och lyssnade mig igenom även den andra som slutade strax efter elva. (Jag är INTE kvällsmänniska)
Men så jävla skönt att läsa i morse att Skellefteå och Jimmie Ericsson avgjorde i mitten på period sex. Blir tungt för Gnaget nu. Fy fasen för att förlora en match efter fem timmar och istället för en 2-0 ledning se att tillställningen helt jämnat ut sig.
Fången
Många gånger har jag fnyst åt fjantiga recensenter som använt klyschan ”om du bara ska läsa en bok i år”, läs den här. Och jag har tänkt att men snälla nån, läs mer än en bok per år själv. Ofta har jag läst ett helt gäng böcker som är tio gånger bättre än den just recenserade. Eller den skribent som tyckte att Stieg Larsson kunde slänga sig i väggen. Herregud, har han överhuvudtaget läst Stieg Larsson.
Men nu har jag själv läst en bok som jag måste säga är den absolut bästa jävla bok jag någonsin läst.
Den är inte alls det jag brukar rekommendera. Jag brukar föreslå litteratur som utvecklar, får en att må bra och ger insikter. Men jag kan inte låta bli att lyfta fram den här boken. Eldvittnet av Lars Kepler är en sträckläsarbok av Guds nåde. Den är riktigt otäck, fruktansvärt spännande och har ett driv genom hela boken som är helt otroligt. Hela tiden med den starka, lugna, egensinniga kriminalpolisen Joona Linna i huvudrollen.
Läs den. Om du vågar.
Däckad son
Brukar skämta om det här med feber och att vara sjuk och om hur jag ligger däckad vid trettiåtta och fem medan Sofia hänger tvätt och lagar mat vid samma feberpåverkan.
Men nu är det inte lika kul längre.
Dottern låg sjuk för nån vecka sen med feber kring trettionio. Och hon låg visserligen men var uppe mellan varven och vid hyfsat gott mod. (Då vi upptäckte att hon var sjuk var när hon kom hem från handbollsträningen med nästan trettionio graders feber.)
Nu ligger sonen i samma temp. Fullständigt däckad och utslagen och riktigt jättesjuk. Inte kul alls.
Så vi är olika påverkade helt klart. Och jag kanske inte bara är en mesig karl när jag har feber utan faktiskt sjuk på riktigt.
Inte nu igen väl...
Idag är det en sån dag. Känns som det är en miljard saker jag måste göra och att alla måste göras NU annars kommer jorden att gå under eller åtminstone ett hemskt öde att drabba mig.
Försöker strukturera upp och se vad jag faktiskt måste göra just nu och inser att det kanske inte är en miljard saker och att det mesta är inte alldeles jätteakut och att om jag bara tar tag i det eftersom så ska jag hinna bara bra.
Men orosklumpen vill ändå inte ge sig. Fast jag vet att om 2-3 månader när jag tittar tillbaka så har jag fixat allt och står där IGEN och funderar varför i hela världen jag ska hålla på att oroa mig helt i onödan för.
Man blir ju som lite less på sig själv ibland. Ska jag verkligen måsta köra den här svängen en gång till?
Bort med skiten
Kan vi inte bara sluta med det här omaket att ställa om klockan till sommartid? Varför gör vi egentligen det? Spelar det egentligen nån roll om det är ljust en timme till på kvällen? Snart blir det ljust länge som fasen i alla fall och här i norr dygnet runt.
Men människors rytm hamnar i olag, Man (Mon) sover mindre, är svintrött på morgonen men ska ändå vara uppe till samma tid som innan på kvällen för kroppen har ju inte ställt om.
Sommartiden känns som något som liksom bara har blivit så. Den har funnits så länge att nu bara är den.
Men vi bestämmer faktiskt själva.
Ta bort skiten och låt klockan vara som den är, året runt, är min uppfattning.
Galna tunnor!
Jag har ett favorituttryck som jag brukar använda mig av när jag ska ge mig ut i en utmaning som jag egentligen inte vet om jag ska klara av.
”Hoppa och nätet ska vara där.”
När man tagit ett jobbuppdrag till exempel och plötsligt känner sig som den stora bluffen.
Jag kanske överdrev mitt CV lite ändå...
Hjärnan säger att man ska dö. Nu är det slut. Marken rusar mot dig i hundraåtti.
Men nästan alltid är nätet där. Saker faller på plats och man fixar det. Oftast på ett sätt som är mycket bättre än man någonsin vågat drömma om.
Men jag fick ett nytt, ännu bättre uttryck idag av fantastiska kollegan Pia Granström, som även hon ger sig in i nya saker hela tiden.
– Om man har hoppat i en galen tunna så kan man alltid hoppa ur och hoppa i en annan!
Så briljant! Det borde användas på entreprenörsutbildningar. Det tog liksom udden ur det skrämmande och pekar ju på att det faktiskt är okej att misslyckas och att det kommer nya chanser. Nya tunnor att hoppa i.
Finfint.
Ovärt
Fick skotta i morse. Fem centimeter snö kom i går kväll och i natt. Så jävla ovärt.
Fast jag vet att det är likadant varenda år, att det kommer bakslag och snö igen när den börjat tina undan och fast jag vet att det bara är mars och att snösmältningen inte brukar komma igång på allvar förrän i april så blir jag lika besviken varje gång. Det var ju som så fint innan när vägarna började tina fram och man kunde ana det som komma skall.
Jag vet att jag inte kan göra något åt det.
Jag vet att jag inte kan styra vädret men att jag kan välja hur jag förhåller mig till det.
Och just nu väljer jag att känna lite vemod.
Men jag vet samtidigt att vintern obönhörligen håller på att dö. Igen.
Spår till Monopolen
- Vi har gjort spår ända till Monopolen.
Lina pulsar efter mig i snön på framsidan av huset. Teven har lagt av och vi ska rensa bort snön som lagt sig över mikrovåghsuvudet. Men som tur är har barnen gått några gånger i den lösa snön så det blivit hårdare spår.
- Parabolen, rättar jag.
- Parabolen, säger hon.
Ett försiktigt tag med sopen så är snön borta och teven funkar. Expedition Monopolen är avklarat.
Bland damm och diamanter
Läser Katarina Sjögrens fantastiska blogginlägg om en kommentar på FB där någon som kommenterat var nöjd med att inlägget inte var positivt och klämkäckt.
Det verkar inte vara helt ovanligt; att man är less på det positiva och klämkäcka, och på något sätt antar att detta är en "hitte-på"-inställning, skriver Katarina.
Att det på något sätt skulle vara fejk.
Men tänk om det inte är hitte-på? Katarina försöker ju liksom jag fokusera på det som är positivt.
Tänk om det inte är fejk? Tänkt om det helt enkelt handlar om inställning? Om förmågan att se det stora i det lilla, att vara tacksam för det man har och fokusera på det? skriver hon.
Jag älskar Katarinas blogg. Och jag älskar namnet på den. Damm och diamanter. För det är precis så livet är. Det är damm och diamanter. Alla människors liv är ett paket. Oavsett hur framgångsrika de är, hur mycket pengar de har. Hur kända eller snygga de än är så är livet ett paket. Med sånt som är bra och sånt som är fullständigt åt helvete. Damm och diamanter.
Så är det för mig också. Men jag väljer liksom Katarina att fokusera på det som är positivt. Och jag tror liksom henne att vi mår bättre om vi delar med oss av just såna saker.
Jag är sur ibland. Förbannad, grinig, livrädd, orolig och ledsen. Jag säger dumma saker till Sofia, skriker åt mina barn, gör inte allt jag sagt att jag ska göra, misslyckas med saker. Det är en del av livet. Men jag säger precis som Katarina:
Jag är positiv, ofta. Och tycker om att dela med mig av det, för handen på hjärtat - vad blir du mer glad av? Någon som berättar om hur bra något var, eller av någon som berättar om hur pissigt något var?
Damm och diamanter. De finns ju där båda. Alltid och för alla. Vad vi väljer att fokusera på är däremot helt och hållet vårt eget val.
Åttaårig bluff avslöjades
I morse avslöjades sanningen. Den som jag hållit fördold i åtta år. Vi satt i Linas rum och hon beklagade sig över bården på tapeten som hon (fullt förståeligt) inte ville ha längre.
Och jag sa:
– Ska jag avslöja något för dig?
– Ja, sa hon.
Och så visade jag hur bården enkelt kunde dras loss från väggen. När jag satt upp den gjorde jag som jag var van. Smetade på tapetklister och kladdade fast den på väggen. Först efteråt upptäckte jag att bården satt på en skyddspapp och hade klister på baksidan. Så det hade varit meningen att man skulle riva loss skyddspappret och enkelt sätta upp bården utan att behöva använda tapeklister. Nu satt en bård på väggen som enkelt skulle kunna rivas loss helt och hållet med ett ryck om bara nåt barn upptäckte hemligheten.
Så jag har hållit tyst. I åtta år.
Och när jag visade Lina hur man enkelt kunde dra lös bården så tittar hon bara på mig, flinar och säger.
– Det visste jag redan.
Ungskrälle.
Löstagbar
Ett liv jag inte trodde fanns
Idag blir det affärsnätverkande med BNI och sen åka och lyssna på Anna Åberg som sålt nästan allt och lever på Malta som en digital nomad.
Och jag slås av tanken att allt detta känns fullständigt normalt och som vardag. Jag som för ett antal år sen inte hade skrivit en rad, tillbringade dagarna på ett jobb jag aldrig trivts med, kände mig som sämst i hela världen och aldrig någonsin trodde att jag skulle kunna göra nåt bra eller roligt.
Och jag går igenom boken jag skrivit om det livet och känner att jag är så distanserad till det att det inte längre känns som det är mig det handlar om.
Å ena sidan vill jag släppa det. Ryggsäcken jag har med mig att jag inte kan måste tömmas för att jag ska kunna komma vidare.
Å andra sidan är kontrasten så häftig och gör det som händer idag så euforiskt roligt.
I den brytningen lever jag.
Och jag gör så fantastiskt mycket kul, träffar så ofattbart många helt ovärderligt härliga människor.
Och jag är bara så tacksam. Att det fanns där för mig.
Och just bara för att jag gjort det så vet jag att drömlivet finns där för dig också.
Ha en alldeles underbart fantastisk fredag alla människor.
Hopp om livet!
Hjälpte en vän från Umeå i går att få en hel låda med böcker transporterade till sig som hon skulle ha på en fotografering för en hemsida idag.
Hennes vän från Vebomark som hade böckerna hade skickat dem med en annan vän till hans jobb i Robertsfors. Så jag kollade att böckerna kommit fram och kunde hämta dem och ta dem med mig när jag skulle till Umeå.
Och jag tänkte vad snälla människor är som så självklart ställer upp och hjälper till!
Och så kom jag på att jag ju var en av dem.
Jag pratade med fantastiska Lena Lundqvist om just det här i går och hon sa att hon brukade fråga på sina föreläsningar hur många som tycker att det känns bekvämt att be om hjälp.
Nästan ingen räcker upp handen.
– Men hur många tycker om att hjälpa till då?
Då kommer nästan alla händer upp i luften.
Jag tyckte det var lite jobbigt att be om hjälp med att kolla att böckerna var på plats. Men jag hade inte ens reflekterat över att det skulle vara det minsta jobbigt at hjälpa till.
Men vad härligt det är ändå, att människor så gärna vill hjälpa!
Men snälla nån
Först trodde jag det var nåt slags skämt. Att det kommit ett könsneutralt ord som heter hen. Men sen insåg jag att det var sant. Hur jävla korkade får vi bli egentligen?
Ja, jämställdheten går för långsamt, ja, samhället domineras fortfarande av män och ja, jag vill också se en förändring.
Men att smeta ut mänskligheten till nåt slags identitetslöst hen för att allt ska bli rättvist och allt ska vara på lika villkor känns så ofattbart korkat så jag undrar fortfarande om det inte var ett för tidigt inlagt aprilskämt som fick ett eget liv via något journalistiskt drev.
Vi är biologiskt olika.
Kvinnor är otroligt fantastiskt bra för att de är kvinnor med alla de egenskaper de fötts med.
Samma sak med män.
Se till att ta tillvara på de unika egenskaperna hos respektive person istället för att fjanta på med att försöka skapa ett könsneutralt samhälle.
Jämställdhet handlar om rättvisa, visst. Men det handlar också om utveckling. Att försöka radera ut skillnader som finns där av en anledning är precis raka motsatsen.
Hen borde förpassas dit det hör hemma. Till Hen- (engelska för höna) gården.
Här är en kvinna som håller med.
Kommentarer: 9
Etiketter:
Carolina Gynning
Hen
könsnutralt
ämställdhet
Uppskjutande vs NU!
Alvin i morse: När ska du stiga upp?
Jag: Nu.
Alvin (en sekund senare): Varför gör du inte det då?
Sommarlängtan eller?
Snart ser det ut så här, skrev en vän på Facebook i går och la ut en fantastisk bild på en prunkande sommarrabatt.
Och jag kände till min oerhörda förvåning nästan ingenting. Snarare att jag inte längtade alls.
Jag hade nämligen en magisk dag i går. Åkte först till havet utanför sommarstugan och fiskade. Isen hade brutit upp ännu mer och havet låg nu helt lugnt och öppet en bit in på grundet jag tänkt fiska på. Men det var så sanslöst vackert. Ett vitt islandskap med isformationer som stack upp där stenarna under tryckte upp. Utanför det mörkt knallblå havet. Allt badande i flödande sol.
Men de platser jag tänkt pimpla på saknade nu is så jag drog istället iväg till en abborrsjö. Knallhård skare på vägen dit, knappt nån snö på isen och ett jätteroligt abborrfiske då taktiken jag lärde av en tävlingsfiskar i fjol att bara ägna ett par minuter åt varje hål om det inte högg fungerade otroligt bra.
Jag tar gärna fler såna dagar.
Nåt att längta till, ändå, kanske...
Tankspridda professorn
Jag gör kaffe på dagarna. Måånga gånger. Men jag dricker inte speciellt ofta. Kaffet jag dricker, när jag nu gör det, är hemma uteslutande snabbkaffe. Det går snabbt, smakar riktigt bra och passar liksom min livsstil.
Fast kanske inte.
Jag brukar hälla pulver i en mugg, sätta på vattenkokaren och sen gå och göra något annat den halvminut det tar för vattnet att koka.
Och så kommer jag tillbaka en timme senare och där står en kaffemugg med pulver i. Visst fan.
Så knäpper jag på vattenkokaren igen, går iväg igen och – ja – kommer tillbaka en timme senare. Och så vidare...
Jädrans tur att man inte har kokkaffe liksom.
Favoritmorgon
Vilken start på dagen! Träffade en bekant på Fritids när jag lämnade Lina i morse och när han fick se mig så säger han glatt:
– Lars-Göran! En av mina favoriter!
Så härligt det kändes! Jag har svårt att tänka mig en bättre start på dagen.
Blev en blodig morgon
Blev en blodig morgon. Alvin blödde näsblod och väckte mig med ett viskande Pappa. Han var blodig på tröjan, armarna och i ansiktet.
Egentligen var det inte så farligt men han torkade sig om näsan med armen och därför kom det överallt.
Vi blev sittande på toaletten en stund där han höll papper framför näsan tills det slutat. Sen gick vi i säng igen vid halv fem. Och han sov till sju. Lilltjoppen.
Ur barnamun
Alvin har fått nåt slags elakt rött eksem på hakan som läkaren tror är svinkoppor. Sofia baddade det med Klorhexidin i kväll för att rengöra. Och tydligen lät det på ett speciellt sätt i Alvins öron för han levererade en av sina odödliga kommentarer:
- Det låter som ett blixtlås.
Naturlig närvaro
Studerade dottern i morse när hon låg på golvet i Alvins rum och lekte med bilar. Så totalt närvarande, helt inne i leken. Barn har en märklig förmåga att vara närvarande, att gå in i en ensamlek liksom på en gång och förlora sig från omvärlden.
Vi hade diskuterat just närvaro på coachmötet kvällen innan. I coachning är närvaron oerhört viktig och vi har som coacher olika metoder för att bli närvarande. Ta det lugnt och landa några minuter innan ett samtal, andas några djupa andetag, stänga ner störande distraktioner som e-post eller hemsidor, bestämma sig för att nu är fokus helt på klienten är några metoder.
Som klient är det en gåva att få prata med en person som verkligen lyssnar och inte är upptagen med att fundera ut vad svaret ska bli eller vad han eller hon ska laga till middag. Och det går att träna sig i att vara närvarande.
Men i morse slog det mig hur naturligt det kommer för barn. Jag var inte närvarande på något sätt när jag låg och tittade på Linas lek. Min hjärna gick på högvarv i försöken att analysera det som skulle hända på förmiddan, i kväll, i morgon, det som hände i går och så vidare. Och Lina liksom bara var. Och det såg så jäkla behagligt ut.
När förlorar vi egentligen vår naturliga förmåga att koppla på närvaron?
.jpg)
Chockmorgon
Vaknade i morse och såg att det snöat nästan tre decimeter. Fotspåren i snön på vägen var så djupa att jag insåg att det finns inte en chans att jag ens får ut bilen.
Och jag tänkte bara att neeeeej, jag vill inte.
Sen vaknade jag på riktigt, insåg att det bara var en dröm, tittade ut på strålande sol och två plusgrader.
Gud så skönt.
Ännu närmare vänner
Pratade med en vän i går som jag inte haft så mycket personlig kontakt med på rätt länge. Men han hade följt min blogg.
– Det känns som jag känner dig bättre nu än när vi umgicks tidigare, sade han.
Och han har förmodligen rätt. Jag är väldigt personlig på bloggen även om jag är mycket noga med att inte bli för privat.
Men vad härligt det är med vänner som man inte träffat på jättelänge och inte pratat med på ganska lång tid heller men som man ändå känner att man tycker så jäkla mycket om.
Och dessutom väcktes drömmarna igen om en fiskeresa till andra sidan jordklotet.
Nu lite rock inspirerad av fantastiska Mojo från The Voice i går.
Kvinnorna regerar - igen
Internationella kvinnodagen var i går. Idag är allt som vanligt igen och männen kan regera ostört. Men jag kan inte låta bli att peta lite i bubblan av manlig dominans och påminna om en rapport från amerikanska konsultbolaget McKinsey som visar att jämställda företag i genomsnitt har 41 procent högre avkastning än företag som leds bara av män.
Det ni gubbar!
Om kvinnan hade mer muskler
skulle mannen inte ha en chans.
Internationella kvinnodagen igen. Jag har väl varit inne på det förut, att det är otroligt korkat att vi behöver en sån dag. Men som världen ser ut just nu så behöver vi en.
Men tänk om man skulle komma som besökare från yttre rymden och se vad vi håller på med. Där männen har skapat ett system som i grunden bygger på rädslan att förlora, jag vill inte använda orden herravälde och makt för jag tycker det låter så jäkla hårt, men sin position som nåt slags överhuvud. I varierande grad beroende på land. Här i Sverige har kvinnor lägre löner, färre ledande positioner och tar i högre utsträckning hand om mer arbete i hushållet.
Tänk om vi bara en gång för alla kunde konstatera att vi är olika, ser olika ut och att vi är bra på olika saker. Kvinnor har massor som de är bra på som vi missar för att männen är så jävla rädda för att bli av med sina chefspositioner.
Men alla män ska vara glada för en sak. Vår större fysiska styrka. För utan den hade vi inte haft en chans.
Tänk om vi bara kunde konstatera att vi är människor, lika mycket värda och att vi tillsammans om vi utnyttjar våra olikheter och det vi är bra på istället för att hålla på att käbbla om idiotsaker i flera hundra år skulle kunna uträtta en otrolig massa bra.
Istället fjantar vi omkring och gör en jättesak av att pojken minsann ska få en rosa tröja och tjejen ska leka med bilar.
Jag ger mig den på att Gud är flintskallig. Det skulle då definitivt jag varit om jag sett hur mänskligheten beter sig.
Men tills vi har insett hur korkat vi faktiskt beter oss så behövs väl en Internationell kvinnodag.
Egentligen borde vi ha en Internationell mansdag också. Då varenda man på hela jorden skulle tvingas gå i utbildning en hel dag och lära sig hur otroligt idiotiskt vi tar hand om den resurs som mänskligheten är.
Saker du helst inte vill höra
Saker du helst inte vill höra när frun och de två barnen åtta och sex har varit på shoppingrunda i Umeå och precis kommit in genom dörren:
– Pappa gissa hur mycket vi har handlat!? frågar Lina.
– Jättemycket! säger Alvin.
De där Stockholmarna
Vi brukar ju skratta åt dem, Stockholmarna. Om det snöar mer än en centimeter så är det snökaos på vägarna. För att inte tala om tågen som stannar så fort det yr en flinga i luften.
Men vi glömmer lätt att de har helt andra förutsättningar än vad vi har. Trafikmängden är otroligt mycket högre och beredskapen mycket sämre. Av förklarliga skäl.
När världens största snösmältare för järnväg visades på bangården i Umeå i går var det just såna förutsättningar som var i fokus. Smältaren ska få undan snön på bangårdarna och en norrlänning fnyser väl åt de stackars nollåttorna som inte kan hantera lite snö.
Men då ett tåg varannan minut passerar Stockholms central och mängden spår på bangårdarna är en helt annan än i exempelvis Umeå blir förutsättningarna för att röja och även bli av med snön helt andra.
Snösmältaren borstar helt enkelt upp snön i en container och smälter ner den till vatten. Energiförbrukningen blir till och med 30 procent mindre än om snön skulle körts bort på tipp.
Rätt cool var maskinen också som tillverkats av Skellefteåföretaget Railcare.
Sen är frun från Stockholmstrakten. Kanske det spelar in i synen på grannarna i söder också.
.jpg)
Sommar!
Ibland har man lite svårt att fatta hur avlångt det här landet faktiskt är. Jag var och gjorde ett reportage om golfbanan i Skellefteå i går. Artikeln är till en sommartidning men jag måste göra den nu då deadline ligger innan snön har försvunnit. Utsikten från klubbhuset var bedövande vackert med den meterdjupa sön som gnistrade i solskenet.
Väl hemkommen gjorde jag lite research och såg till min oerhörda förvåning att man på vissa banor i Skåne spelade på sommargreener redan i torsdags!
Skåneklubben Söderslätt ståtade med det här redan i förra veckan.
Källa: Svensk golf
Kommentarer: 0
Etiketter:
Redan sommar!
Skrivkramp
Jag har drabbats av skrivkramp. Jag som alltid brukar ha idéer, funderingar eller åtminstone vardagsögonblick att dela med mig känner det plötsligt som om jag inte har ett skit att säga.
”Skriv en enda mening som är helt sann” rådde en gång en känd författare som bot mot skrivtorkan. Jag kommer inte ihåg vem det var, kanske Ernest Hemingway.
Men vad är sant då. Jo det första som dyker upp är det här: Jag är så otroligt tacksam över allt jag har i mitt liv. Min familj, mina vänner, förmågan jag fått att skriva :-) och mycket mycket mer.
Det kan jag alltid säga.
Självrannsakan
Jag åkte dit lite på eget grepp i går. Var på ett trevligt företagarmingel med efterföljande middag och kom under minglet i samspråk med bloggkollegan Marta Pettersson. Jag brukar få uppskattning från ibland oväntade håll och Marta är en av dem som stoppat mig när vi träffats på samhället och spontant gett mig beröm för min blogg. Igår pratade vi lite om bloggande och jag kom inte exakt ihåg hur konversationen gick men vi kom in på Martas blogg och att hon inte skriver så ofta.
– Jag bloggar varje dag! sa jag glatt.
– Jag bloggar bara då jag har något att säga, svarade Marta.
Och jag missade till en början helt den skämtsamma ironin i det hon sa. Jag vet att hon gillar min blogg och jag tog inte alls illa upp när det till slut gick in vad hon sagt. Men jag blev ju påmind om att även om Marta inte bloggar så ofta så gör hon ändå det. Och jag hade inte med ett ord kommenterat hennes blogg. Jag gillar Marta Petersson och jag gillar hennes blogg. Så självklart vart det på plats med lite uppskattning.
Jag brukar alltid läsa allt nytt från Robertsforsbloggarna. Och jag tycker att det är jättebra att ni skriver.
Nya smarta LG!
Jag ska bli smart nu. Och okontaktbar för omvärlden. En av dem som liksom tappat nackmuskulaturen och huvudet har fallit framåt. Fast det de egentligen gör är att kolla Facebook ellr gör nåt annat hippt med ”smart-luren”.
Jag har ju liksom väntat till abonnemanget skulle gå ut på den gamla så att jag kunde byta.
Tjejen på Dialect tyckte det var lite lustigt att jag harvade på med min gamla C nio nollnånting. Och jag var helt inne på en uppgradering så hennes sälj blev väldigt enkelt.
Men så fruktansvärt fort teknikutvecklingen går ändå. För två år sen var den lur jag har nu en rätt bra telefon. Nu är det total stenålder och varenda trettonåring springer omkring med en smartphone som för ett par år sen skulle känts som science fiction.
Sen om jag blir en Facebooknörd på heltid återstår väl att se.
RIP
Fred på jorden
Ibland när man ser hur gott det går att göra med små medel som att bara visa att man uppskattar en annan människa så känns hoppet i en att det faktiskt går att skapa en harmonisk värld bland människor på jorden utan krig och elände.
Men sen blir man plötsligt liten igen och tänker att man är naiv. Men jag läste ett underbart citat som en Facebookvän lagt ut:
“A map of the world that does not include Utopia is not worth even glancing at…” Oscar Wilde (1895)
Ungefär: En karta över världen som inte inkluderar Utopia är inte ens värd att kasta en blick på.
Facebookvännen, Britt Johanne Farstad, skickar varje dag ut goda känslor i cyberrymden för att hon helt enkelt tror att vi med dagens teknik har möjlighet att skapa den värld vi vill ha genom att ge ut det som är gott.
Och plötsligt känner jag mig inte naiv längre. Om Oscar Wilde redan innan det fanns bilar inte ens tyckte det var värt att kasta en blick på en karta över världen som inte inkluderade en perfekt värld så tänker då inte jag ge upp nu.
Jag tror ju som Britt Johanne Farstad, det går. Och jag tackar för att hon påminde mig.
Kommentarer: 0
Etiketter:
Fred på jorden
Oscar Wilde
Utopia
Omvänd igen
Snart finns det inget kvar av mig. Inte för att jag har gått in på fläsk och isterdiet och håller på att försvinna rent fysiskt utan för att jag får överge den ena efter den andra av mina gamla föresatser.
Det är sju grader varmt, vägarna håller på att tina fram och det droppar rejält från taken.
Och jag vet att det bara är den första mars och det ÄR faktiskt mycket vinter kvar men jag har faktiskt också... *host*... vårkänslor.
Det är ju liksom bara så härligt ute så jag skiter i vad det står i almanackan.
Sanningen om gammgubben
– Varför ser du så gammal ut? sa Alvin när han låg bredvid mig i sängen i morse.
– Ser jag gammal ut?
– Jaaa. Varför har du såna här skrynkler?
– Det är väl för att jag är gammal.
– Näää. Du är inte gammal. Gammal blir man när man är sexti. Du är ju bara femtitvå.
Nyheter från VK Mest lästa på vk.se just nu