I november ska jag flytta till en stor lägenhet med en väldigt stilig kille som aldrig säger "he" men däremot chex istället för kex, och som tycker om granit och maneter. Han kommer nog packa med sig levande räkor och fina tavlor på båtar och tång, medan jag framförallt ska ta med mig mina längdskidor. Mina längdskidor, som äntligen kommer att få plats hos mig och inte längre behöver stå under pappas visserligen så gedigna och omtänksamma beskydd.

Vi ska äta Västerbotten- och äggost samtidigt, eller kanske på var sitt håll, och bråka om huruvida Östersjön är ett riktigt hav eller inte. Jag ska vara känslokall, introvert och karg så som mitt ursprung kräver, medan han passionerat kommer att slåss och älska om vartannat med grannar, telefonförsäljare och vad eller vem som än må korsa hans väg. Det är så man gör i Södern/Bohuslän.

Jag hoppas, och tror absolut, att vi kommer förstå varandra, kulturkrocken och språkskillnaderna till trots. Vi har ju båda (som jävla tur är) fostrats i ett någorlunda modernt och i alla fall hittills ganska öppet samhälle med charterresor, sociala medier och UR, som lärt oss att välkomna och omfamna, eller åtminstone acceptera, andra etniciteter och deras kulturella arv. 

Jag vill minnas att jag var en väldigt foglig och lättsam unge att ha och göra med när jag var liten. Att jag aldrig spelade fia med knuff med egna regler och att jag alltid gjorde som mamma sa och kissade innan jag tog på mig overallen och drog på skidpjäxorna. Att jag inte satt och läste serietidningar i Röda Kjorran i flera timmar tills ägaren var tvungen att skicka ut mig för att jag aldrig köpte något. 

Jag vill komma ihåg att jag var väldigt duktig på att samarbeta med andra och att jag aldrig behövde bestämma allt när vi lekte häst i dungen utanför skolan. Att jag inte lurade av min lillasyster hennes favoritgosedjur Pelle Svanslös en gång och sa att bytt är bytt, kommer aldrig mer igen. 

Jag vill också minnas att jag var väldigt modig, och absolut vågade gå utanför gården och över till andra sidan gatan utan pappa. Att jag sov över hos kompisar jämt och ständigt utan att ens blinka och att jag aldrig tvekade över att gå själv till utedasset om somrarna efter att det blivit mörkt. Att jag inte en endaste, ynkaste gång sprang i panik förbi dörren till radhusets värmecentral för att komma undan skelettet som alldeles säkert bodde bakom den, fastän jag hade hunnit fylla tio och borde ha växt ifrån sånt.

Jag vill minnas att det var så, men jag kommer inte riktigt ihåg.