Det som i dagarna gör mig allra mest stolt över att bo i Umeå är inte det imponerande stora antalet inflyttade Vännäsbor, att UMEÅ VILL MER, eller att den forna Gimonäs-fotbollsplanen har varit den tredje största i Sverige, som man kanske skulle gissat först. Nej, det är den oklanderligt och superbt skötta väghållningen. Det spelar ingen roll hur jävligt det nånsin snöar eller fryser ner, här uppe har kommunen fört loggbok över tidigare vintrar och lyckats dimensionera stadsbudgeten så att den faktiskt håller för nordisk väderlek. 
Innan larmen söderöver, om insnöade flygplan och igenpluggade gator, ens har kommit på tanken att börja ringa har våra traktorer och plogbilar redan hunnit rycka ut och köra tretalet varv runt sina rutter, göra ett ytterligare bara för ärans skull, köra in i garaget och hinna se Lord of The Rings-boxen - extended version. Kanske inte riktigt, men nästan.

Må så vara hänt att nationella kommunikationsmedel som tåg och flyg har lite svårt att komma hit i tid eller överhuvudtaget anlända, inne i stan är det fåtalet timmar denna vinter jag har haft svårt att ta mig fram. Med tanke på de snöiga omständigheterna har jag Inte ens kunnat klaga under cykelturerna tidigt på mornarna, egentligen. Nu har jag visserligen en riktigt grov gammal Crescent med både ballongdäck och stamtavla, men jag tror till och med att pojkvännens för vintern avlagda gamla DBS med bockstyre och centimetertjocka däck skulle hålla för framfart 8 dagar av 10.

Jag är så imponerad och nöjd att jag, när jag igår fastnade i en stillastående bilkö bakom en plogbil, aldrig ens funderade på att ställa till med en scen, något som jag annars både ofta och väldigt gärna sysslar med. En ruggigt pålitlig indikator på att det här funkar jävligt bra. 

Very well done, Umeå Kommun, och förlåt för den sjukt tråkiga rip-offen i fel typsnitt.

 
På ämnet brist på vettiga ämnen, en kort tanke om Ung & Bortskämd på ettan. Är inte det faktum att skiten sänds för skattepengar mer upprörande än att ungdomarna inte vet hur man kokar makaroner? 
Det här skräpet säger mer om SVT än om de curlade snorvalparna.

Vill förresten ägna min mer nyligt gamla klasskompis skarpögda Aftonbladsåskådning ett inlägg. Med en sån här löpsedel vet man att det har hänt mycket det senaste dygnet. I samhällets tjänst, Olof Israelsson!
 

Var just på en återträff med gamla högstadieklassen. Väldigt intressant att se och råkas med de gamla bekanta, rätt så förändrade ansiktena. För det var ett jädra tag sedan jag såg många av dem. Intressant, både att höra vad alla gör nu, att se att de två middagsborden ganska strängt delades upp i ett med pojkar och ett med flickor, och att inse att jag fått en släng av åldersnoja.

Stod i ett samtal med en sån där ex-klasskompis och allt var så trevligt och vad gör du nu och halledudanedå, vad fin du är och himmel vad långt hår du fått och ditten och datten. Artigt, väldigt krystat men väldigt fint ändå. Tills denna klämmer ur sig att, tänk att det var snart tio år sedan vi gick ut högstadiet! och jag tvärt vänder mig om, ignorerar att jag just befann mig i en konversation och börjar prata med någon annan. 

Snart 25 my arse.

till en liten vibrerande hårboll som gillar att klösa på mattan, att äta på golvet och som kan bajsa alldeles själv fast hon bara är femton veckor. Hon har väl en del att brås på, om man får slå sig för bröstet. Fint med lite smått i familjen över jul tycker alla och berömmer Anna för att hon har lyckats komma i en sån sinnessjukt bra form så snabbt efter tillökningen. 

Nå, ett väldigt gott midvinterblot vill jag önska Eder alla. Särskilt mina oerhört pyssliga och ambitiösa vänner, som kommer med korgar, skranor, ja till och med släpvagnar med julklappar. Och självklart min Simon och hans familj som är nere där man pratar i en annan tonart och lägger vikten på lustigare ställen i orden. (Ja tack, jag kommer hemskt gärna nästa år!)

Nu ska jag slå in julklappar och mellan gröttuggorna och snörkrullandet självgott beundra mina jättevitsiga rim to be. Sedan ska jag vänta på att Kalle Anka ska börja, och sedan ska jag lessna på det hela efter fem minuter, som vanligt.

Dagens outfit för arla morgonfärd till jobbet var historisk, legendarisk, eller åtminstone rätt avancerad. Dubbla sockar, underställ, reflexbyxor, collegetröja, täckväst, täckjacka, täckbyxor, stödkrage i ull, pannband + dubbla mössor, tredubbla vantar + ett par tjocksockar över vantarna, stålhättade arbetskängor och som kronan på verket - en extra kromosom.

För vilken idiot jobbar egentligen utomhus i 23 minus?
Lyckligtvis spenderade jag, överraskande klokt nog, alla surt och djupfryst förvärvade på en parkeringsbot i slutet av dagen. Det gör att den inte riktigt räknas. Skönt.

God Jul UPAB.

Såhär inför Kulturhuvudstadåret 2014 kan jag glatt meddela att kreativiteten och skaparlusten på orten spirar och flödar som aldrig förr. Åtminstone på allmänna gator, vägar och trottoarer. 

Som sagt, sällan eller aldrig förr har så många trafikanter setts tolka bilkörnings-, cykel- eller promenadkonsten så fritt och nytänkande som i år. Folket goes Waldorf och Montessori all over the place, tänker utanför boxen och kör på gehör, intuition eller bara på trots, som en konstnärlig och sund reaktion på vår samtid. Väck är väjningsplikten, glömd är högerregeln, förgäten är vikten av att hålla döda vinkeln under kontroll. Paragrafryttare göre sig icke besvär, en ny tid är här!

Oerhört uppfriskande och inspirerande för en klassiskt skolad och tråkig yrkesförare som undertecknad att se. Kul, om än något livsfarligt. 

Kärleken befinner sig på annan ort och det är vidrigt tomt hemma. Jag har ingen att diskutera löjliga sociala konventioner med, eller hitta på töntiga smeknamn åt, på en vecka. Tråkigt. Jag är inte längre någon ö. Inte tråkigt. Alls.

På torsdag kväll ska jag lyftas ur min ensamhet och få återvända till min barndoms hemvist för att gå igenom en allvarlig regression och bli matad ur Aladdin-asken med sked i väntan på Kalle Ankas tjatter i rutan. Det ska bli helt fantastiskt fint. Men tills dess att dagen före dagen D infaller tänkte jag passa på att sköta det egna hemmarnet på ett högst tveksamt vis, låta disken gro och ändalykten växa fast i soffan medan jag när pretentiösa framtidsvisioner och siar djupsinnigt om 2011. 

Kommer detta vara året då;

- Ultra snyggar till sina tidtabeller, så att resenärerna slipper gissa bussarnas ankomsttid?

- Wolfgang Pichler får Nobelpriset i fysiologi, då han upptäcker att träningsvärk bara är losertalk?

- Högerregeln upphävs och ersätts med "Störst går först"- alternativt "Hårdast in i duellen vinner"-regeln?

- Folk sväljer sin stolthet och faktiskt börjar kommentera regelbundet i denna stackars lilla blogg?

Låtom oss vänta och se.

  
Umebo. Får du chansen, se då till att skaffa dig ett alldeles eget exemplar av senaste Nöjesmagasinet City, bläddra fram till det återkommande inslaget Krograpporten och låt dig sedan förundras en stund framför ett stycke, populärkulturellt sett, semilyckad samtidsåskådning med effektfull touch av Kanal 5.

En helt klockren stilstudie i osnuten narcissism, där sexistisk och brådmogen douchebagterminologi a la Kungarna av Tylösand samt en total frånvaro av självinsikt hos skribenten utlovas. Mycket nöje, detta är kul på riktigt.

Om det inte är ett rop på hjälp vill säga.

Kul förresten att det är nån okänd nedan som gör tummen upp och gillar att jag är less. Det är rätt, empati är för folk utan ryggrad.

Ingen lust. Alls. Med nåt. Återkommer.
Glad istid så länge.

Och eftersom det faktiskt var deras första julmånad ihop så ansträngde de sig verkligen för att göra det lite extra mysigt på torpet. 

- Jotack, det är jättebra tack, själv? Ja, jo precis nyinflyttad och tja du vet.. Om vi trivs? Absolut, lite jobb med att få i ordning och så bara.. Det är rätt stort faktiskt
 

. 

 
Efter tio på SVT och min produktivitet håller på att ta död på mig.
Måste stänga av TV:n så jag inte går in i väggen.

UnderbaraClara skrev häromdagen ett väldigt fint inlägg om hur hon numera visar sina hjärnspöken och inbillningar om att inte duga fingret, istället för att låta dem komma in och rumstera och förstöra för henne hur som helst. Om att det är bäst att mota fan, och föreställningar om att vara sämst, i dörrn. Hon har så jävla rätt. 

Vi borde sluta skämmas. Jag borde sluta skämmas. Skämmas för att jag faktiskt gillar att lyssna på Adolphson & Falk varje jul, för att jag inte har en detaljerad plan över mitt liv, för att jag är ganska feg när det kommer till kritan, för att jag är lat och inte orkar träna som jag gjorde förut, för att jag emellanåt har enorma koncentrationssvårigheter och kan missa hela nyhetsinslag på TV, eller för att jag har tusentals megajegapegasega-pretentiösa dikter undanstoppade i min hemliga låda med viktiga papper.

Det är svårt att göra sig av med ovanor, och jag är som sagt ganska lat, men just denna måste jag nog tillstå är värd en ordentlig kraftansträngning.

 
Rosa och lyckligt ovetande, adopterad unge.
Foto: Erik Näslund. Tack.

När jag var liten, fast lite äldre än på det här fotot, brukade mamma brukade roa sig med att säga att hon inte var min biologiska mamma. Min riktiga mor hette Råsa. Identitetsförvirring 2.0.

Nu tycker jag att det var rätt kul sagt, morsan kan vara en riktig salt jäkel. Men då. Då visste jag inte vad distans eller humor betydde och gav upp allt som hette rosa, i ren aversion och bitterhet. Högljutt och med besked. Sen dess är allt svart. I garderoben alltså.

Måndag i december, med platt och tovigt hår som en smutsig raggsocka på huvudet, och kläder som luktar illa. Fick jag höra. Lite för lite sömn följt av en lite för tidig morgon med en lite för lång cykeltur till jobbet. Vindrutetorkarna på bilen verkar bara finnas för syns skull (fast dock rakt inte min, ser ingenting) och Henrik Torehammar gormar ur radion, lika behaglig som vanligt. Som att stoppa en gaffel genom trumhinnan utan bedövning.

Måndag alltså. Helt OK.

Edit: Orsak till depression nu klarlagd. Måste verkligen ta och lära mig min kvinnocykel. Ber om ursäkt. 

Den här tiden på året, när man måste tejpa händerna för att inte förfrysa dem, när det viner kallt runt toastolen och när man stoppar tidningspapper runt fönstren och dörrar för att täta, klagar nog inte gemene man så särdeles på att Internet blivit vårt nya café/vardagsrum/bibliotek/butikskomplex, där vi umgås med andra, lär oss grejer och shoppar. Allt blir så smidigt och bra och man slipper ta på sig broddar för att kunna beblanda sig.

När vi då i allt mindre utsträckning orkar lyfta något annat än våra digitala stjärtar från hemsida till hemsida har det, för kunna uppnå ett någorlunda acceptabelt födelsetal, känts som en nödvändighet att förflytta även våra frierier och uppstartande av familjeliv till webb 2.0. Och nu, som en naturlig förlängning, även våra otrohetsaffärer vid sidan om! Najs. 
Och skulle detta av någon anledning kännas alldeles för Svensson, mjäkigt och sedvanligt kan du väl kika in och fiska runt lite på Kumla istället.

Nu tänkte jag ägna mig åt lite brådmoget och fåfängt förfasande över vårt ultramoderna och promiskuösa samhälle under en kortare skidtur på fjället/Gammlia. Det ska dock väldigt villigt erkännas att jag, med min blygsamma muskelmassa och redan i viloläge ansträngda andning, hellre åkt digitalt. 

Såhär sur, grinig och less har jag varit förr. Då var jag fjorton. Firar alltså tioårsjubileumet med en emotripp längs efter minnenas allé, och blir tonårig, finnig och hormonig igen. Bara Kent förstår mig nu. Orka.