UnderbaraClara skrev häromdagen ett väldigt fint inlägg om hur hon numera visar sina hjärnspöken och inbillningar om att inte duga fingret, istället för att låta dem komma in och rumstera och förstöra för henne hur som helst. Om att det är bäst att mota fan, och föreställningar om att vara sämst, i dörrn. Hon har så jävla rätt. 

Vi borde sluta skämmas. Jag borde sluta skämmas. Skämmas för att jag faktiskt gillar att lyssna på Adolphson & Falk varje jul, för att jag inte har en detaljerad plan över mitt liv, för att jag är ganska feg när det kommer till kritan, för att jag är lat och inte orkar träna som jag gjorde förut, för att jag emellanåt har enorma koncentrationssvårigheter och kan missa hela nyhetsinslag på TV, eller för att jag har tusentals megajegapegasega-pretentiösa dikter undanstoppade i min hemliga låda med viktiga papper.

Det är svårt att göra sig av med ovanor, och jag är som sagt ganska lat, men just denna måste jag nog tillstå är värd en ordentlig kraftansträngning.