Personlig utveckling är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat och något som jag dagligen försöker arbeta med. Jag har kommit en bit på vägen men det finns tyvärr högst grundläggande insikter jag ännu inte lagt till min kunskapsbank.

Jag tror till exempel inte att jag förstått att jag är en hona än. Det säger både mina föräldrar, mitt födelsebevis och mitt pass, men självinsikten låter envist vänta på sig. 
Varje månad när så den främmande figuren Kvinnlighet knackar på dörren och symptomen visar sig i trånga byxor, världsundergångstankar och ett okontrollerbart sug efter att hyvla av sig handlederna med slöa engångsprodukter, står jag bara som ett fån. Vad hände nu? Nåt allvarligt måste vara i görningen.

Solen må skina sig less och människor må skratta tills de skiter ner sig, men någon mening med fortlevnad kan jag baske mig inte finna. Jag tänker att jag ger det väl några dagar, mojnar inte den känslomässiga stormen inom den närmsta veckan så lägger jag in mig på slutenvård och tar antidepressiva intravenöst. Då är det slut på livet som jag kände till det.

Jag stapplar darrande ner till videobutiken och hyr Die Hard 1, 2, 3 OCH 4 och hoppas desperat att polletten nån gång ska trilla ner. Lyckligtvis brukar den till slut göra det.
Efter några dagar eskalerar det hela i någon slags röd syndaflod som sköljer bort liemännen och Ragnarök ur sikte, och ordningen återställs. Det går upp ett bibliskt ljus, allt får ett sammanhang och jag får helt plötsligt på mig mina kläder. 
Yippiee-ki-yay fortplantningsorgan!

Det tråkiga är att denna process upprepar sig månatligen och det är samma visa varje gång. Ännu en anledning att föra minnesanteckningar kanske (refererar till inlägget om problemlösning).

Alltså, frågan är om jag skulle kunna bli mer trött av det faktum att Nutrilett sponsrar Sex And The City 2? Så sjukt förutsägbart, tacky och framförallt beklämmande.
Snygg och etisk targeting, Nutrilett.

Jag har nu slutligen, efter många om och men, fått vårdnaden om mammas gamla inlines. Hon släppte dem högst motvilligt mot mitt löfte om att ta väl hand om dem och låta dem åldras med värdighet.

Jag fröjdas och tror att vi har en härlig sommar tillsammans framför oss. Pjäserna väger cirkus tio kilo vardera och skaver nåt så ända in i *******, men vi delar många intressen såsom hastighet, vibrationer och friluftsliv så vi ska nog kunna dra jämnt till slut ändå. Vad anbelangar de stundande variga och infekterade skavsåren så är smärta faktiskt en viktig del i livets skola, varför jag också "glömde" att låna turtles-skydden som rekommenderas till. Det kommer jag troligen få äta upp när jag kilat in ett stycke grus mellan hjulen och står på bruten nosrygg och sönderskrapade knäskålar längsefter Kolbäcksvägen, men tills dess njuter vi och de tillhörande stavarna av att skratta faran i vitögat. 

Det här blev en liten intressant nutidsorientering i ämnet Mina Intressen & Kärlekar i Livet, men syftet med inlägget var egentligen att varna allmänheten. Mellan 19.00 och 20.00 ikväll söndag kommer jag kunna hittas vinglandes ute på vägarna till allmänt åtlöje och jag skulle uppskatta om ni höll er inomhus. 

Tack på förhand.

Fick klagomål för gårdagens öppna och ärliga känslighet och blev beskylld för att vara under drogpåverkan. Känns jävligt typiskt norrländskt att inte få visa sig svag och blödig. Gör det ont nånstans så är det antingen växtvärk eller självförvållat, och inget av dessa alternativ är nånsin nåt att grina för. Det är bara att skölja bort det med lite Norrlands Guld, knipa käft och gå ut och skjuta av sig lite frustration med älgstudsaren.

Ber om ursäkt för snedtrampet, det ska aldrig hända igen och från och med nu ska jag hålla mina sentimentala stunder långt borta från webb 2.0. Klart slut.

Som att enträget och förgäves försöka passa en pusselbit i mitten, för att plötsligt inse att det var en kantbit. Som att läsa ut en bok utan att förstå hur den slutade och sedan hitta den urrivna sista sidan. Som att dra och slita i en dörr för att komma på att den enkelt öppnas utåt, eller som att svära över och förbanna det förlamande mörkret och sen råka komma åt strömbrytaren. 

Lite så kan det kännas, när det vänder.

Jag gillar listor. I teorin. I praktiken funkar det inte riktigt hela vägen. 

Listor skulle kunna vara ett bra sätt att få ordning på mitt snurriga huvud och att nysta upp det toviga kaos som min tankeverksamhet utgör. Det delikata problemet som uppstår är att det när jag skrivit mina fina listor bryter ut ett inre krig och jag drabbas av akut personlighetsklyvning.
Mitt lätt obstinata tonårsjag börjar slåss med mitt fullvuxna listjag och oftast måste den mer mogna delen ge vika för den tjuriga. Resultat: Helt andra sysslor än de planerade blir gjorda.

Hittade en "att göra"-lista från förra veckan och där stod i blyerts först skrivet med myndig och prydlig handstil:

• Tvätta
• Plocka undan klädhögen
• Sopa och moppa golv
• Renbädda
• Städa toan

Självklart och föga förvånande hade inget av ovanstående blivit avbockat. Utan under dessa punkter hade nån rabiat ungdomsligist aggressivt klottrat dit TVÄTTA SNUSKFÖNSTER, PANTA SÅ JAG FÅR PENGAR samt ÅKA INLINES SKITLÅNGT med spretiga kapitäler i tusch. Med tillhörande enorma, uppkäftiga bockar efter. 

Hon den andra klev uppenbarligen in och förstörde de ursprungliga planerna. Men fine. Mitt kloka och lugna listjag låter henne hållas. Jag lyckades ju ända lura henne till att göra nåt konstruktivt. Hon fick ta hand om skitgöra och samtidigt tro att hon bestämde själv, då kan hon gott få behålla pantpengarna. Det gäller bara för mig att nån gång fatta galoppen och använda omvänd psykologi mot mig själv för att få nödvändiga sysslor gjorda.

Så, något att lägga på minnet är alltså att aldrig skriva "torka dig i röven" på en "att göra"-lista.

Och för att visa att jag till råga på allt är pålitlig, tänkte jag bevisa var och en av mina påstådda kvaliteter och färdigheter. Så, på ämnet svinotte-vanor:

Gomorron världen - som den gode Jimmy J hade uttryckt det!

Stay tuned för teorilektion i laxrensning och backning mot lastbrygga. Portkoderna, är jag rädd, är däremot en yrkeshemlighet och en minnes-spetskompetens ni bara får lita på att jag besitter.

Uppsatsen i Medie- och Kommunikationsvetenskap C är nu inlämnad och nu väntar opponering och vidare också en terminsavslutning. Förutom sommarjobb, en måttligt upphetsande sommarkurs i redovisning och lite lösa drömmar är planerna för Lina Granbergs fortsatta liv tämligen obefintliga. Hela grejen med framtid gör mig, och säkert många andra snart färdiga studenter, lite darrig i knäna. Och aningen spyfärdig.

Så nu väntar alltså antingen förtidspension eller jobbsökande på den i dagsläget inte alltför frodiga arbetsmarknaden. Och med det senare följer inte helt osökt något slags CV-författande. Men vad i hela helvete, på ren svenska, ska man skriva för att sticka ut i den djungel av arbetssökande som arbetsgivare säkerligen omges och trakasseras av?

Jag har inte särdeles mycket för området relevant arbetslivserfarenhet och jag känner tyvärr ingen häftig magnat på vare sig Bonnier eller Metro så väl. Inte bättre än att vi typ hejar på stan. Jag tänker absolut inte gå över lik eller sälja min kropp/själ för ett jobb och jag bor inte i Stockholm.  Streck, streck och STRECK på listan över saker som kunde hjälpt på vägen. 

Men!
Jag är jävulusisk på postnummer och gatunamn i Umeå och jag kan skata på treans växel över nästan hela Nydalas fem kilometer långa konstsnöspår. Jag är rätt jäkla morgonpigg, hyfsat envis och skitduktig på att komma ihåg portkoder. Jag hade bara två fel på högskoleprovets ordkunskap på SvD.se och jag har dragit flyttlass helt själv lika många gånger som jag hade fel på sistnämnda test. Jag vet åtminstone i teorin hur man filear en lax, jag backar som en mindre gud med hjälp av endast sidospeglarna på bilen och jag stavar aldrig eller väldigt sällan fel. 

Vad tror ni? Kan nån ha ett jobb på lut åt en sån?

Förbehåller mig rätten att trampa lite fel och över vissa gränser ibland med hänvisning till Tryckfrihetsförordningen samt detta på den förra bloggen tidigare publicerade inlägget. Och som alltid, källkritik undanbedes. 

Herr Holmlunds betyg i Nöjesmagasinets moraltest. Awesome. Påminner mig om en av de gånger jag käkat på Översten i stadshuset med mina stolta postiljoner.

Den gode Lennart gör högljudd entré, stolpar bestämt fram till kocken som det högdjur han faktiskt är och gormar känsligt fram ett "Jaha, va äre för skit idag då månne?!"

Det tyckte jag var kul.

Karma tycks efter helgens humanitära insats ha drabbat mig å det allra grövsta. På ämnet samariter, killen hela dan den här måndagen avgörs nu redan innan klockan slagit 09.30. 

Jag ger er "Kalle" (känner inte till välgörarens namn) på Nationernas Hus på campus, som försåg en arg liten 23-åring utan pengar med svart guld i mund i panisk morgonstund, mot löfte om senare ersättning. Inledningen på vecka numero 21 kunde utan detta hjältedåd sannerligen ha blivit apokalyptisk. 
Vad ersättningen skulle bestå av låter jag vara osagt. Som följd av akut och måttlös koffeinbrist minns jag inte vad som blev bestämt, men jag utgår för min egen stolthets skull från att det handlade om riksdaler.

Kalle snodde helt sonika hela showen från farsgubben som idag fyller 78, nej, 53 år var det ja. Jag är ledsen pappa, grattis i alla fall!

Publiceras som avskräckande exempel, utelämnar dock namn med hänsyn till PUL. 

Kulturnatta tog hårt på vissa. Hittade en liten kille liggandes mitt på gatan som knappt höll styrfart och som avsöndrade misstänkt mycket slemmiga kroppsvätskor. Fick peta igång honom så han skulle ta sig hem och inte ligga och förnedra sig fullständigt, för alla att beskåda. 

/Samhällshjältar utan gränser, underorganisation till Föräldrar på Stan - genom L. Granberg.

Read and behold.

• Pinka koagulerat blod
• Penicillinmage
• Pissvarma lägenheter
• Pmicrosoft Word (stumt p)

 I rest my case.