Det jag tycker bäst om med att flyga är att man får såna härliga lock för öronen. När jag var liten brukade mamma alltid köpa tuggummi till mig och mina syskon för att vi inte skulle tycka att det var så otäckt att flyga, men det slutade jag med när jag blev så stor att jag kunde knyta mina egna skosnören. Locken för öronen är ju behållningen med att flyga. 

Kombinationen att vara på väg nånstans för att göra (förhoppningsvis) roliga saker tillsammans med att sitta instängd i en liten bubbla i en egen dimension är som en liten bit av himlen i en flygstol. Nästan som att dö litegrann. Jag försöker hålla kvar locken så länge jag kan, helst ända tills jag kommer innanför dörren hemma (eller borta), men sväljreflexer är vansinnigt svåra att kontrollera. Senast vid bagagebanden brukar de vara borta.

Det överjordiska och utomkroppsliga bubbelruset leder såklart till att jag blir überromantisk och när jag blir det måste jag alltid plocka ner min känsla i skrivna ord. Mitt lite tveksamma minne tillåter mig tyvärr aldrig att komma ihåg att ta med mig min anteckningsbok, så när jag kommer fram brukar jag alltid ha fullständigt nerklottrade skräppåsar och säkerhetsinstruktioner i mitt handbagage. Sjukt pretto sådana också. Att läsa dessa i efterhand är nästan lite genant, men jag försöker spara dom i alla fall. 

I sämsta fall blir de nåt jag kan hånskratta åt när jag vaknat upp ur min yrsel och står i vardagligheter upp till midjehöjd, i bästa fall de enda rader som jag nånsin skriver rakt ur hjärtat.

Ska bort över helgen. I vanlig ordning försökte jag mig på en "det här måste du göra innan du åker"-lista, och i vanlig ordning gjorde jag den inte. "Det hinner jag imorrn eftersom jag ställer väckarn på kl. tidigtnollnoll".

I vanlig ordning har jag försovit mig (händer sällan förutom just när jag ska bort) och i vanlig ordning har det skett någon slags naturkatastrof bland mina tillhörigheter. Det ligger i min redan demolerade handväska en sprängd burk med hårpuder och flinar åt mig med hela sin kletiga uppenbarelse, samt en hånskrattande nyckel som måste lämnas in till Bostaden. Disken ligger i vanlig ordning och fnissar i vasken och soporna luktar (förmodligen) extra illa dagen till ära. Det har helt plötsligt och oväntat dykt upp, visserligen månatliga, räkningar som verkar claima alla mina tillgångar och jag har ingen frukost hemma. 

Nåja. Jag vet åtminstone att jag vaknat upp i rätt kropp även idag. Och det finns faktiskt kaffe i skåpet.

Utan att på nåt sätt påstå att min biologiska klocka tickar mot produktionstimme, aldrig i livet, har jag upptäckt att jag så sakteliga börjar tycka bättre om barn. Dessa små gåtfulla och gapiga utomjordingar med för lite hår och vighetsspärrar. Fortfarande funkar vi bäst på håll i och för sig, eftersom båda parter kommer minst till skada på det sättet. Men det tycks mig i alla fall som att gullighetskonjan stiger i takt med den ekonomiska diton och ibland måste jag bara se mig slagen.  

Jag satt så i min gula bil för några dar sen, eftermiddagstrött och lam, väntandes på att trafikljusen skulle släppa ut mig på rallybanan igen. Bredvid mig stod en bil med en pappa framför ratten och en liten, pytteliten kille med keps i passagerarsätet. Jag gjorde i alla fall bedömningen att det var en kille, möjligen pga kepsen, må könusdebattörerna have mercy on my soul.
Vi började nyfiket snegla försiktigt på varandra och när våra blickar till slut möttes drog han snabbt ned kepsen och trutade med munnen och verkade nästan lite förnärmad. Jag blev stött och skämdes över min framfusighet. När den lille grabbhalvan så plötsligt tittade upp under sin skärm igen och plirade pillemariskt mot mig, spreds en för händelsen oproportionerlig värme i bröstet på mig och jag var förlorad. Game time!
Jag log fånigt från öra till öra när den lille playern den ena stunden låtsades spela blyg och gömde sig bakom sina små händer och den andra sen kikade fram igen med ett hjärtskärande flin. Pojkens far kom på oss efter en stund och jag blev livrädd för att jag gått över någon slags gräns och att han skulle skilja oss åt för gott. Men efter några för mig nervösa ögonblick log vi i rörande samförstånd (vadå samförstånd förresten, jag förstår just ingenting när det gäller ungar), han hängde på och sen blev leken en oskyldig men underbar ménage à trois. Livet var lätt att leva. 

Jag tänkte precis slänga in lillkillen i lastutrymmet och ta med honom hem, men så slog ljusen om till grönt och omgivningen blev grå igen. 

... som ett regnigt Icatak i juni. Mitt (nåja) i stan, men ändå ett med naturen. Öppna farvatten mitt bland den mest utsökta och förfinade arkitektur som någonsin uppförts, kantat av de lummigaste och grönaste av växter. Ett stycke svenskt natur- och kulturarv precis utanför fönstret, att i lugn och ro avnjuta tillsammans med en rykande kopp frystorkad café au lait. Vissa ögonblick, mina vänner, vissa ögonblick. 

Charlotte Lauterbach på Mix Megapol gav  idag sina badsäsongsvåndande lyssnare riktigt föredömliga Beach 2010-tips. 
Bästa sättet att gå ner i vikt och bli strandtjusig är tydligen att traska upp på ett berg och härja litegrann, för där ökar nämligen ämnesomsättningen samtidigt som aptiten dämpas. För att slippa celluliter ska du undvika att sitta med ena benet korsat över det andra, för det dämmer till blodcirkulationen och försvårar för kroppen att transportera slaggprodukter. Jag tackar för dessa fenomenala råd och har aldrig känt mig mer upplyst.

Så om ni ursäktar ska jag nu klättra upp för Bräntberget och sätta mig så jädra bredbent jag nånsin kan längst upp på toppen. 

jag lever fortfarande stop håller mig fast vid min livboj mer känd som lactobacillus acidophilus stop avsöndrar misstänkt färgad kroppsvätska men puls och temp är normala stop what doesn't kill you could make you feel like a påse med skridskor though stop tjohej stop

Livet är för mig i mångt och mycket en kamp, mot både yttre och inre omständigheter. Inte mig emot egentligen, jag gillar att tävla och skulle väl ibland kanske kunna beskyllas för att vara lite bråkig av naturen.
Jag har som tidigare nämnt bland annat en lägenhet som genomgår en tonårsrevolt (vägrar samarbeta eller skaffa sig en balkong) samt en neurotisk f.d sambo vid namn herr Ågren som numera veckopendlar och bara hänger här ibland. Ågren och min trassliga kärlekshistoria är en lång sådan för sig, men inte relevant här och nu.

På ämnet kamp går jag i dagarna rond 4 mot Obstinata Urinvägar. De höll mig tidigare idag nere för räkning och många trodde nog att de vunnit när jag linkade hem från plikter och brödfödetjänande, men sakta i backarna. Min läkare kastade in vattenflaskan i ringen i form av nytt penicillin och med nyfunnen energi räknar jag nu med att trötta ut tjurskallarna. 

Blev dock lite skeptisk och svajbent när jag skulle hämta ut skiten. Receptarien knappade och streckkodade fram receptet och tittade sedan strängt på mig och sa att den här medicinen, unga fröken, MÅSTE du ta tillsammans med mat. Tja, svarade jag, så är det väl med all penicillin. I princip samma sak som att svälja en spärrballong fylld med laxermedel? 
- Jo men hördu, det häär. Det HÄR, är ett gammalt läkemedel som tidigare tagits ur bruk men nu plockats in igen eftersom folk börjar bli resistenta mot modernare prylar. Mår du illa av annat penicillin kan du med detta alltså kallt räkna med PARTAJ. (Okej, möjligen uttryckte hon sig aningen annorlunda) 

Medeltida/förhistorisk medicin. Sweet. Går nog alltså in i bloggskugga fr o m nu.
Kunde de inte lika gärna bara åderlåtit eller sågat av ett ben på mig?

... och note to self:
Undvik att rätta till underbyxorna innanför ytterbyxorna eller klia dig i ändalykten utan att ha full koll bakåt och i döda vinkeln, ty det kan visa sig ligga ett konferensrum med glasväggar fullt av känsliga kostymnissar och lura där.

Spara och arkivera.

Mycket fint folk flyr nu i dagarna min kära hemstad hals över huvud, för gott eller åtminstone över sommarmånaderna. Tråkigt kan tyckas, men eftersom jag har lovat att inte bli sentimental här igen så ser jag istället fördelarna med det. Behold.

1. Med mindre folk i farten kan jag i lugn och ro koncentrera mig på min post som postiljon och verkligen göra det med både hjärta och själ.
2. Jag behöver inte umgås med andra än locals. Skönt, mindre tid måste läggas på översättning för och skapande för samförstånd med utbölingar.
3. Jag behöver inte försvara den ibland blygsamma värmen i stans alla vattenhål, för alla som är kvar i stan är uppvuxna med och har accepterat den absoluta nollpunkten som genomsnittlig badtemp.
4. Det härjas avsevärt mindre och färre möbler kastas ut i gränderna på Ålidhem, vilket underlättar nåt enormt för både sömn och framkomlighet. 

... plus otalet andra relevanta argument som jag inte orkar/har tid att lägga fram. Men ni förstår budskapet.
Summa summarum alltså; Massflykten - en ren jävla lättnad!

(Och nej, jag har aldrig varit särskilt bra på att ljuga.)

Spatserade förbi Gammlia och möttes av en misstänkt omfattande grupp människor sittandes samlade i gräset kring en ljuvsjungande kör klädd i vitt. Människorna applåderade och tjattrade i rörande samförstånd och en del viftade av nån anledning glatt på färgglada vimplar till medryckande toner ur Rövarsången, skrikandes "huvva va bra!".

Jag kände mig som en nyss influgen alien, totalt oförstående och avundsjukt exkluderad från det gemytliga sammanhanget. Stod som bäst och funderade missunnsamt på vilken fornnordisk sekt som kunde tänkas ha fått tillstånd för sammankomst på kommunalt finområde en solig söndag som denna, när det plötsligt gick upp ett blågult ljus för mig och värmen spred sig i bröstet. Jag anslöt ivrigt och stolt till mina tjoande och tjimmande landsmän och -kvinnor och försökte se så jantelagig ut som jag bara kunde. 

Sen älskade vi allihop, lite lagom, i Moder Sveas namn på typiskt ursvenskt vis med kaffe på fat i händerna.

På tidigare berört ämne, marknadsföring, ger jag er... Radioreklam. Detta är ett högst fascinerande och gärna också upprörande fenomen, särskilt när det handlar om lokal sådan. Väldigt få lyckas göra sin reklam intressant och unik, desto fler lämnar mig som lyssnare helt oberörd eller till och med oförstående. 

Den klämmiga reklamjingeln för Bergners Bil är en av de få som nog måste räknas till båda kategorierna. På rim ackompanjerat till käcka toner trallar den lokala bilhandlaren inledningsvis om sina nya och begade bilar och om att åka bort med komfort, ha kul och så vidare. Typ. Måttligt intresseväckande så långt alltså. Men slutraden! 
"... om man aldrig ger upp så ska det gå!" 

 Jag vet inte hur ni känner, och det bryr jag mig väl kanske inte heller så värst mycket om, men för mig kunde de lika gärna ha sjungit "... går oftast igång med lite våld och vaselin!" 

Grundtanken med reklam tänker jag ändå handlar om att marknadsföra och inte att skjuta sig själv i foten. Därför blev deras reklam både intressant och unik. Men jag fattar ändå ingenting. 

 Jag hann också fota Bingo-Micke när han åkte buss!

Jag har fått förhållandevis få applåder för dagens comeback på det kungliga svenska postverket. Jag har en känsla av att det kan bero på att jag inte gjort så många fler rätt än att lyckas komma i tid till jobbet. Score. 

Mellan 07.30 och 10.00 idag onsdagen den 2 juni slog min hjärnverksamhet av för tekniskt underhåll. Det kom ingen som helst förvarning via brev eller mail, vilket jag kan tycka är lite osportsligt gjort av den som nu är ansvarig. Fem års gedigen postal erfarenhet visade sig vara helt ovidkommande för prekära situationer som denna och jag kände mig plötsligt väldigt anal. 

Jag är väl i och för sig inte så jädrans nogräknad med om jag gör rätt eller fel, bara jag gör NÅT. Och det tycker jag att jag har. Såhär efter arbetsdagens slut kan jag glatt konstatera att jag hunnit med att: 

I dagens VK uppmärksammas de fina resultat och vinster Umeå Kommun har gjort i och med det föredömliga etablerandet av en miljöbilpool i kooperation med Sunfleet.
Dan Vähä vid Umeå Kommun är supernöjd med utfallet och hävdar att bilpoolen både blivit enormt populär och lett till ett mer effektivt och hållbart resande bland de anställda på kommunen. Åt detta kan jag bara lyfta på hatten och bug-niga å mitt allra djupaste, well done.
Förutom för de kommunalanställda miljöhjältarna är bilpoolen också öppen för Umeås vanliga dödliga, men dessa har tyvärr än så länge stått oberörda och ointresserade inför chansen att göra en samhällsinsats - helt obegripligt för Karin Ström på Hertz, ansvarig för samarbetet. 

Med lite ytlig research hittar jag på ämnet hela 2 tidigare publicerade artiklar på VK:s hemsida. Den ena är från 2007 och behandlar ett eventuellt upprättande av en bilpool på kommunen, enbart bestående av hybridbilar. Den andra är från maj förra året och upplyser om att allmänheten nu är varmt välkommen att, på kvällar, nätter och helger, gå miljövänligt hyrbilsbananas med Umeå Kommun och Sunfleet.
Ytterligare ett antal pressmeddelanden går att finna strövis utplacerade på nätet, bland annat hos de sistnämndas pressrum på hemsidan. De flesta anno 2008 och 2009, men ett par är från i år.

Med dessa fakta i handen kan det alltså omöjligen vara den ypperliga marknadsföringen och den lättillgängliga produkten som ligger till grund för umebornas måttliga nyttjande av bilpoolen.
Mer sannolikt ligger problemet helt enkelt i veganstadens invånares medfödda motspänstiga och styvnackade inställning till ansvarstagande för miljön. 
Eller?