1. Jag gillar listor.
2. Jag älskar knepiga meningsbyggnader.
3. Jag vet inte hur kameror fungerar.

Har gått in i bloggskugga på sistone, men kan tyvärr inte pga utredningstekniska skäl avslöja varför. Låtom oss istället glädjas tillsammans, för jag vet att ni faktiskt är några stycken som av någon outgrundlig anledning väljer att spendera dyrbar internettid på mina trivialiteter här varje dag. Även om ni helst inte erkänner det, av de tomma kommentarsfälten att döma.

Jag har under min frånvaro i alla fall försökt lära mig konsten att sia och spå i framtiden. Tarotkort, biljardspåkulor, läsa linjer i handen och ritade kvadrater i sanden, ingenting har fungerat. Det har visat sig vara fullkomligt fåfängt och helt jävla omöjligt och jag har blivit tjurig.
Det verkar alltså inte bättre än att jag, liksom alla andra, måste lära mig att fånga dagen och låta de foster som framtiden bär i sitt sköte komma till mig när de känner sig födasklara och amningsfärdiga. Sjukt irriterande. 

Jag har så fått söka andra icke-mediala sätt att hantera samtiden och framtidsoro, och slutligen kommit fram till följande trenne: 

1. Få panik och stoppa tummen i rumpan.
2. Få panik utan att stoppa tummen i rumpan, kanske istället i munnen.
3. Förneka, och slippa panik. (Alternativt medicinera och slippa panik)

Paniken är oundviklig och konstant och därför handlar alla sätten om att antingen omfamna den eller fly från den. Det ligger nämligen inte i min natur att likt en filbunke lugnt luta mig tillbaka och låta saker och ting bero och lyckan/olyckan smida sig själv. Maxpuls stup i kvarten förkortar mitt liv men gör mig å andra sidan mer levande under tiden. Levande och hysterisk är synonymer, läste jag nånstans.

Någon med andra, bättre lösningar såhär på rak arm?

Ålidhem står tomt, så tomt. Då och då studsar det förbi en sån där ökenboll som i Simpsons, och ibland kan man se en vilsen utbytesstudent stå och blicka ut över parkeringen, men det är också allt.
Med mycken lappsjuk kvantitettid med sig själv hinner man hitta på en del dumheter, som till exempel att bedriva hobbyforskning i vardagsfysik och -kemi. Senaste veckorna har jag försökt slå hål på följande löjliga myter och påståenden som florerar i samhället, genom extremt reliabla och validabla empiriska kvasistudier med undertecknad som studieobjekt:

1. Föda av sämre näringsmässig kvalitet + en inaktiv livsstil gör dig korpulent och förstör dina tänder. 
2. Koffein är beroendeframkallande.
3. Lägenheter städar sig inte av sig själva.

Döm av min förundran när mina resultat verkar visa på att alla tre faktiskt kan bekräftas! Det första försöket resulterade efter några veckor av noggrannt genomförande förvånande nog i tvångsuppknäppta byxknappar och ilningar i både övre och undre tandraden. Märkligt men sant. Borde höra av mig till Amelia.

Den andra så kallade myten hann jag till vetenskapens stora förtret tyvärr inte undersöka längre än några timmar, eftersom att den uteblivna frukostkoppen (kopparna) som jag "absolut inte behövde" höll på att bokstavligen ta livet av mig i form av allvarliga kramper, synbortfall och andra PMS-liknande symptom. Som yrkeschaufför är dessa inte direkt fördelaktiga egenskaper och jag har nu lovat mig själv att aldrig, aldrig mer bråka med det svarta guldet. Det är EJ värt det.

Studierna av det tredje påståendet har bedrivits helt passivt och envist under veckor, månader, år och decennier, jag har FANIMEJ försökt, men det verkar inte bättre än att ingen annan slutsats kan dras än den att rena boytor är helt upp till den boende själv. Fast, skam den som ger sig. Det måste finnas en väg. Imorrn är en ny dag, med ny smuts att försöka låta betvinga sig själv.

Dagens ge-er-då-försök-inte-lura-mig-jag-tror-inte-längre-på-att-han/hon/den/det/dom-finns: Skat-, kråk-, och duvbarn.

Typiskt. Lagom till helgen och friheten tycks jag ha gått över från den orala fasen (minns det smarta beslutet att äta upp överbliven Xylocain från köksbordet och tappa känseln i tungan i några dagar därefter) till den anala fasen med tillhörande tummar och till och med nävar långt uppe i tarmsystemet. Jag kan inte förmå mig att göra ens de banalaste av sysslor ty det är oerhört svårt med de viktigaste verktygen upptagna på annat, rektalt håll.

Psykosexuellt produktionsstopp på Ekonomstråket denna lördag alltså. Och ingen är hemma och kan umgås, alla verkar jobba utom Ågren.

Den som utformade stenfortet till bostadshus som jag bor i måste ha varit nåt slags växelvarmt amfibie- eller fiskväsen, möjligen och på sin höjd en spännande korsning mellan dessa två och en människa (har jag här funnit bakvägen till Atlantis?).
Han eller hon kan i alla fall knappast ha varit funtad som och haft förståelse för oss vanliga dödliga, som andas med lungor och inte med gälar och som försätts i febriga tillstånd vid utsättande för höga temperaturer. Och åt andra hållet förfryser alla möjliga slags extremiteter ganska jävla omgående om kvicksilvret drar sig nedanför nollstrecket. 

Antingen fanns det så empati och EQ kvar att önska hos denne/denna han/hon, eller så var huset helt enkelt designat för lagring av eller tillhåll för känsliga och/eller säsongsbundna varor av olika slag. Till exempel som fryshus för avställda glassbåtar på vintern och klubbstuga för pensionerade och särskilt kräsna jästsvampar på sommaren. För jag lovar och svär att innetempen ligger runt imponerande 37 grader Celsius under sommarhalvåret. Om man nu inte får för sig att diska i varmvatten eller laga mat som kräver upphettning, för då kan det lätt barka. Men det gäller ju inte mig, som tur är. 
Åt andra hållet brukar det på vintern vara vanskligt att ombesörja några finare kafferep eller tillställningar överhuvudtaget som kräver en snitsig och världsvan krökning av lillfingret, eftersom det kräver att den bjudne/bjudna ifråga har karaktär och smärttröskel nog att själv slå av det med ishacka.

Såhär klockan fyrahundra på morgonen den nionde juli 2010 känns det dock som att orsaken att det hela blev som det blev är av mindre betydelse, gjort är gjort, men att vi människor helt klart borde ha större förståelse för såna som begår hatbrott (i alla fall de som drabbar byggnadsingenjörer och liknande) eller kriminella handlingar överhuvudtaget. Typ eventuella fortkörningar på Storgatan på 30-sträckan med fartkamera.
De som gör sig skyldiga till de visserligen vedervärdiga och regelvidriga ordningsövertrampen och tycks vandra genom livet struntandes i våra samhälleliga rättesnören kan ju faktiskt vara satta att leva i en jättetermos och som följd av sömnbrist pga värmeslag alternativt köldknäpp således blivit lätt sinnesförvirrade och helt inkapabla att förstå vidden och följderna av sitt agerande. Detta gör det därför inhumant och oriktigt att ställa dem inför rätta. Vad de behöver är istället vård, och luftkonditionering.

Sådär. No further dillande, your honor. 

När jag kliver ur bilen, snör av mig skorna och sätter mina löjligt känsliga och trötta stadsfötter i det solvarma gräset för att sedan dra dom efter mig sådär så det kittlas och sticker, på vägen upp till stugbron på Bättringsvägen.
När jag lägger klockan och tiden åt sidan och byter om till något helt fruktansvärt och ohyggligt, men skönt, och nallar en kall folköl av pappa för att slå mig ner på trappan med. Bara för att sedan inse att det är alldeles för varmt för att ha på sig några kläder överhuvudtaget och att jag bara måste få fläka ut mitt vita, lösa kött för allmänheten att beskåda, vare sig de vill det eller inte. Och sedan kommer på att det just inte finns någon allmänhet som kan beskåda, och att kläd- eller nakenkoder därför heller inte alls existerar där. 

När jag sitter och lyssnar på pappas utlägg om insatser i den öppna spisen och om petiga sotare och bestämmelser om hur nära takisoleringen får ligga stocken och om jättegrodan som bodde i dammen och rymde när han drog igång det egenbyggda vattenfallet, och när jag hör morsan slamra i köket och tänker att jag borde verkligen hjälpa till, men att jag faktiskt inte kan resa mig upp just nu.

Precis då är det inte så mycket mer än kurrandet i magen och åsynen av mina sönderfallna Fred Perry som bekymrar mig. Det, och att det kanske kunde ha varit någon till där.