Åkte upp till de västerbottniska fjällen med vad jag trodde var ett enda uppdrag - att i Front Mot Lämmeltågs tjänst undersöka om detta mytomspunna fenomen, lämlar en masse-upplopp, faktiskt existerar. Svaret är nej, det är lögn och förbannad dikt alltihopa. Vi har sett en och annan fjällhamster, men lämmeltågen har envist lyst med sin frånvaro.

Döm då om min lättnad när jag inser att jag åkt upp i sällskap med tre av de mest reko människor jag känner till och att det faktiskt inte är för lämlarna jag egentligen lämnade Umeå, utan för att intensivumgås och hurtbulla tillsammans med dessa under cirkus 72 timmar. 
I dagarna trenne har vi ägnat oss åt att spana på renbebisar, plocka hjortron, äta mat, titta på film, jaga örn, jaga penicillin, och gå. Framförallt har vi gått. En hel jävla massa. Vi traskade/klättrade upp på det, för en höjdrädd stackare som jag, tillräckligt höga Daalåejvie, vi plumsade runt i myrar och vi kilade runt på kalfjället. Jag och Örtegren åkte visserligen lite linbana också, men mest har apostlahästarna fått slita och göra skäl för sitt dagliga bröd.

Jag var lite orolig innan för att jag kanske har blivit lite för åldersstigen och trött för fjällstrapatser på gamla dar. Men glädjande nog har ben, hjärta och lungor faktiskt fungerat på ett rätt tillfredsställande, om än ibland något darrigt, vis. Framförallt tjurskallen visade sig vara i bra form, och eftersom den är ett signum jag faktiskt gärna behåller är jag nöjd. Den är rätt bra att ha när man prompt ska uppåt i 90 graders lutning, fast man är trött, har dyngsura fötter och knott som våldspussar en överallt i ansikte och nacke.

Jag är så nöjd. Fina, fina vänner. Jag är så tacksam för att ni finns.

Har varit på Internetavvänjning i stugan ett par dagar. Har gått bra. Ur Telias synvinkel.
Så fort tillfälle gavs "lånade" jag pappas mobila bredband, när han tittade bort, och stillade det värsta begäret med en snabb titt på Facebook och Gmail. Men fort fort, så fort att det inte märktes och knappt gilldes. 

Mellan gångerna var jag tvungen att frenetiskt tugga på saker hela tiden. Tuggummi, naglar, müsli, hönsbär och altanräcket. Jag tog en springtur, jag lyssnade till och med på Brunchrapporten i P3, som jag hatar. Jag försökte. Jag försökte verkligen. 

Imorse gav jag upp och hoppade paniskt in i pappas bil in till stan kl 07.00.
Uppkopplingsikonen på Startmenyn visar på full Internetåtkomst, tangenterna känns välbekant smutsiga under mina sönderbitna fingerspetsar. Pulsen har gått ner till det normala och svettningarna har upphört. 

Men jag lovar, jag kan sluta när jag vill. Jag vill bara inte.

Har haft en smärre konflikt med karma de senaste 48 timmarna. Högst oförståeligt med tanke på den sista tidens gränslösa samhällsinsatser undertecknade fröken G, but I guess the shit works in mysterious ways.  

Igår skulle jag ta en förvirrad liten pensionärspromenad i kvällningen och lämnade alldeles lagom sinnesnärvarande lägenheten helt åt sitt öde med vidöppen dörr, börsen på hallgolvet och diverse högteknologisk utrustning promiskuöst utplacerad fullt synlig för vem som helst som skulle råka passera i korridoren utanför. Jag var borta cirkus 1,5 h, inget saknades när jag kom hem. Jag älskar Umeå.
Av ren tacksamhet diskade jag så sedan mina hemmanycklar. (?)

Dumt att plocka upp huvudet från där det sitter så fint under armen, tänkte jag, fortsatte på inslagen bana och slängde smidigt igen bildörren rakt på en burk Chunky Salsa precis innan jag utmattad skulle gå hem från plikterna idag.
Naturligtvis gick den i sju miljarder bitar och naturligtvis sprutlackerade texmexbomben alla närstående fordon i en tjusig tomatröd nyans. Brottsplats låter vi vara okänd, förbrytaren dock numera ökänd - och uppgivet rosenrasande.
Gick därefter till Ica och inhandlade ny och hel burk, lämnade resolut börsen i kassan och omyndigförklarade därmed mig själv.

Ansökningar till jobbet som personlig assistent/väktare mottages därför tacksamt i kommentarsfältet.

Någon som läste Ur en kos dagbok som liten? Ett väldigt dynamiskt och medryckande litterärt verk med en oerhört känsloladdad och precis text, som krävde minst fyra magar samt ett jävla tålamod för att smälta och uppskatta den på det vis den alldeles säkert förtjänade. Som godnattsaga och sömndrog var den åtminstone superb, vill jag minnas.

Den gick nånting i den här stilen:
"Måndagen den 15 september. Vaknade. Tittade ut. Det regnade. Såg en spindel, åt lite hö. Idisslade. Tittade på Rosa, hon stod kvar i samma spilta. Blev mjölkad. Åt lite mer hö, idisslade. Somnade."
and so on.

Det slog mig igår hur sövande lik den är min egen.
"Tis 10 aug. Vaknade. Tittade ut. Det regnade. Åt lite fil, idisslade. Cyklade till Posten, körde samma runda som igår. Kom hem. Spelade Sims. Datorhelvetet laggade och buggade hejvilt. Kastade skiten i väggen. Åkte rullskidor, såg en groda. Somnade."

Är det så konstigt då att jag är trött hela tiden, när jag tydligen lever en bedstory?

Mitt undermedvetna har åter talat. Mina planer på att träna ikväll verkade det inte gilla särskilt mycket alls och satte så helt sonika en brutal och enorm käpp mellan ekrarna genom att äta mig så jävla skitmätt så att jag inte kunnat röra mig även om jag skulle velat.

Gud, hörsamma min proppmätta bön och skilj mitt dumma huvud från min jättetunga kropp som straff för min dödssynd. De verkar ju liks inte kunna kommunicera med varandra.

Förbannat.

Går hon fortfarande till samma gamla frisör,
eller är detta bara ett desperat försök att bibehålla ungdomens vigör och fräschör?

Min hjälpsamhet vet inga gränser. Med en måttlös empati (ingen integritet)  och ett sanslöst uppoffrande (oförmåga att säga nej) kliver jag numera också in i vård- och omsorgsbranschen, som tydligen är en gren i Brevbärare Utan Gränser-verksamheten.

Blev igår stannad i postbilen av en ivrigt vinkande gubbe klädd i oömma arbetskläder utanför en av Umeås hälsocentraler. Jag trodde att det handlade om någon slags orienteringshjälp eller portorådgivning, som folk vanligen brukar be oss blåklädda och posthornsprydda om. Men icke. Den ålderstigne snubben ville att jag skulle se över och lägga om bandaget på hans såriga rygg!
Nåväl, nog med kryddande av historier, dra av momsen, han ville bara att jag skulle tejpa fast det igen. Han hade tydligen blivit stungen av en geting modell ilsknare och fått en ordentlig infektion på köpet och nu höll bandaget på att lossna och varet att rinna ut över stock och sten.
- Du ser ju ut att vara en modig flicka, hjälp till med med det här nu! uppmuntrade/uppmanade han mig, och drog helt sonika upp sin tröja, böjde sig fram och tryckte upp sin stjärt i ansiktet på mig.

Chockad och lite smickrad (svårflirtad? nja.) och med självbevarelsedriften gömd nånstans längst in i garderoben fattade jag lydigt tejprullen och tapetserade större delen av hans ländrygg utan vidare protester, dock med blicken desperat fäst nånstans mellan Karlavagnen och Orions bälte. Detta under tiden han pladdrade på om att läkarna velat lägga in honom för undersökning och behandling men att det hade han då rakt inte tid med, han måste ju på arbetsförmedlingen och söka jobb fattar dom väl!

Han såg ut som en värre sortens papier maché-installation när jag till slut var klar (mammas sjuksköterskeskills har uppenbarligen inte gått i rakt nedåtstigande led), men han var trots det i alla fall sjukt nöjd. Han tog i hand, bockade och tackade så väldans och klampade sedan glatt iväg med sina tåförstärkta kängor och sin tejprulle.

Jag stod kvar en stund och tittade med lång blick efter honom. När jag kom till sans plockade jag varsamt upp min haka från marken, satte mig vid ratten och stack försiktigt nyckeln i tändningen. Kunde inte låta bli att känna mig våldsamt trakasserad, lite använd och rätt så äcklad. Men jävligt snäll.

Lättjans och bekymmerslöshetens år är nu förbi.
Jag var ute och söndagscyklade igår kväll och kände mig allmänt oförskämt fräsch och hipp. Hjälpsam och fortfarande barnsligt kvick i fattningen stannade jag till för att hjälpa ett gäng vilsna engelska pojkar i blöjåldern (runt 13-14) att hitta vägen ner till stan. Inte hade jag då någon aning om att jag just träffat på min ungdoms banemän. 

De omringade mig och såg uppskattande på min purunga lekamen utan vare sig rynkor eller åderbråck och frågade hur gammal jag var. 24, svarade jag, jag avrundar alltid uppåt. 

- Oh really? You look good for your age, hävde slynglarna beundrande ur sig och jag kände genast de fina linjerna breda ut sig över mitt nu uråldriga anlete och långt ner på halsen. 
När de så snyggt hade neggat mig la de för säkerhets skull till;
- 24 is a sexy age!

Rena rama skolboksexemplet, som hämtat ur the Game. Jävla snorungar, tänkte jag och frågade spydigt om de var skitungarna som var skyldiga till hundbajshögen på trottoaren?
Sen satte jag näsan i vädret och trampade förolämpat iväg med mina ålderskrämpor. 

Ack den ungdomens glada och släta dagar.

Hör nu.
Efter knappa fyra korta månader har jag så burit ned min resväska från Englandsvistelsen ner i förrådet! Det tog mig hela fyra minuter samt mycken sveda och brutal värk, men nu är det äntligen gjort. Detta under tiden jag kör två enorma 40-graderstvättar i BÅDE kulör och vitt (fast i samma maskin), efter en lång och mödosam dag liggandes på en gräsmatta på Norra Ersmarksgatan. Lagom utsatt av sol, understödd av två fluffiga dunkuddar och servad av fröken Örtegren.

Allt detta, mitt på blanka sabbaten! 
Jag kommer bränna ut mig, var så säkra.