Efter pikar om de digra efterverkningarna från fotbollsmatchen som omotiverat nog även nådde mina fingrar känner jag mig lite tvungen att göra ett nedslag här igen. 

Det delikata problemet är dock att jag inte riktigt vet vad jag ska slå ned med. Jag twittrade igår ett otroligt djupt citat, av mig själv, som lydde "Även den mest bajsnödiga av skribenter måste krysta ibland, för att få ut något" och det säger en del. 

Aktuellt i mitt liv just nu är framförallt:
- Bananätande. Missbruksmycket bananätande. Hittar ingen stödgrupp för hjälp och samtal, så jag låter det bara vara. 
- Estetik A. Ett försök att äntra den lite mer poetiska sidan av livet. Intressant. 
- Rastlöshet. Behöver få känna mig behövd och användbar.

Klart, eller egentligen ganska oklart, slut. 

Ni är envisa. Trots dålig uppdatering kikar ni in med jämna mellanrum. Det gillar jag. Om jag hade haft pengar hade ni fått en slant var för besväret. Det har jag tyvärr inte. Men ni kan få min varma kärlek och ett famntag. Eller en klapp, möjligen en kyss. 

Det jag har gjort under min frånvaro är att förstöra min kropp. Förstöring in order to förbättra, skall tilläggas.
Jag har sparkat boll. Med andra människor. I shorts och röda fotbollspjuck, på ett gummerat golv. Senast jag rörde en rund i ombytt tillstånd var för cirkus ett år sedan. Det, mina vänner, kan jag meddela, känns. Å de oanständigaste. Under de senaste dagarna har jag helt enkelt varit fullständigt ur stånd att producera något överhuvudtaget, allra minst text, och har bara legat hemma i vånda och pensionärsvärk, ojandes över min åldriga lekamen. Ingen picknick. 

Skadorna på och i kroppen är dock inte riktigt lika allvarliga som såren i själen, efter de underpresterande ligamenten och den överdrivna pulsen. Kvinnan på Coop hade rätt. Jag är en liten tant. Men en glad och belåten liten tant. 

Var ute på husskådning i eftermiddags. Hittade bland annat en stickkontakt som någon tycks ha stoppat in lite för hårt i uttaget. Folk, vad är detta, mer exakt? Vågade inte skrapa av snön och undersöka.
 

Satt och knappade lite lagom inspirerat på tangenterna för att få ihop någonting att skicka iväg till en herre vid namn Bertil, vars profession får lämnas onämnd för dagen, medan jag i bakgrundslyssnade på Fredagsflörten i Christer i P3. Brukar irritera mig något så överjävligt på slutpläderingarna, där de raggandes med valfria ord ska försöka motivera huvudpersonen att välja just dem. Och så även idag.

Varför? För att varenda satans deltagare, varenda satans gång, tar till spontanitet som sitt främsta vapen i jakten på radioragget. "Du ska välja mig, för jag är glad (fniss) och SPONTAN (wohoo) och med mig kommer du aldrig ha tråkigt!" 

Hur kommer det sig att dagens utan konkurrens absolut mest attraktiva egenskap hos en potentiell partner verkar vara att den är spontan? Överanvändandet av ordet, som kommit att bli av ren ideologisk betydelse för det svenska samhället, står mig snart upp i min vinternariga och halvförkylda. Spontan. Som en desperat försäkran på att man inte är dötrist, som en synonym med alla egenskaper som skulle kunna tolkas som roliga. Helt felaktigt. Titta på synonymer.se för vidare information.

Skulle vilja höra någon ringa in som vågade beskriva sig som ickespontan, som någon som gillar att planera, reflektera, beräkna eller överlägga. Som vågade urskilja sig lite och inte beskriva sig med ett ord som fått en betydelse långt ifrån den ursprungliga. För spontan är fanimej samma sak som rolig. 

Jag är förlorad. Så fruktansvärt, olidligt, förbaskat nedkärad och betuttad. I min sambo såklart, det vet väl alla vid det här laget, men fan i helvetes jävla skit vad jag också är förtjust i Hanna Hellquist. Tänk om hon bara visste.

Hon har allt. Hjärnan, skrattet, språket, de okontrollerade impulserna och sarkasmen. Bittra, underbara kvinna. När hon nu drar igång TV-serien Jakten på lyckan i SVT, är i alla fall min lycka gjord. Och den är svårgjord, skall tilläggas. 

Sweet Jesus. Alltså, let's gather and praise. And watch.

En strategi för att överleva januari, är att förneka att den ens är. Att låtsas att det fortfarande är advent och att tomten snart, drucken och rödkindad, står på farstukvisten. Med till exempel ett Adobe CS5-paket under armen. Att förneka att juleljusen för länge sedan brunnit ned, (notera stearininstallationen, högst medveten) och att ingen jävel har ätit från det undre lagret än. That there still is a trillingnöt to be found somewhere.

Kommer ni ihåg i somras, då ett gäng fjortonåriga illbattingar från the Royal Empire kallade mig gammal? Småpotatis. Blev just kallad tant, av kvinna 60+, på Coop.

"Nu får du flytta på dig Kalle, så att tanten kommer förbi."
Kalle flyttade på sig, nyutnämnd tant kom förbi. Utan att bryta lårbenshalsen. Rätt smidig, trots betungande ålder.

Bild från här.

Typ såhär pigg var jag igår, och är jag idag. Söndagen ägnades mest åt Mad Men-marathon och DN-läsande i sängen, måndagen går åt till att upprätta kontor och kontorera i lägenheten, samt äta fil och fila på filer. 

(Buffel: Treat the Earth and all that dwell thereon with respect.
Anka, möjligen gräsand: Remain close to the Great Spirit.
Räv alt. prärievarg: Show great respect to your fellow beings.
Pingvin. Eller örn, förmodligen örn: Work together for the benefit of all Mankind.
Björn: Give assistance and kindness wherever needed.
Hjort (är hjort): Do what you know to be right.
Häst: Look after the well-being of mind and body.
Puma/kattdjur: Dedicate a share of your efforts to the greater good.
Delfin: Be truthful and honest at all times.
Ko: Take full responsibility for your actions.)

Peace and eldvatten.

Ovan en bild som jag gärna slänger ett öga på när jag som nu när en liten smärre identitetskris med påföljande enormt sömnbehov och idétorka. Att jag vet att undertecknad sekunderna efter att den togs orsakade ett smärre kaffeinferno med sprutande kannor och nedblötta, sönderbrända vänner gör den ännu mysigare.

No offense guys. Love hurts, non?

Håller i dagarna på att försöka mig på en uppstart av hemsida. Föreläsningarna i HTML- och CSS-kodning känns ljusår bort, så det hela är ungefär lika okomplicerat som att bygga ett eget 1800-talsslott med en instruktionsbok för bokhyllan Billy.
Transpiration, irritation, försöker hålla mig från kapitulation.

Vuxna män av vår så kallade intellektuella elit tvistar myndigt om vem som är häftigast respektive töntigast på gammalt hederligt skolpojksmanér och skjuter både varandra och sig själva i foten. Sjukt kul, väldigt pinsamt och en aning oroande. Ur både mänsklig utvecklings och svensk litteraturs vinkel sett. 
Tack för tipset Petter.

Nytt år, ny start? Skulle inte tro det. Jag tänker absolut inte starta om. Det orkar jag verkligen inte. Icke. Mina januariambitioner är som de brukar vara. Tämligen modesta och måttliga, för att inte säga direkt låga. De går egentligen bara ut på att hänga in där. Hålla så lagom hårt jag kan i alla flytkuddar jag kan hitta, trampa isvatten och försöka hålla huvudet precis ovanför ytan.
Åtminstone så pass så att jag kan andas genom näsan eller, om det blir riktigt kritiskt, genom porerna på hjässan. Och sen ska jag flyta omkring och vara mysigt kall, vattnig och likstel medan jag väntar ut både de faktiska och de mentala minusgraderna.

Under tiden kan det hända att jag slänger ett öga på Konferensresan, som ikväll, och förundras hur Kanal 5 lyckas med att både sänka ribban och höja taket för varje ny dokusåpa de gör. Imponerande.

På Scharinsvägen i Umeå finnes en studiecirkel för semibitter men engagerad samhällskritik öppen för alla som känner sig less på universalsanningar, rättesnören och sociala regler.
Ämnen som avhandlas är t.ex.; varför i helvete ska vi egentligen rösta överhuvudtaget i ett haltande system som utformats efter en värld som inte längre finns, hur kan vi motivera oss att sortera sopor när allt ändå tycks brännas i samma förbaskade ugn, är det inte bara fåfängt det här med så kallad sund konsumtion då hela världen finansieras och styrs av en handfull jättekonglomerat med allt annat än solidariska ambitioner, vad är en adekvat kursplan eller utbildning, eller som helhet, vad är egentligen vettigt och väsentligt och på riktigt? (Min jättepretentiösa bild häromdagen var alltså inget skämt.) Heavy shit.

Sammankomster arrangeras efter önskemål, lust och behov. Varmt välkomna till en hemtrevlig boning, faktiskt inredd efter konstens och samhällets alla regler, för ett krasst men öppet åsiktsutbytande med tilltugg och förfriskningar, om så för dagen kan uppbådas. Och om vi är hemma.

Vänligen.
 

Idag är en sån där dag där det inte spelar någon roll att det såg ut såhär tjusigt ut igår. Jävla januari. 

1. Jag måste skjutsa Julia som ska flyga bort och vara någon annanstans. För långt bort, för länge. Och en annan Julia har redan gjort detsamma. Suck.
2. Snön håller på att helt mörklägga köksfönstret och jag har redan brist på D-vitamin.
3. Den smutsiga samlingen strån på mitt huvud kan inte längre påstås gå under beteckningen hår. Och jag har ingen lust att duscha. Problem minus lösning equals problem still there.
4. Jag kommer förmodligen att bli dumpad för en jävla countrystjärna.
 

Existentiell bild, tagen under poetisk morgonpromenad, på temat " Inget är verkligen verkligt i verkligheten". Alternativt, beviset på den omtalade talangen för rätt kamerainställningar. You choose.

Sweet Jesus, vad fint det är med för det hedniska svenska samhället så omotiverade högtider som trettondagen. Minnen om rökelse, guld och myrra översattes till dokumentärfilm om the Dark Ages, en lasagne som om från det förlovade landet och en löptur modell tyngre. Stannade inte en enda gång. Nybajsad klarar jag allt. 

Född utan luktsinne och självbevarelsedrift brukar jag ofta och desperat förbanna min okunskap när det gäller att kombinera födoämnen som kan passa ihop. Gott vore så om jag kunde förmå mig till att någon endaste gång läsa en vettig kokbok eller åtminstone ta ett enkelt råd från mer erfarna och luttrade gastronomer i min omgivning. Men alltså, instruktioner. Lamt. 

Oviljan och rädslan över att ta emot hjälp eller order har resulterat i många kulinariska stordåd som jag mer än gärna skrävlar om och förhäver mig över. Som t.ex Stensirapslimpan of Doom from Hell (läs: microvågsugnen), Kladd(bajs)kakan På Sirap & Matolja eller Burktomatsoppan Utan Burktomater Men Med Tre Kg Svartpeppar. Alster jag minns med värme, men skulle tveka att bjuda min värsta fiende på.

Det är tyvärr, och till min mammas stora förtret, som allra roligast att laga mat när lagandet görs till fri konst, efter svinäckliga 70-talsrecept, och när man inte tvunget behöver äta den efteråt. 
 

 
Granbergs Sinnessjukt Starka Pepparkakor Med Citrongrässprit-spill Från Den Temporära Ersättningkaveln

Fick tillbaka min kamera igår och döm om min knappa förvåning när det nätt och jämnt finns några bilder alls att tala om från nyårsafton. Enligt vad jag kan se hann jag bara försöka ställa in ljuset i början av kvällen, sedan hade jag uppenbarligen för roligt för att ägna mig åt mitt amatörmässiga fotograferande. Vilket visserligen inte verkar vara nån större förlust, när jag tittar på det tveksamma resultatet.

Innan middagen jäste jag minst lika mycket som mina toscanska brytbröd,
fast av stolthet och inte av mögelsvamp. 2010 var ett bra bak-år.
Minst 3 gånger tror jag att jag fick kaveln ur.

 
Sedan blev allt svart-vitt. Alltid svart-vitt. Det är läckert och konstnärligt.

Och sedan blev plötsligt ett nytt år till. Med nya pretentioner och stilleben. Högst omotiverad bild 
i sammanhanget. Ville bara visa den fina koppen jag fick i julklapp. Tack Lena.

Alltså. Det här är den enda bilden vi figurerar båda två på, samtidigt. Och den har jag till och med gjort själv, i mitt anletes äckliga avsöndringar. Är inte det lite imponerande ändå? Så sjukt inkognito.

Sur och ljusskygg. Tröstäter.
Foto: Johannes Sundelin.
 

Ack, januarimoln, hur ni reflektera det lagrade, aggressiva ljus i snöns kristaller för att sedan låta det falla tungt på årstidens bleka offer, som likt vampyrer sky den avslöjande dagen och längta till nattens gömsle. 

Nu går jag och Jonas och köper rouge.

Eftersom jag är ett vanedjur av rang och har lite lätt autistiska svårigheter för förändringar, har jag inte riktigt vant mig vid det nya året än. Jag står lite likt en fågelholk inför vad detta innebär för min omgivning och för mig som person, fyrkantig och med ett hål mitt i. Det enda jag egentligen kan ta för säkert är att jag måste byta bankkort i februari. Det har jag vetat sedan jag fick det för fyra år sen, jag har alltså hunnit vänja mig vid den tanken och tycker därför inte att det är så skrämmande. Men innan jag kan lägga mitt expertutlåtande över vad som väntar oss detta nya år i övrigt, måste den enorma förändringen få sjunka in en aning. 

Elva är inget favoritnummer of mine, måste jag erkänna. Än mindre 2011. Jag tycker inte det är så estetiskt tilltalande, och det är bökigt att säga på engelska. Det skulle ju kunna förstöra allt och hela året, kan man tänka, men jag tänkte stå över mina primitiva djuriska och numeriska instinkter och gå på intellekt istället. Numret är till exempel ganska symmetriskt i slutet. Det är fint. Och, kanske viktigast av allt, det är ett helt annat nummer än 2010. Är så löjligt less på 2010. 

Som ni kanske redan har misstänkt är detta en sjukt lam cover up för att jag har glömt kameran och nyårskorten på annan adress. Jag tror som Lisa på ärlighet år 2011.