Obehagligt söndagskryp i kroppen. Typiskt mig att mata det med Simons blues-lista.

Men detta efter en väldigt bra helg med väldigt fint sällskap. Som slutade i att de två tillsvidarebosatta av de tre i kollektivet äntligen fick tummen ur och städade och gick ner med de sista flyttkartongerna i förrådet. Fyra månader är väl inte så länge, va?

Har fått minst tre kvadrat till helt plötsligt. Förvirrad. Saknar nästan lådorna lite. Och som grädden på sabbatsstädningsmoset har Simon dessutom satt upp lite bilder på nakna kvinnor i sovrummet. Så nu är det skitfint här hemma.

Befann mig på ännu nordligare breddgrader under hela dagen igår. Som om det vore möjligt liksom. Skellefteå. Stan visade sig från sin fotosida, dvs den sida man är absolut mest nöjd med och gärna blir fotograferad från, tror jag. I alla fall, bra!

Vid hemkomst firade vi syster som fyllde år och hade bakat hallonmoussetårta som hon inte gjort annat i sitt liv. Det må jag då tillstå, att två tredjedelar av kvinnorna i min familj är riktiga as på att laga mat.
Hittade till min stora förtjusning fler gamla leksakshästar i utrymmena hemma hos mor och far, som jag lastade på mig för att ta hem och stalla upp i bokhyllorna tillsammans med min söndergaloppade gamla och slitna bruna. Efter en diger diskussion med husbönderna fick jag tyvärr endast med mig en av alla jag hittade, men skam den som ger upp sin flockfösning. I sinom tid. 

I lägenheten har vi för helgen byggt upp ett litet skitmysigt kollektiv bestående av mig, Simon och den, till den förre besläktade, nya stjärnan Lisa. Tillsammans ska vi nå oanade höjder, eller åtminstone ett ställe vi kan käka på ikväll. Om dom har vaknat tills dess.

Stjärtskåra också. Bestämde mig tydligen för att lämna nycklarna hemma imorse. Det mindes jag inte alls förrän jag skulle till att sticka dem i lägenhetsdörrlåset. Bara att slå sig ner och bekanta sig med den troligen extrahårda betongen i trapphuset. Jag hann sitta sönder all isolering i bakdelen samt läsa mig igenom hela vår hög som tilltalas "Högen-Med-Reklam-Som-Förmodligen-Någon-Gång-Kommer-Att-Återvinnas", innan jag till min stora glädje insåg att jag är rustad med både dator och mobilt bredband och kunde göra något vettigare av den oväntade halv-fyrarasten. Som typ att läsa bloggar. 

När burken sedan också sökte upp vårt trådlösa och lite mer skitsnabba Internet i lägenheten, helt av sig själv, höll jag på att förgås av teknikkärlek. Trådlöst Internet, i trapphuset! Så himla fantastiskt och dekadent. Nu är jag inte längre tiggarbruden, nu är jag den-så-extremt-busy-it-girlen-som-inte-ens-har-tid-att-öppna-ytterdörren-för-allt-viktigt-fix-hon-måste-göra-DIREKT.

Allt är numera underbart. Jag har allt jag behöver. Kissa kan man göra utomhus. Social tillfredsställelse får jag genom Internet. Jag kan leva på fettreserverna från helgen i minst några dagar. Det enda som saknas är en sån där sittdyna för rektalopererade med hål i mitten. 

Kan blicka tillbaka på en helg i födans tecken. Den inleddes på fredag kväll med mystisk rollspelsdejt på Lottas med livskamraten, fortsatte i näringsmässigt högt tempo med en överdådigt tung hotellfrukost på lördagsmorgonen och avslutades ikväll med ett av mina allra första egna alster här på den ganska nya adressen. Sjukt stolt. Vågar mig nämligen sällan in i köket med en ättling till Gordon Ramsay som sambo.
Självklart har depåerna fyllts på med annat av intresse, i vanlig ordning, emellan dessa matmilstolpar också. Det är viktigt att äta för att växa. Hur mycket växtlighet som anlagts och var det innebär för knäppningen i byxorna kan bara tiden utvisa. Eller snarare för tajtslinningen, för jag klär mig som bekant (för bekanta åtminstone) extremt sällan i byxor. 

Men så himla fint har det varit. Nu gör jag mig redo för Lysekilsbesök, nya föreläsningar och telefon-med-fungerande-kamera-köp. För så här bildlöst kan det tamefan inte fortsätta. 

Öj! En tanke också till de saknade vänner som befinner sig på annan ort under terminen. Jag har nämligen fullständigt omotiverat börjat känna lukten av sommar i dagarna. Omotiverat, både för att jag inte har något luktsinne överhuvudtaget, och för att det fortfarande är februari. Men ingen har väl dött av lite visioner.

Om blickar kunde mörda hade jag nog knappast kommit levande ut ur Teliabutiken idag.

Under en noggrann, aningen hårdhänt undersökning av visningsexet av iPhone 4 råkade jag rycka loss detsamma från säkerhetslinan med mina små korv-/klåfingrar. Drog således och självklart igång larmet from hell - samt en obeskrivlig, utomvärldslig lesshet hos de köande, livströtta kunderna som väntat på personal i timmar och nu blev av med den igen. Testade en liten lustig om att jag bara tänkte låna den, fick halvbra respons.

Kan förstå irritationen, men låter den mig ej bekomma. All PR är bra PR. 

Bloggen har fått ha lite egentid den senaste veckan. Jag tänkte att den kanske behövde det för att komma i balans. Ser tyvärr inte ut som att den fått mycket gjort på egen hand alls. Det är så sjukt typiskt döda ting, fullt med livlösa tummar i den ickelevande ändalykten och ingen initiativförmåga överhuvudtaget.
Denna inaktivitet har jag låtit pågå medan jag varit strängt upptagen med, och fokuserad på, annat. Annat, som i hängande på arkitektstudenternas vernissage eller Blondinbellas föreläsningar, eller, inte minst, utan snarare framförallt, som i installerande av mig själv på ett nytt jobb. Faktiskt! Glad glad och väldigt spänd.

Min kropp har tyvärr lite svårt att hantera andras framgång och har därför hämnats det uppvarvade tillståndet genom att göra mig dyngförkyld. Så ikväll firar jag allt genom att  ligga hemma och snora, kallsvettas och yra om att ni kvinnor snackar om att föda barn och så vidare. Ni vet. Kvinnor.. 

Jag tänkte bara kika in och försäkra mig om att, vi håller väl kontakten? Ni och jag alltså. Trots jobb och inomkroppsliga konflikter. Va?

Det finns en första gång för allt.
Inatt var första gången jag sov mig igenom nästan hela Super Bowl, i soffan istället för i sängen. Fast besluten att orka se första kvarten gjorde jag enligt mig själv, och bara mig själv, en gedigen insats som faktiskt höll mig vaken ända till en bit in på andra. Och som lagom till half time steg upp ur trynandet för att hinna se Black Eyed Peas göra bort både sig själva, Slash, Usher och hela arrangörsstaben som kan hållas ansvariga för att ha hyrt in dem. Deras okvädesord framförda enligt autotuningens och hopprepsfalsksångens alla regler gör att jag förstår hur vi människor drog på oss arvssynden en gång i tiden. En riktig, riktig Dirty Bit.