Om ni undrar, och det gör ni ju såklart, vilken blogg jag just nu blir som allra mest glad av när den poppar upp i min RSS-feed, så är det Karins konstgrepp. 

Karin har allt. Är umebo, sjukt rolig, lägger upp fantastiskt fina bilder och har en jädra massa konstiga saker för sig som jag älskar att läsa om. Typ dumheter som att börja blogga med symboler istället för text, tex. Detta samtidigt som hon inte räds att ta upp tunga och allvarliga ämnen och för diskussioner kring såna med såväl ett skarpt intellekt och stort hjärta som en vass haka, som sticker ut jäkligt skönt bland en massa annat mjäk och mjaha. Hon är helt enkelt awesome-sauce personifierad. Go see.

Varsego.
 

Bild lånad av Karins konstgrepp

Har en bestämd känsla av att kaffet jag inbillat mig att jag ska dricka nu såhär lite för sent på kvällen kommer att fnissa mig i ansiktet om någon timme. När jag ligger och vrider och korvar och klättrar på väggarna istället för att sova. Jag är nästan helt säker på det. Därför har jag bestämt mig för att inte alls tycka om det under tiden jag dricker. Rent av grina lite illa när jag känner det mot tungan. Lite som en hämnd i förväg.

När jag tänker på det verkar det inte särskilt smart. En riktig lose-lose situation och inte kul för någon av parterna. Säkert skulle nån som tror sig veta tycka att det var onödigt att ens komma på tanken att dricka kaffe nu, eftersom det bara kommer att sluta i olycka, gråt och tandagnisslan. Men det är ovidkommande eftersom det är alldeles för sent att backa nu. Alldeles för sent! Och ska jag spela, ska jag spela millimeterrättvist. 

En annan rationell sak jag gjorde idag var att avboka min tandläkartid imorgon, pga att jag hade ångest över vimsigt huvud och aningen ofull koll på mitt läge. Jag tänkte att utan tandläkare kommer livet tvivelsutan att bli så mycket lättare att hantera och enklare att överskåda. Tyvärr fick jag istället ångest över mina äckliga tänder, och försökte därför genast pilla ut dem för hand för att bli av med oron. Det gick inte, så jag löste det hela väldigt listigt med att äta smågodis och högskolepoängen på examensbeviset bara tredubblade sig själva i ren förtjusning.

 Det var min dag. Hur var din?

 
Idag är en sån där dag då det känns om att man aldrig riktigt lyckas räcka till. Nerverna på utsidan, en trötthet som gör en rent skelögd, och ingen som helst förmåga att omvandla tankar till vettiga ord som finns att känna igen i SAOL. 

En sån dag kan man lätt fastna framför Livet på BB eller något annat obskyrt sjukhusprogram som man inte är så förtjust i och fortsätta titta hur länge som helst bara för att det är för långt till fjärrkontrollen. Jag säger inte att jag har tittat på Kanal 5 hela kvällen, men säger inte heller att jag inte har gjort det. Det är detta som kallas integritet. 

Jag undrar vad straffet för hundnappning är. Nyss traskade vår hyresvärds labrador viktigt in genom vår ostängda ytterdörr, skakade lite lämpligt av sig överflödigt hår på vår matta med annan etnisk tillhörighet och lät sig bli klappad och kliad litegrann innan hon gick ut och kvällskissade på gården. Hon är så himla fin och mjuk i pälsen och har en sån söt Polarn och Pyret-scarf runt halsen att jag tänker att ett par tre år i finkan ändå lätt vore värt det. 

Eller så skulle jag kunna ha en sån här liten arg Przewalskis häst. Synd bara att Nordens Ark ska vara så jädra snåla med sina djur. 

Vaknar, med ond föraning. Obehaglig känsla i magen. Tänker nånting i stil med: "säkert bara konstig dröm, det är lördag, inget kan vara fel på en lördag".
Ställer in siktet på kaffebryggare. Längtat så djuriskt efter kombination vettigt kaffe och ledig morgon. Springer slirig i morgonblindo mot vattenhål. 

- JÄVUL!

Slut på kaffefilter. Minst 50 meter till Statoil. Estimerad tid fram och tillbaka - säkert en evighet eller fem minuter. Tänker på barnen i Afrika. Går dit. 
Oturen förföljer mig bryggningen igenom. Mäter fel. Gör för svagt. Blir kort i tonen och svär. Dricker upp det ändå. Gör om. Blir bättre. Dricker ännu mer. Blir stissig, men lite gladare.

Fördömer stillsamt det faktum att kaffefilter kan ta slut. Funderar på att bli fritidspolitiker och driva kaffefilterfråga i kommunfullmäktige. Ska vara gratis och levereras vid dörren en gång i veckan. Bor ju i rik kommun, borde fungera. Sätter upp på "att göra"-lista på kylskåpet.

Nöjd med mig själv. Kan börja lördagen på riktigt.

 
Bööähh. Gick ut hårt och bara ökade, den här veckan. Med både högt och lågt. Inledde med att göra bort mig ganska så rejält med min pinsamma packning till kickoffen. Borde jag väl kanske ha förstått, kan tyckas. Lyckades dock reparera den lilla fadäsen någorlunda genom att agera lekledare en stund på kvällen och sedan bete mig relativt belevat och behagligt. 

Därefter har det filats på filer, kontorerats på kontoret och hör här - fotograferats fotografier! Alltså på mig. Oerhört obehagligt. Jag ska ju skriva ihop något till Vertex alldeles snart (om några dygn bara inser jag nu. Vad ska ske med den konstnärliga höjden, den kan inte stressas fram, jag behöver utrymme), så jag hade bokat session med världens duktigaste, trevligaste och snällaste fotograf Mari för att skjuta en byline. På exakt alla bilder lyckades jag se ut som en självgod liten mallgroda. Det blir perfekt.

För att ta vara på den här fredagen på bästa sätt och fånga nuet ägnar jag mig ikväll åt att dregelsova lite i soffan framför Ice Age 2. Och åt att tänka på Elin, som hade släppa sargen-middag i onsdags innan hon flyttade till Stockholm. Inte orolig. Hon visar garanterat storstan var dom tunga möblerna ska ställas.  
 

Mia och Kulturhuvudstaden

Ribs och den modigaste av oss


Clara, också hon väldigt modig. Vågar vara ihop med kille från fel sida älven.

Hallåpp!

Imorrn ska jag på kick off med nya jobbet. Vi ska vara borta i två hela dagar och jag måste göra en packlista. Det är svårt. Jag har aldrig varit på en kick off. Jag har ingen aning om vad man pysslar med på en sån, och jag är ju ny så jag vågar inte riktigt fråga. Men av namnet att döma gissar jag att det har med fotboll att göra. Äh, gissar, jag ANTAR. Och fotboll har jag ju spelat i nästan ett och ett halvt decennium, så den utrustningen har jag stenkoll på och behöver inte fråga nån om. Sockar, badtofflor, shorts, vattenflaska och snoddar att sätta upp håret med. Check. Handduk. Rena trosor. Luftmadrass och sovsäck. Check.

När man ska spela fotboll är det också bra att kolhydratsladda, det sa alltid våra gamla tränare. Massor av ris, pasta och potatis. Vad för nya rön som råder för idrottare idag har jag ingen aning om, är inte så intresserad av - och låter därmed vara osagt. Det är ingen idé att lära gamla hundar som lärt sig att äta mycket tillbehörsmat att tänka på GI. Dagen-innan-match-vanan trogen har jag därför ätit makaroner idag. 

Jag undrar jag, om jag ska ta med mig benskydden. Eller om folk bara kommer spela på skoj. Bäst är kanske att ta med dom små utan fotledsskydd. Dom tar -ändå inte så mycket plats, om det nu skulle visa sig att de inte behövs. Ska vi spela inne eller ute, tro? Den här informationen har helt undgått mig. Jag tror faktiskt inte dom har sagt nåt om det. Dumt. 

Jag resonerar nog ändå som så att det är alltid bättre att ta med sig för mycket än för lite. Därför får nog både gräs- och grusskorna hänga med. Och hemma- och bortastället. Och kaptensbindeln. Bäst att vara förberedd.

Mycket nu. Är på helspänn dygnet runt, konstant hungrig och med undertryckt kronisk övertrötthet. Fågelhjärtslagen och öronen spetsade som på en jakthund, hyn som en femtonårings. Himmel. Räknar kallt med att fortsätta såhär i några veckor, det är så det får vara. Gud, så ansträngande att vara ny.

Helgen har varit varm. Mycket förvirrande. Jag hade frusit som en nakenkatt på Grönland hela veckan och precis bestämt mig för att vända säsongsblad och ställa in flipflopsen för i år, köra helhjärtat på no-looking-back-attityd med värmeljus och halsduk och hela förpackningen, när det i lördags slog om igen och åter blev sommar.

Jag har oerhört svårt för simultana årstider. Satt inne och bara tittade på spektaklet i flera timmar innan jag vågade mig ut med en högst preliminär outfit bara för att testa vad som var lägligt och lagom påklätt för den för dagen gällande temperaturen. Självklart blev den för varm. Blev irriterad och gick in och städade.

Idag är det söndag och den ska enligt god sed helgas. Ett bra sätt att göra det är att ta sitt pick, sitt pack och sin kaffemugg ner på stan för att titta på folk, i sällskap av folk. Vissa skulle säga att man med fördel också kan gå och kolla på UFC, och det har dom säkert rätt i. Men jag gick hem och sov istället.

När någon är skitarg och superstött för att någon just har åkt på Sverige-San Marinostryk mot Flyktsoda86 i sin allra första omgång Wordfeud*, som någon testosteronsnackat upp sig själv alldeles för mycket inför, eftersom någon trodde att det skulle vara ett spel som klippt och skuret för någon med automatisk rättstavning och synonymordbok i huvudet, men som någon tydligen ändå var helt åt dammväggarna värdelös på. Då kan någon skatta sig lycklig att hon har en himla rolig kille, som kan distrahera och senarelägga vansinnesutbrotten en stund med sina i-brist-på-jobb-på-jobbet-sysslor.  

. 

Här och här hittar ni ljudklippen. Kom ihåg att spela samtidigt för autenticitetens skull. Och här hittar ni Simon på twitter, om det inte gick fram i bilden ovan. 

* Alfapet-app

 
Tog i helgen med mig Simon ut till stugan, för att frikoppla helt och bara rulla utan gas in i ny period med tidiga mornar och saker att göra minst åtta timmar om dan.
Där ute regnade det. Precis som inne i stan, fast bättre. Det mesta är oftast snäppet bättre ute i stugan. Förutom på kvällarna, för då blir det så jävla mörkt där och jag är så sjukt jävla mörkrädd.

Vi dukade upp min favoritmat som inte är någon speciell mat alls, bara allt som är smått och gärna gott och som går att plocka med och pilla på och sätta ihop lite som man vill. Frihet under ansvar. 

Vi pratade om döden och tidigare, nuvarande och framtida vänner. Åt min (rätt trötta och på gränsen för gamla) stolthet Hallon-&Blåbärspajen och pinkade i skogsbrynet istället för på utedasset, medan vi väntade på magsjukan.

Mamma har en släkting som tycker att man bor ruggigt bra om man kan urinera i alla väderstreck i alla hörn på ägorna utan att någon granne kan se en. Jag är böjd att hålla med. Och ungefär så har vi det i stugan, så det måste man ju utnyttja. 

Vi traskade omkring på stenarna vid havet, eller "havet" som Simon säger eftersom han är från västkusten och tror att hav betyder saltvatten. Han skröt lite om att han är stört bra på att springa snabbt över stenlandskap, på grund av att han är född och uppfostrad på kullar av granit och annat hårt otyg. Jag imponerade tillbaka med att vara skogsvan och hitta skitfina blåbär på relativt kort tid. Vi har alla nåt vi är helt OK och hyfsade på. 

Idag är en praktskitdag. En sån där rövig liten dagjävel som bara hänger med huvudet och vägrar bjuda på sig själv eller vara med och leka med de andra. En sån som ingen orkar lägga nån energi på för den kommer bara att sura tillbaka om man skulle försöka. Det har visserligen inte gått så många timmar av den än, så någon kanske kan tycka att det är lite orättvist att döma ut den helt såhär på förhand. Att jag, i samma sekund som jag slår upp mina grusiga grå, bara bestämmer mig för att "Jävlar i havet vilken jävla sketen skitdag det här är. Det var då själva fan i helvete!"

Men jag tycker att den förtjänar det. I alla fall i några timmar. 

Igår morse satt vi ett gäng på Teg, mellan broarna, och avverkade ett morgonmål beräknat för ungefär ett amerikanskt fotbollslag. Det var Julia och Simon, med syster, som kommit på den fina idén att bjuda in en hel hög med folk från hela världen, till det som faktiskt är dagens viktigaste mål. Sjukt bra grej. 

En annan bra gårdagsgrej är att jag, för första gången i mitt snart 25-åriga liv, gjorde en smulpaj alldeles själv. Av egenplockade, frigående, oplågade bär. Vad detta innebär för mig som person och hushållare går knappt att beskriva i ord, ej heller med siffror. Därför ska jag inte heller försöka.