Det är väldigt sällan jag är helt rofylld. Alltid är det något som oroar, upprör eller irriterar, om så bara lite, lite. Men en tyst lördag i september, med fjorton kilometer i benen, en grovstädning och tre färdiga tvättmaskiner bakom mig, då är jag så lugn jag kan bli. 

September är en sjukt bra månad. Alldeles ypperlig för långlöpning, lägenhetsröjning, rödvin och att fylla år. Liksom förnöjsamhet deluxe, är den. September. 

Dålig uppdatering nu, jag vet. Det står som lite och vacklar, det här med att blogga.
Ha en fin kväll, alla.

I veckan har jag varit så snäll så snäll mot min egen kropp. Inte bara har jag bjussat den på godis varje dag under hela veckan, jag har också tagit långa, meditativa turer i Gammlia, promenerat raskt på mornarna och ätit riktigt käck och redig mat.  

Slog tex riktigt ordentligt på stora trumman igår när den fick lergrytekött, jävulskt slow cooked, som var så mjällt och fint att man kunde ha förtärt det genom att bara lägga det på huden och låta det absorberas. Det var så utan motstånd att det kändes som att grisen själv hade kommit på idén att hoppa ner i Schlemmertopfen och mysa i 150 grader i några timmar för att sedan trasas sönder och förtäras under uppskattande grymtningar och glada tillrop. Kolla bara:

Och sedan gick jag till och med och la mig i någorlunda tid för att låta kroppen sova hur länge den ville. 

Med detta tyckte jag, mitt dumma hjon, att det borde ha räckt för att hålla den nöjd. Jag trodde det ända tills jag vaknade upp idag, i mitt tycke alldeles för tidigt, av att nacken hade låst sig och gjorde så ont att jag (som vanligtvis är ovanligt tuff) bara ville grina. 

Nackspärr! Vad är detta för trams och befängd jädra 80-talsåkomma?! 
Känner mig oerhört stött och orättvist behandlad, rent av besviken. Detta har jag inte alls förtjänat.