Spegel på väggen där

 Tack för all uppvaktning, Ni är blommorna som färgar ängarna

och gör det gröna lite grönare =)

Så har jag äntligen passerat den ångestframkallande åldern tjugofem. I ett helt år har jag vaknat varje morgon med verklighetens facit över gårdagens drömmar och kunnat konstatera att jag inte är någotdera av vad jag dikterade som barn. Framförallt inte miljonär. Att jag inte har uppnått mitt självförverkligande eller upprättat storverk har piskat mitt samvete på det mest infernaliska sättet eftersom jag alltid velat leva mina drömmar.

Men nu är jag tjugosex år, och allting känns mycket bättre.

Jag har under natten till idag kommit fram till att all den lycka jag åtrådde som barn och allt det jag ständigt varit på jakt efter egentligen bara handlat om status och accepterande, inte så mycket om mig själv. Prylar i all ära, men ett skåp fullt med porslin eller en gräsmatta full av grönska värmer inte ett fruset hjärta. Mallen jag har gått efter kan vi kalla Grannen.

Efter den tidiga morgontimmens uträkning och dagens första uppvisning mot spegeln löd för första gången på länge inte hälsningsfrasen med slagord, fastän jag såg ut som ett möglat hallon i håret och hade mascara fastkletat ända upp till öronen. Jag letade fram ett oskrivet blad i dagboken, rev loss det och antecknade det stycke som hädanefter kommer att fungera som min egna och enda bibel. På lappen skrev jag; lev din verklighet – så kommer det att bli din dröm! Så höll jag en kort själamässa av mitt gamla jag varpå jag hädankallades samtidigt som jag blev pånyttfödd.

Ja må jag leva. Och mår jag, så lever jag!

– Bästa sättet att lyckas är att överdriva – Oscar Wilde . 1854 – 1900