Soul Asylum

 

 

Det var en sen sommarkväll i juli då jag vandrade längs parken som jag fick syn på honom. Han låg med det blodiga ansiktet mot den hårda asfalten och upprepade samma ord om och om igen på ett språk jag inte förstod. Jag la min hand på hans axel och med ett spelat lugn mötte jag hans stora, mörka ögon som på ett kraftlöst, frågande vis mötte mina under sekunder som kändes som minuter. Människorna som passerade runtomkring oss tycktes inte se oss, som om vår existens inte tillhörde varandras.

 

Fyra dagar senare vaknade jag av att Julius skrek. Julius var hans namn. Jag förstod i samma ögonblick vad det handlade om, och la min hand på hans axel precis som den kvällen och viskade i hans öra vad vi lovat varandra, som för att accentuera att allt anno dazumal just tillhörde det förflutna och den framtid som låg framför oss nu innehöll helt oskriva blad som vi kunde färga precis hur vi ville, men alla möjligheter i världen.

 

Julius kom som flykting från ett land med inbördeskrig där han förlorat sin mor på det mest omänskliga sättet man kan tänka sig, och tillsammans med sin syster fostrade dom en lillebror. Gemensamt hade dom även sett sin far ge sig ut i väpnad strid för att aldrig höra av sig mer. Julius bestämde sig i strömmande vredesmod och i den skräck som höll honom vaken om nätterna för att ta sin syster och lillebror till Sverige, dit han efter åtta långa månader i trånga utrymmen en dag ensam kom, ömtålig och förvirrad. Två år senare fick Julius avslag på sin asylansökan. Efter att ha tagit emot beskedet den kvällen bestämde han sig för att försvinna, men han kom bara åttahundra meter när några påtända nazister utan förvarning sprang fram i mörkret och slog ner honom. Fyra män mot en.

 

Eftersom psykologen och översättaren återgav våra meningar från vårt innersta hade vi redan erkänt oss skyddsbehövande av varandra. Samma kväll gick vi hand i hand ner till den stilla havsarmen där förutom prästen även två personer villiga att bevittna min och Julius ärlighet för varandra stod. Iklädd ett vitt lakan och smyckad med en blå fresia i handen gick Julius täckt med ett svart lakan bredvid mig och släppte aldrig taget om min hand. Med lätta fjät gick vi barfota ner i vattnet och ställde oss på knä. Månens ljus speglade hela vattenytan blank och när jag mötte min blivande makes stora, mörka ögon denna kväll så var det långtifrån med samma splittrande intensitet som den första gången vi möttes. Den här gången speglades djupet i hans blick den fristad även jag kände, nämligen hjärtats oas.

 

Jag förstår inte jag förstår inte jag förstår inte! Här har ni fått, med lite finspetsat, en sammanfattning om drömmen jag hade härom natten. I flera nätter har jag kämpat för att få sova men mest legat och tandagnisslat för att jag inte kunnat. Så faller jag in i ljuvligheten och drömmer om världens äventyr som är så tårdrypande att jag skulle kunna tänka mig att göra en film av den, men vaknar som vanligt fem minuter för tidigt. Hittade Julius sin pappa? Stannade vi kvar i Sverige? Eller i vattnet? Jag kan inte fabulera ihop den sista versen av drömmen i vaket tillstånd, dels för att jag är världens sämsta på att skriva avslut (på allt, speciellt SMS som kan gå fram och tillbaka för att mottagaren inte förstår min poäng), men också för att det inte skulle göra drömmen rättvis när jag är helt övertygad om att allt som kommer i drömmarna har ett visst faktum.

- Någon som vill komma över och diskutera? 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>