Gissa bok och vinn en dejt med min dammsugare

"I morse hade han haft svårt att få skon på foten och varje steg smärtade. Nog var livet en fröjd. Han vickade försiktigt på tårna och undrade vagt om han ändå inte borde ha åkt till röntgen, men det var bara en simulerad tanke, det visste han. Han behövde bara erinra sig sin far, denne stoiker som vägrat bege sig till sjukhuset med dubbelsidig lunginflammation, eftersom det verkade fruntimmersaktigt. Han dog två dagar senare i sin säng, i stolt förvissning om att han aldrig kostat sjukvården ett öre och aldrig låtit en droppe medicin komma över sina läppar. Han blev femtiotvå år. Nådde inte riktigt fram till sonens artonårsdag."

Nu är det nära. I morgon åker jag och Pelle till Strömbäck för skola. Eftersom jag packat till taket hoppas jag verkligen inte att någon står med tummen i vädret, för jag får alltid ångest över att jag inte stannar när jag så många gånger blivit upplockad själv. Eftersom jag antagligen föddes utan förtänksamhet står lördagens lass hos en tjej jag inte känner, men som var snäll nog att låta mina saker vila med henne när jag inte fick någon nyckel till mitt nya hem. Vi räknade ut att vi antagligen kommer att gå i samma klass de närmsta fyra åren så jag kommer säkert att hinna få tillbaks prylarna 🙂 Tack!

Idag har jag skruvat isär bokhyllan, köksbordet och helt rensat förrådet. SKÖNT! Om man bara inte vore tvungen att leta snusdosan hela tiden skulle jag säkert hunnit med fler saker, men har man ingen karaktär är det lugnast för grannarna om man hittar den. Dosan alltså. Det ekar tomt i lägenheten nu. Det känns konstigt. Det har varit firande, avslutningar och lyckönskningar. Det känns som om jag håller på att radera ut hela mig själv, mitt allt. Mitt liv ligger i konsums gamla banankartonger! Lite så känns det, samtidigt som det känns skönt att ha klippt banden med allt skrot man samlat på sig och får en ny start. Jag har ju ett mål! Och jag behöver inte skitsnygga cappuccinokoppar för att nå det målet. (Fast nog smakar det bättre!) Någon sa ’du går mot möjligheter, och fastän inget blir sig likt, så kommer du vara densamma’. Det kunde jag inte svara på. Men något som alltid kommer att finnas kvar, vart jag än åker och vad jag än har med mig i bilen, är banden till de mina. Tack för att Ni finns!

Men inget svart läppstift, det lovar jag.