Linnéa Olsén, Obbola

Jag sitter här och sippar på mitt morgonkaffe, det är konstigt det där hur oerhört gott kaffe är på morgonen. Första koppen är som manna i strupen och det finns få saker som kan toppa det.

När jag just flyttat hemifrån så var jag så fattig att jag just inte hade råd med någonting. Jag hade skrapat ihop lite smått och gott från släkt och vänner bland annat en kaffepanna. En sån där riktig som man kokar kaffet i. Men, jag lyckades aldrig få kaffet riktigt gott i den. Hur jag än gjorde så smakade kaffet bara sump och blaskigt. När jag så fick råd så inhandlade jag en kaffebryggare och var rätt nöjd med smaken på det kaffet ända tills för ett år sedan.

Då fick vi nämligen en perkolator av Farmor E.

Då delades livet upp i före och efter perkolatorkaffet.

Helt plötsligt så kan jag inte dricka vanligt bryggkaffe längre. Eller, jo, klart att jag kan. Men, det finns inget som går upp mot smaken av perkolatorkaffe (ja, det skulle var kaffet på mitt tidigare jobb då).

Det är ju lite bängligt att göra kaffe i en sån så vi inhandlade en kaffebryggare för ett tag sedan som vi hade tänkt att vi kunde använda när det bara var vi två hemma eller om jag var själv. Men serrö, det kaffet var ju icke drickbart. Det smakade värre än hin håle själv. Så nu står vår nya kaffebryggare undangömd i förrådet och samlar damm. För kasta den kan man ju inte göra.

Åh, jag vet att tonåringar är tonåringar...Men, jag blir så förbannad när småskitar inte kan skilja på mitt & ditt!

Från vår gård så har det snotts cyklar i flera omgångar. Oftast så finner vi dem lite senare, trasiga och jäkliga någonstans inne i byn. Barnen blir naturligtvis jätteledsna när deras käraste ägodel blir stulen direkt från gården, men vi har inte heller vetat vem det varit som snott cyklarna heller. Annars så hade vi polisanmält det på en gång, även om de återfunnits.

Nå, nu har det hänt igen. Äldste sonen skulle lämna tillbaka en bekants cykel men först så skulle han på IcaHäribyn för att inhandla lite smått o gott. När han kommer ut från ICA så är cykeln borta, stulen av en kompis till honom!!

Jag blir så ledsen, arg och besviken. Nu återfanns cykeln nästan på en gång, men det är så himla onödigt.

Frågan är: Hur törs man ens sno cyklar i en sådan här liten by? Fattar dom inte att man nästan genast får reda på vem som snott den? Byn är faktiskt inte större än ett telefonsamtal!

Nu vet vi vem det är som snott den,  men det är upp till ägaren att bestämma om det skall polisanmälas eller inte. Jag röstar för...Men, det är inte mitt beslut, Tyvärr!!!

I år är det 20 år sedan jag gick ut nian!!

20 år sedan!!!!!!!

Herregud min skapare, hur gammal är jag egentligen?

Nå, jag har letat och letat och letat efter information om det finns någon organisation som drar ihop sådana fester men finner ingenting. Så, jag får väl göra det själv då?

Det roligaste skulle vara om alla 20-årsjubilerande klasser i Umeå fick fira tillsammans, men, det blir för stort för mig allena att dra ihop!

Så nu...Om det finns någon som känner någon som gick in min klass (Bräntbergsskolan 7-9 F 1987 - 1990? Tror jag) Så hälsa dem att ta kontakt med mig! En del finns på Facebook, men långt ifrån alla!

Eller, om det finns någon annan som vill dra ihop för hela Bräntis avgång 1990! med mig så maila mig:

linnea_olsen@hotmail.com

Japp, det var bara det jag ville!

I dag är det återigen dags för mig med ett möte med min UNIFLEX kvinna. I dag så skall vi gå igenom min CV, kika lite på vad jag gjort tidigare och vad jag kan.

Tänk om UNIFLEX kvinnan kommer på att " Nä, men Linnéa, du kan nog ingenting. Det är lika bra för dig om du tar och gräver ned dig i en grop och stannar där tills någon saknar dig"

Å tänk om INGEN skulle sakna mig? Skulle jag då stanna i den där gropen resten av mitt liv då? Djupa funderingar så här på måndagsmorgonen.

***************************************************************************

Sonen, den äldste ringde i går kväll och ville så hemskt gärna sova hos sin flickvän. - Näe, sa jag, -jag tycker nog inte det. Det är ju skola i morgon och du vet ju att du har så himla svårt för att vakna.

- Men, alltså, jag kan vakna själv. Sa sonen lite förnärmat. Och berättade för mig den storslagna planen han hade om att han skulle vakna i vanlig tid (Här hemma är den vanliga tiden 07:55!!) ta bussen ner på stan för att därifrån ta bussen ut till Paradiset.

- Så du förstår mamma, jag kommer att komma i tid till skolan ändå!

Vis av tidigare erfarenhet så var jag skeptisk, väldigt skeptisk så vi bestämde att han skulle sova hemma ändå. Och var det så att han vaknade av sig själv, eller klev upp första gången jag väckte honom så skulle han (på prov) få sova hos flickvännen någon veckodag.

I morse så vaknade sonen 07:55...Då hade jag ihärdigt försökt få upp honom sen klockan 07:00!

Men, alltså...han kan vakna själv! Han vill bara inte!

Sakta öppnar jag dörren. Kikar in för att se att allt är som det skall vara när jag möts av oroliga ögon och en ledsen min.

Jag stryker på armen, klappar på kinden. Jag lyssnar och försöker att förklara. Att pyssla om och göra det där lilla extra är allt jag kan göra.

När jag går därifrån så fylls jag med vemod, vanmakt och oro. Men, jag hoppas och tror att allt kommer att bli bra, tids nog.  

I går fick jag en massa konstiga brev från min A-kassa. Det var papper om intyg hit och papper om intyg dit, försäkranspapper (alltså att jag försäkrade) och ett Kassakort som gäller för tiden från den 21/12 - 1/1...? Konstigt tycker jag då jag inte ens var arbetslös då och redan fått mina kassapapper för tiden from 1/1-2010. Men, jag får väl bara fylla i alla papper och se glad ut.

I går var värsta dagen för mina ömma, stackars leder. Framemot morgonen var jag så ledbruten att jag knappt kunde böja benen utan att känna mig som om jag egentligen var den som borde bo på mitt jobb, gärna med alla slags hjälpmedel som finns tillgängliga. Ändå så var jag så duktig och stretchade ordentligt? Nå, i kväll så går jag på´t igen. Jag och ömma modern tar samma runda igen. Det blir bra det! Beach 2010, here i come!

Nä...Nu skall jag dricka mer kaffe och hoppas att jag blir en människa innan jobbet börjar!

PÅ vilka det egentligen är som läser min blogg, jag vet att min syster läser, min bror (han i Falun då) och min mor. Naturligtvis så är maken en trogen läsare, men..han får ju veta allt ändå.

Eventuellt så läser min mans släkt, eller delar av den i alla fall.

Men vilka fler?

Så, om ni törs så får ni gärna berätta vilka ni är!

Nu drar jag iväg till nattjobbet i alla fall! Maken och barnen har laddat med läsk och chips så de klarar sig nog utan lite kvinnlig fägring ett tag.

Ha en bra natt, det skall jag ha!

och min familj börjar bli less på mitt eviga påhoppade av att jag tycker att dom skall anställa mig. Men, har man eget företag så anser jag (alltså, jag är ju naturligtvis ironisk nu) att man skall definitivt anställa sina vänner och sin släkt!

So what att de kanske inte har ett jobb som passar mig?

Jag kan ju göra vad som helst, jag kan sitta vid ett bord och skriva, knappa på en sån där gammal skrivmaskin. Svara lite i telefon. Flytta papper från en hög till en annan. Ja, sånt kan jag göra jättebra. Man kan till och med säga att ett sånt jobb skulle jag sköta med bravur.

Sedan så kan jag hantera telefonförsäljare jättebra. Jag köper allt! Jag menar, man måste ju hjälpas åt i dessa tider och om vi köper av telefonförsäljare så kanske de köper våra tjänster? Eller hur?

Eller så kan jag stå för det kulturella på deras arbetsplats. Jag skulle kunna ha högläsning på lunchen för alla anställda. Snacka om att jag skulle tillföra mycket glädje!

Inte begär jag för mycket? Jag tycker inte det.

Inte skulle jag begära så hög lön heller, men som privat anställd kulturarbetare så borde jag ju ha i alla fall minst 25 000 i ingångslön med en årlig ökning på 2 000 med start samma år. Jag anser att det är en skälig lön.

Varför anställer de mig inte?

Ja, mitt försök till bondska skall ni kanske ignorera ha, ha!

Nå, jag jobbar natt i alla fall & än så länge så går det bra. jag börjar känna av mina stackars lebrutna ben (nähä...träningsvärk heter det ju). Japp, jag joggade 6 kilometer med min kära mor i går kväll innan jobbet. Det var så skönt så att ni anar inte!

På mitt jobb så har vi en hel massa trappor, säkerligen så är det mellan 3-400 trappsteg som skall avverkas varje gång man går till en boende (måhända att jag överriver lite grann nu, men det får ni ta). I natt så tar jag ICKET trapporna, jag tar hissen och vet ni vad? Jag skäms inte ett dugg för det. Jag tror inte att jag skulle klara av alla trapporna, jag skulle nog falla ihop i en blöt liten hög.

På lördag så kör vi igen...Så skönt!

Jag kunde för mitt liv inte somna i går på dagen. Det ringde och ringde och ringde hela dagen. Till slut så gav jag upp o satt mig vid datorn igen. Nå, detta resulterade naturligtvis i att jag känner mig ganska så mör just nu.

Klockan är tre på natten och jag har fyra timmar kvar! Tjohooo!

Hm, jag vet att jag skrev att jag tappat bort min inspiration. Det har jag fortfarande, det känns som om den är puts väck. Men, om jag fortsätter skriva så kanske den kommer tillbaka?

Jag vill ju inte vara utan skrivandet, det känns som om skrivandet är min bästa vän just nu. Den håller alltid med mig i vad jag säger. Den ifrågasätter mig aldrig utan det jag säger, det är skrivandets lag. Om jag då helt plötsligt skulle sluta skriva så kanske skrivandet aldrig mer kommer tillbaka?

Inspirationen kommer och går, så mycket har jag lärt mig av mina 35 - going on 36 år. Men, skrivandet består.

I natt är det jobbnatt, jag hade tänkt mig in till stan först för att ta en liten joggingtur med kära ömma modern. Det är väl en av de saker som jag saknar mest med att bo på landet, joggingturerna med min mor! Där avhandlar vi allt från ekonomi, barn, förhållanden och jobb.

Men nu, eftersom jag ändå skall in till stan för att jobba så kan jag lika så gärna jogga med henne innan. Det var några år sedan sist!

Först, hämta barn, laga mat (idag blir det pannkakor helt i enlighet med Affes önskan) och kanske vika lite tvätt!