Vad har hänt?

Ingenting...jag har varit och gjort klart mitt gästspelande. Det var trevligt att få träffa alla mina gamla kollegor igen. Dom är ju faktiskt jättegulliga.

Jag saknade en del som var hemma med sjuka barn men jag kan ju inte få allt jag pekar på här i världen.

Av olika anledningar så skall jag nog ta en lite yttepyttepaus i mitt bloggande. Men, var så säker. Jag kommer tillbaka. Inte just nu bara.

Nu är det mycket...

Tills dess så får ni hålla till godo med detta...

 Av Edith Södergran

Vierge moderne

Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.
Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut,
jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol...
Jag är ett nät för alla glupska fiskar,
jag är en skål för alla kvinnors ära,
jag är ett steg mot slumpen och fördärvet,
jag är ett språng i friheten och självet...
Jag är blodets viskning i mannens öra,
jag är en själens frossa, köttets längtan och förvägran,
jag är en ingångsskylt till nya paradis.
Jag är en flamma, sökande och käck,
jag är ett vatten, djupt men dristigt upp till knäna,
jag är eld och vatten i ärligt sammanhang på fria villkor...

Så, tills vidare...Puss & Kram

Cornelis Vreeswijk - Till Linnéa Via Leonard Cohen 

Linnéa vad vill du höra
Jag glömmer det varje gång
Jag har något i mitt öra
Som kanske kan bli en sång
Det darrar ju i gitarren
Den ber om ett vackert grepp
Nu öppnar jag etuiet
Och kysser din underläpp

Sitt stilla och tyst Linnéa
Här kommer en vacker vers
En frånvarande skall meja
Jagar mig kors och tvärs
Ett krumhorn och två tymbaler
Försvinner långt härifrån
Gitarren skälver i famnen
På min moders ende son

En eskimå öppnar ett fönster
Då blir hela rummet svalt
Ut strömmar förföriska dunster
Det rimmet var genialt
Du vet jag kan hålla värmen
Det vet du nog att jag vet
Jag är lika varm som saturnus minst
Och stark som en järnmagnet

Nu är snart den visan färdig
Det märker du redan själv
Fram flyter min penna värdig
Som timret i någon älv
Sitt stilla och tyst o vänta
Bli kvar i din tavelram
För när jag har skrivit färdigt Linnéa
Är pennan så gott som lam

Nu blir alla stjärnor matta
Och stelnar till som staniol
I öknarna torra och platta
Framspringer det vattenhål
Och mörkret viker om natten
Och än är det inte dag
Linnéa här är din visa
Linnéa, och här är jag

Cornelis Vreeswijk - Vacker Visa Till Linnéa

Munnen full av russinflarn, handen full av skinka.
Du är allt ett ljuvligt skarn, du din lilla slinka.

Du är allt en ros & lilja, du är allt en man kan vilja.
Du är allt en man kan få, du är allt jag tänker på.

Maka på dig lite du, gott om plats i sängen.
Får jag lov att här och nu, utforska terrängen.

Ser man på du är ju naken, ser man på du är ju vaken.
Att du är det ser man på, som envar lätt kan förstå.

Munnen full av mjuka bröst, handen full av vilja.
Och jag svär med säker röst, inget kan oss skilja.

Ljuset slocknar inte alls du, kom slå armen om min hals du.
Lite mera lite till, gärna det ifall du vill.

Munnen full av russinflarn, handen full av längtan.
Kom nu ska vi göra barn, du mitt hjärtas trängtan.

Sängen mjuk i tysta huset, kom nu får vi släcka ljuset.
Du är schack och jag är matt, tack detsamma hej god natt

Jag tycker den är faktiskt ganska så bra denna visa:-)

Kommer ni ihåg er första kärlek?

Ni vet den där tonårskärleken som följer med er vart ni än går? Den som gjorde så ont, som brände och sved men samtidigt lyfte er till skyarna?

Den där kärleken som nästan blev en besatthet. Den där kärleken som dina föräldrar oftast inte uppskattade eller godkände.

Sedan, när kärleken tog slut, vilket det gjorde i omgångar. Så var det alltid från hans sida. Och själv så låg man hopkrupen i fosterställning och grät i flera dagar.

För tonårskärleken var det aldrig så allvarligt, han fann fort en ny. Ibland en av dina vänner. Vilket alltid resulterade i nya fosterställningar, gråtandes.

Ja, inte avundas jag tonåringarna som har kvar sina tonårskärlekar :-)

Min tonårskärlek bor kvar här i Umeå. Jag vet inte riktigt om han är gift men jag vet att han har barn i alla fall. Nu var det flera många år sedan jag såg eller tänkte på honom men idag, just idag kom jag att tänka på honom.

Undrar hur han mår, hur han lever, hur han ser ut. Om åren behandlat honom väl eller om han rasat ihop totalt.

Jag hoppas att han är lycklig...

Av någon outgrundlig anledning så vaknade jag med ett leende imorse. Det har inte hänt på länge, väldigt länge. Så jag och Affe låg kvar ett tag i sängen. Pratade och kliade varandra på ryggen. Affe konstaterade förnöjt att hans kudde (egentligen en av mina kuddar) var vansinnigt skön.

Ja, för små barn behöver inte livet vara så komplicerat. Ge dem en skön kudde och livet är komplett.

Idag tänkte jag ta mig en joggingtur. Förhoppningsvis efter de har plogat vägarna.

Imorgon skall jag gästspela på "gammjobbet". Dricka Gokaffe där och surra ihjäl mina gamla kollegor.

Återkommer med mer när jag druckit mitt morgonkaffe.

Puss & Kram

Dåliga, dåliga jag.

Nu var det länge sedan jag uppdaterade er om mitt vansinnigt intressanta liv. Jag förstår att ni haft abstinens. Nå, frukta ej er väntan är över.

Vad har hänt då? Något superduper intressant? Något livsomvälvande? Något som riktigt Rocked my world?

Näe, faktiskt inte.

En sak har jag gjort, jag gick in till en friskola. Berättade för rektorn där att jag är bibliotekarie och att dom behöver mig. Så han snart kan förvänta sig att anställa mig :-) Undrar om han var beredd att ringa efter farbröderna med de tighta vita tröjorna? Ha, ha! Han tror säkert att jag skämtade men det gjorde jag inte. Jag var blodigt allvarlig.

Jag har fått lite andra bra tips idag åxå, men dom tänker jag hålla för mig själv ett tag till...Suga lite på karamellen och fundera om jag törs.

Igår och idag har jag inte tränat något. Lite ångest har jag nog. Nå, jag tar igen det imorgon ordentligt tänkte jag.

Puss & Kram

Jag börjar oroa mig lite grann för min kurs.

Tänk om jag inte kommer in?

Varför har jag inte ringt och frågat dem? Varför har de inte hört av sig?

Jag bara nojjar och nojjar, över allt och ingenting.

Jag skall sluta med det nu. På måndag… Då skall jag sluta med sånt.

Till dess så nojjar jag runt ett tag till, oroar mig för det mesta. Det är ju sån jag är, tills på måndag i alla fall.

Puss O Kram

och jag känner mig...

Jag vet inte?

Trött, förmodligen eftersom jag arbetat inatt.

Less? Nja...lite grann kanske.

Sur? Näeh, inte ett dugg. fast jag har all anledning som helst att vara det då elräkningen gick Sky high!

50 minuter kvar innan jag får bege mig hemåt.

Zznark!

Eftersom jag var en duktig liten flicka igår och var på ett spinning pass så kände jag mig vansinnigt smal i morse när jag vaknade. Så smal, att jag tänkte tyst och stilla för mig själv att:

-Ja, jag kanske skall gå ned i källaren och leta rätt på mina "smalkläder"?

Så, ner i källaren, rota och leta som en galning bland alla säckar och lådor innan jag till slut fann det jag letat efter!

Mina smalkläder!!!

Glad i hågen så började jag försöka sortera upp dem i storleksordning:

X-Small, Small och Medium.

Jag började naturligtvis med den minsta modellen som Nästan, men bara nästan kom ovanför mina smalben. Nå, jag suckade inte så mycket för det utan fortsatte glad i hågen med Small. Hmm...? Jag undrar om de har krympt lite grann nere i källaren? Vidare till medium och även om jag faktiskt fick på mig dem så satt de inte så bra.

Försök att tänka er en risgrynsgrötstub som någon klämt på en massa snören, alldeles för hårt satt. Ungefär så såg det ut. Det vällde över... inte bara här utan där, och där och där.

Men, jag har nog kommit på det, kläderna HAR krympt nere i källaren. Vi fick ju en vattenskada och även om de ligger i vattentäta påsar är det klart som korvspad att kläderna krympt. Ordentligt. Jag skall nog kontakta vårt försäkringsbolag tror jag?!

Lite deprimerad över mina kläders snopna krympning så tog jag en liten joggingtur. Så långt som jag kunde innan mina nedre regioner satte P för det.

Nu tänker jag nog duscha och försöka städa undan innan maken kommer hem och finner sin ordning i källaren oordnad.

Puss & Kram

Spinning, jogging, träning...

Man kan ju tro att det är samma sak men icke då. Igår fick min syster, som av en händelse råkar vara spinninginstruktör på Medley inne i stan, med mig på ett av hennes spinningpass.

Jaja, tänkte jag som faktiskt har fått upp flåset rätt så bra nu under dessa veckor. Hur svårt kan det där vara, egentligen? Det var ju i och för sig säkert 6 år sedan jag satt på en spinningcykel sist men det går säkert jättebra, tänkte jag.

Rätt så kaxig så ställde jag mig vid cykeln men styret satt ju löst och sadeln var helt lös? Hm, skall det vara så? Nä, tänkte jag efter. Klart att det inte skall vara så. Så jag tjuvkikade på mina cykelgrannar och försökte härma dem men det gick inte så bra. Till slut såg min syster mina desperata försök att få till cykeln så medan jag satte mig på sadeln så fixade hon till cykeln till mig.

Hm, ett mindre nederlag tänkte jag. Jag borde ju kunna detta!

Nå, nya tag nu när passet snart börjar. Stolt så satt jag då där, på sadeln och började trampa runt med pedalerna som jag såg grannarna göra. Men, där det såg lätt och enkelt ut för dem, balanserandes på ena stjärthalvan så höll jag upprepade gånger på att fullkomligen trilla av cykeln. Sadeln är ju för smal. Den är inte gjord för bredstjärtade kvinnor som mig i alla fall. Så jag vinglade fram och tillbaka medan jag försökte få till samma nonchalanta blick som resterande spinnare.

Nå, första låten började och kaxig som jag var så tog jag i ordentligt. Jag har ju numera en bra kondition. När andra låten satte igång började jag se mig omkring efter nödutgångar. För visst var det outhärdligt varmt härinne? Droppade det inte från taken? Nehepp, det var visst min svett som rann.

Då sade min syster, spinninggalningen själv : -Japp, kom igen nu då... Nu är uppvärmningen slut!

VAD? Uppvärmningen? Jag som trodde att vi redan satt igång, mina ben kändes som gelé, hjärnan som potatismos och svetten strilade ned för mitt ansikte. Och detta var bara uppvärmningen?!

Som ni kanske förstår så gick resten av passet i intensivt tempo, mina stackars nedre regioner var mörbultade av sadeln så jag kunde för mitt liv inte sitta ordentligt men inte heller stå då mina ben var helt bortdomnade.

Men, roligt var det och jag lovar. Jag kommer att gå fler gånger. Förutsatt att mina nedre regioner hämtar sig från den ondsinta behandling som den blivit utsatt för.

Detta är min syster, spinninginstruktören!

Puss & Kram