…och att jag inte har skrivit i bloggen någonting sen de bytte plattform? En får skämmas. Jag drar genast skämskoftan över öronen och ska försöka gottgöra er.

Till saken hör att jag har faktiskt haft fullt upp. Jag har varit upptagen med att jobba och läsa och skriva. Jag har faktiskt blivit erbjuden att plita ned mina små tankar i krönikeform i själva papperstidningen. Jodå, snacka om att jag är mängda stolt. Så stolt att jag faktiskt har ramat in den första krönikan och satt upp den på hedersplatsen i mitt hem.

I hallen.

Där A L L A kan se den.

Naturligtvis.

En ska ju inte komma hem till mig och undgå att veta att jag är värsta bigshot numer.

Haha! Nja…riktigt så bigshot är jag väl inte men jag är vansinnigt stolt och glad och har fortfarande lite svårt att förstå att människor faktiskt läser det jag skriver. De läser och de gillar det? In Your FACE alla svensklärare som satt där vid katedern och suckade över mig som aldrig kunde ta något seriöst.

I övrigt snurrar jag runt i någon slags lyckobubbla. Jag ska till NY.

New York!!

När jag var 17 år jobbade jag som barnflicka i USA och jag och min kompis V hängde varje helg i NY. Vi har sovit på de mest obskyra ställen (mamma du kanske inte skall läsa mer nu? Men tänk positivt…jag lever :). En gång somnade vi på golvet inne på Port Authority. Det var smutsigt och det var äckligt och det luktade kiss överallt. Jag har dansat mig svettig till arla morgonstund inne på Limelight (en nattklubb som var belägen inne i en gammal kyrka. Nattklubben finns inte längre men jag hoppas kyrkan står kvar). Jag har till och med lyckats med bedriften att som 17-åring F Å pengar av en uteliggare till en nattmacka. Jag betvivlar på att det är många som toppar den bedriften (till mitt försvar så fick just denna snubbe ALLTID mina småpengar och nu saknades det lite för mig så han gav mig det, han var snäll). Det var nog bland de roligaste månaderna i mitt liv. Ack, vore jag bara 17 år igen… och samtidigt tackar jag gudarna att mina egna ungar inte får för sig något lika vansinnigt som det jag gjorde. Mitt hjärta skulle aldrig klara den påfrestningen.

Jag hade alltid trott att jag skulle ta med mig kärleken i mitt liv och upptäcka staden på nytt, som vuxen. Nå, nu får jag upptäcka den med mor, syster och hennes man och bror och hans fru istället. Och istället för att dela rum med en vacker man får jag och morsan dela sovrum. Inte det mest optimala men det fungerar. Absolut. Jag tänker ta med mig en stor bild på en vacker man och leka att jag inte alls är singel i NY.

Så. Nu vet ni. Jag lever och jag skall till N Y!

Så är jag alltså officiellt arbetslös igen.

Idag har jag varit duktig. Skrivit 5 stycken personliga brev där jag på ett kortfattat och förhoppningsvis underhållande men dock informativt och professionellt sätt berättat om mig själv och varför alla arbetsgivare skall välja just lilla jag som anställd.

Jag tycker inte om att vara arbetslös. Jag blir nästan handlingsförlamad och kan inte sätta mig själv i jobb hemma. Även om gudarna skall veta att det behövs. Nu får jag ju jobba så mycket som timanställd jag vill. Så egentligen är jag väl inte arbetslös ”på riktigt” även om det naturligtvis känns i plånboken av det här fantastiska glappet på en månads inkomst som kommer sig av när man går från månadslön till timlön.

Men, jag skall inte gnälla. Det finns dom som har det värre.

Åter till det här med personliga brev igen. Jag fattar inte varför jag har så svårt att skriva ett perfekt personligt brev. Det är som att jag får en spärr och sitter bara och dumstirrar på det blanka och ack så tomma dokumentet och får inte ur mig ett enda vettigt ord.

För några år sedan pratade jag med en kvinna som satt på arbetsförmedlingen om personliga brev och hon sa: ” du måste skriva något som får den som läser att haja till redan från början, tänk på hur många brev de får in. Du måste sticka ut, vara speciell”

HUR i hela fridens dagar skall man vara speciell när man bara har humorn att ta till? Tro mig, jag har försökt det med. Jag tror att jag kan upplevas för oseriös då.

Skriv något speciellt??

Bah! Dom skall ju vara glada att just J A G söker jobb hos dom. Jag som är så fantastiskt bra på allt jag tar mig för.

Idag kommer iallafall mina fantastiska barn hem från sin pappa. Mamman skall laga köttfärssås och pussa dom över hela ansiktet. Vilket antagligen inte kommer att falla i god jord. Det där med pussandet iallafall.

Hej. Kärlek. Kram.

Jag har varit extremt dålig på att uppdatera bloggen på sistone. Skall jag vara helt ärlig så har det väl inte hänt så mycket som jag känner är värt att berätta om.

Jag är fortfarande jag.
Jag jobbar. Tar hand om barn och försöker få vardagen att gå ihop. Rätt trist faktiskt. Men – jag är ganska trist. Ibland när jag blundar så inbillar jag mig att mitt liv är mer spännande (kanske är det därför mina drömmar är så färgglada och levande) men verkligheten kommer alltid ikapp.

Inte för att jag misstycker speciellt mycket. Jag gillar det faktum att livet bara rullar på. Jag har nog med fantasi för att göra vardagen spännande ändå.

Nå – jag lever iallafall. Om ni nu var oroliga över mig.
Sen – jag har en liten idé om en helt ny blogg. En som är mer specificerad. Mina gulliga nattkollegor har redan bestämt sig för vad jag skall skriva om.
Helst skulle jag vilja vara anonym då. Det är inte riktigt rumsrent och för Guds skull, jag har ju en massa ungar att ta hänsyn till.

Jag vet inte…?
Jag måste fundera på det.

I vilket fall som helst. Lev väl. Titta framåt.
Och njut!

Livet går faktiskt vidare.

Tänka sig?

Det trodde jag inte i förrgår när jag satt i bilen och mitt avgasssystem rasade i backen.

Det är något visst när alla medkännande medmänniskor helt plötsligt lyfter blicken från marken för att undersöka vart oljudet kommer ifrån.

Alla människor som i vanliga fall tenderar att blint stirra i marken och knappt  orkar lyfta blicken för att kika sig för innan de går över vägen.

Alla dessa människor.  

När ett avgassystem rasar i backen får alla dessa människor något lystet i blicken och bara M Å S T E se vem som skämmer ut sig offentligt. Skammen tar dock inte slut där. Inte då. 

Alla dessa människor verkar tro att föraren av denna skamfyllda bil har begåvats med någon slags hörselnedfunktion för de bara måste påkalla förarens uppmärksamhet med vinkningar, rop och pekanden. 

"Hallå? Det verkar ha hänt något med din bil" "Hallå, det lever om som tusan om din bil, få det att sluta nu".

Just då, när J A G satt som förare av denna synnerligen skamfyllda bil ville jag mest av allt bara sjunka genom marken och dö en liten smula. 

Det kan man ju då inte göra, inte då. Jag sträckte på ryggen, (körde ytterst försiktigt för annars hade systemet rasat ännu mer och det ville jag ju inte) log och försökte ignorera befolkningen här "Öst på stans" värmande pekanden.

I övrigt försöker jag komma på vad jag vill göra med livet. Lite sent för det va? Egentligen.

Men, det är aldrig för sent att styra livet i den riktning du själv vill att det skall dras åt.

Om mitt liv innebär att jag skall köra omkring med trasiga avgasssystem så är det så. om livet vill att jag skall ställa mig på torget och sjunga högt så är det så (nej, jag kan inte sjunga).

Vad jag vill säga är;

Låt inte tanken på vad andra människor skall säga om dig styra ditt liv. Du har bara ett liv, gör det roligaste av det och skäms inte för den du är. 

Är du den som kör omkring med trasig avgassystem så är du det. 

Jag är jag och jag tänker ALDRIG ändra på mig, inte för någon. Jag älskar att vara jag.

Hej!

Kärlek!

Vissa saker stannar man bara kvar i. Om det är förhållanden, en dålig ovana, ett visst mönster. Ibland så blir man hemmablind och varken törs, vill eller orkar stanna upp, fundera och ta det där skrämmande steget framåt.

Ni som känner mig, eller ni som nån gång läst den här bloggen vet att jag har en fjantig last på söndagarna. Väldigt barnslig.
Varje söndag så köper jag söndagsbilagorna från Aftonbladet och Expressen. När kidzen sommar så läser jag dom i sängen, sida upp och sida ned. Jag plöjer genom dom och fullkomligt vältrar mig i allsköns skvaller, recept och levnadshistorier.
Det är en vana jag haft i väldigt många år. En rätt dålig ovana då det faktiskt utan att jag förstått det har påverkat mitt liv.
Har bägge bilagorna inte funnits på min mack har jag kört vidare till nästa. Har jag nattjobbat på söndagar har jag köpt dom och lekt att det är söndagskväll på en måndagsmorgon.
Det har tagit tid, pengar och stört mitt sociala liv lite.

Nu – de senaste veckorna har jag faktiskt stått emot. Jag har sett dom. Petat på dom lite men valt bort dom. En dålig ovana, ett slags beroende i avmattning.

Detsamma kan man säga om annat i mitt liv. Jag är avmätt. Trött. Jag har roligare saker att göra i mitt liv. Roligare saker att vänta på. Att ta det där steget är jobbigt. Men – om man inte gör det? Vem skall göra det då?

I övrigt är jag sjuk. Igen. Min förra barnvecka låg jag i feber hela helgen. Denna barnveckan i feber, halsonda och en hosta som verkar vilja hosta upp mina lungor. Vilken tur mina kidz har va?

”Hej ungar, vad kul att ni kom, mamma skall liga död i soffan/sängen hela veckan, jag ska bara hosta upp mitt gröna slem så skall jag absolut kramas med dig sen”.

Nå – jag lever ju iallafall.

Hej!

Är lite överreklamerat tycker jag.
Här ligger jag mycket hellre mittinatten och funderar på livets allvarligheter och livets stora glädjeämnen.

Allvarlighet nr 1:
Jag funderar på att sälja allt jag har, ta kidzen och flytta till ett varmare land.
Anledning: Det är kallt här på vintern. Jävligt kallt. Vi har för mycket snö.
Anledning till att stanna: Barnen skulle sakna sin pappa.

Allvarlighet nr 2: Jag funderar på att byta namn på brevlådorna. Anta ett slags alter ego och gå under ett mer piffigt namn. Exempelvis Fiffi Rosa.
Anledning: Jag tror att brevbäraren missförstått det där med just min brevlåda, all världens räkningar verkar hamna i just min stackars brevlåda. Med mitt namn på? Hur kan det komma sig? Jag tror posten konspirerar mot mig.
Anledning till att inte göra ovannämnda allvarlighet: Jag tror att det är olagligt.

Jag kan komma på minst 100 allvarligheter till men orkar av förståelig anledning inte skriva ned dom.

Livets glädjeämnen:
Mina barn. Mina fantastiska ungar.
Jag har dessutom fått snusa på både mitt hjärtats prins, lilla Theodor och på min kusins lilla sagolika prinsessa, fantastiska Doris idag. Sånt värmer en gammal tants trötta hjärta. Små bebisar.
Min dator, som jag trodde hade dött en smärtsam död, återuppstod idag. Den hade bara saknat mina barn. Såklart. Nu lever den och pustar & frustar som aldrig förr. Precis som det skall vara.
Surströmming.
Kräftor.
Vitlökssill.
En riktigt hederlig god söndagsstek. Med kokt potatis, brunsås och tammetusan om jag inte vill ha kokta morötter till. Jag kan till och med slänga in lite vinbärsgele bara för att.
Husmanskost är grymt underskattat.
Böcker, dock att jag inte har en enda ny bok att läsa. Istället så tafsar jag diskret på de jag vill köpa på alla ställen som säljer pocketböcker. När de kommer på mig så lär jag åka dit för ofredande av böcker. Inte kul.
Kär lek. Det gillar jag.

Så. Då vet ni vad jag gör inatt. Jag hoppas ni andra får sova.

Hej!

Hela sommaren har vi haft hantverkare utanför lägenheten som har fixat och donat vår utemiljö. De gör verkligen ett fantastiskt jobb. Dock har de fått lida då jag inte riktigt fattat det där med att min lägenhet inte är en skyddad bubbla, att mina fönster INTE blev skapade med insynsskydd utifrån. Utan faktum är att alla faktiskt ser lika bra in i min lägenhet som jag ser ut, om inte bättre. Jag springer runt som gud skapade mig titt som tätt. Oftast med en skitig gammal morgonrock slappt hängd på kroppen. (Jag fick faktiskt en ny av morsan för nåt år sedan  men den är inte lika härligt utnött som min gamla som har dessutom spår av sig från alla mina hårfärgningar. Memoribilia liksom…jag kan gå tillbaka några år och se vilken hårfärg jag hade då, kanske skulle jag börja märka up: illrött – sommaren 11)Till alla grannar och hantverkares chock.

En av dessa hantverkare brukar jag träffa på mornarna när jag kommer hem från jobbet, ni vet, trött av nattjobbet, rödögd med skitigt hår och en svag doft av handsprit som aldrig verkar försvinna. Har man en gång jobbat inom vården så fastnar den doften i huden.

Nå, denna stackars hantverkare och jag vi har haft någon slags tyst överenskommelse om att vi inte hälsar på varandra. Även om han kanske sett mer än vad som är lovligt av mig. Vi brukar bägge två böja ned huvudet och låtsas vara vansinnigt upptagna med vad det nu kan vara. Han med att jobba och jag med att inspektera hur mina steg tar sig när jag går.

Så en morgon tittar han upp på mig, ler och nickar.

Det var som att han ville berätta att: "nu när jag sett så mycket av dig så känner jag dig. Så nu kan jag le lite i mjugg och igenkännande nicka". Det kanske är så man skapar nya vänner? genom att först släppa på alla hämningar och bara tillåta sig själv att vara? Och sedan hälsa lite snett på varandra? Jag vet inte?

Nå – förhoppningsvis så är utemiljön snart klar så jag slipper smyga hem på mornarna bara för att slippa möta hantverkar´n. Hoppas allt är glömt snart.

På Facebook har en av min pappas släktingar skapat en grupp med min farfarsfars alla avkomlingar. Han hade 11 barn!!! Min farfarsfar alltså. Oscar Eriksson hette han. Jag kommer faktiskt ihåg honom. En kort (vi är rätt korta på pappas sida av släkten) gammal gubbe som var snäll. Han kunde (enligt sägen) stilla blod.

Nu kom jag bort från ämnet, vad jag ville säga var att i denna grupp så skall vi presentera oss och vem som avlat oss. Jag är redan helt lost. Vem är vem och vem är barn till vem och hur och hur många syskon och vem bor där och varför?

Men en jäkligt rolig grej är det. Tänk vad sociala medier kan skapa eller vad de kan åstadkomma. Jag hoppas att min pappas kusin som startade gruppen fixar en släktträff i sommar. Det vore väl något va?

Med det så säger vi hej!

Kärlek!

En söndag ska vara slapp. Man ska kunna ligga i soffan hela dagen, man ska kunna ta en promenad i det vackra vädret med barnen (och föredragsvis en vacker man), man skall kunna kramas med sina barn en hel dag och kväll. Man skall kunna köpa sina bilagor och läsa dom i sängen när kidzen lagt sig.
Man skall inte behöva fara iväg och nattjobba en söndag.
Det borde vara lagstadgat.
Det första jag skall införa när jag blir chef över hela världen (jag har inte hybris, jag vet att jag aldrig kommer bli chef över hela världen men nog är det rätt kul att fantisera ibland?) är att allt avstannar på söndagar.

På söndagar skall man bara vara. Det behövs inte mer än så. Egentligen.
Nå – jag skall jobba inatt. På en söndag.
Tänk på mig alla ni som skall njuta de sista klamrande timmarna innan vardagen kickar igång igen.

Kärlek!

När jag idag pratade med min chef så ville hon ha mitt betyg från gymnasiet inlämnat. ”Jajamensan” Hojtade jag till. ”Självklart vet jag vart det finns. Nere i förrådet. Oroa dig inte, det fixar jag”.
Sa jag med kycklingglad röst när jag i själva verket fick panik bara av tanken på att gå ned i förrådet.
När jag och X delade upp huset så fick jag av någon utgrundlog anledning fler lådor än honom. Många av dom var ”braatthasakersommamintekankastaochsedethärgjordejukidzennärdevarsmådetkanvijuintekasta lådor”.

Med andra ord, att ta sig in i mitt förråd är nästan belagt med livsfara. Så knökfullt är det.

Men – när jag nu ändå var därnere och letade viktigt papper så kunde jag ju lika gärna rensa lite…tänkte jag och tömde hela förrådet. Gick igenom lådor och även om jag inte kan göra mig av med allt som finns där så försvann det en hel massa.
Jag har dessutom lagt upp en del saker till försäljning på FB.

Visst säger dom så i Feng shui att man skall börja med att rensa i källaren? Om de inte säger så så borde som det. För det är helt fantastiskt vad skönt det känns att jag faktiskt kan gå in i mitt förråd numera. Utan att vara livrädd. Utan att behöva trycka in förrådsdörren när man skall stänga den.

Ja – betyget hittade jag också. I sista lådan. Naturligtvis.

Kärlek!