Linnéa Olsén, Obbola

Nu var det länge sedan

Av , , 1 kommentar 0

Jag skrev något.

Att som i mitt fall gå från att vara heltidsstudent till att arbeta heltid med fyra barn, man och hus är en helomställning.
En typisk morgon i mitt liv fungerar på detta vis:

05:30 väckarklockan ringer för första gången, varpå jag genast sätter den på snooze.

06:00 så kliver jag äntligen upp, tar en snabbdusch och kläder. Dricker lite kaffe och om det inte är för kallt ute* så läser jag VK! * vi har brevlådan ute och jag går inte gärna ut i onödan.

06:30 väcker jag barnen, jag börjar med A och E som är dom som jag skjussar till dagis och fritids. De andra barnen cyklar när vädret tillåter det.

När klockan blivit 06:50 börjar jag väcka storkillarna. N kliver alltid upp på en gång men J, tonårskillen får jag slita ur sängen inte bara en gång utan många gånger.

ofta så börjar jag med att låta gullig och rar: Älskling, nu måste du kliva upp, klockan är mycket… när J efter ca 30 minuter fortfarande inte klivit upp trots att jag försökt väcka honom 1000000000 gånger så har jag mer gemensamt med Adolf Hitler än med Ghandi.

Vi stressar i alla fall i väg kl: 07:20 då jag släpper av E utanför skolan och går in med A på förskolan.

Ofta hinner jag till Jobbet i tid annars så blir jag några minuter sen, det där ger sig med tiden. Ju längre jag jobbar desto mer vana får jag in i det.

Nu är jag hemma med sjuka barn i alla fall, vad less jag är på sjukdomar. Det känns som om jag skolkar från jobbet men P kunde inte vara hemma i dag så då får jag ta det. Fast jag tycker att jag har gjort min beskärda del av VAB ( 14 år av VAB:anden).

Då barnen som är hemma i dag är febriga och relativt lugna så tänkte jag faktiskt ta och försöka få lite ordning på kaoset här hemma. förena lite nytta med sjukdomarna om ni förstår vad jag menar:-)

Kram på er!!

Onsdagar

Av , , 3 kommentarer 0

brukar jag ju jobba på Medicinska biblioteket men jag har sagt upp mig!! Ja, jag jobbar ju för fulla muggar och känner att två jobb orkar jag inte med längre. Inte nu när lönen börjar bli någorlunda skälig i alla fall.

Detta blir således andra onsdagen som jag kan vara hemma, sitta i soffan, städa (bevare mig väl).

Jag läste en väns blogg om hennes sons uteblivna inbjudningar på barnkalas och fick genast klumpar i magen.
O vad jag känner igen detta fenomen. Föräldrar, lärare (och för all del även barnen) som har bestämt sig för att en del barn inte passar in eller att förldrarna inte passar in.
För min del så var det när äldste sonen var mindre som jag och min man var utbölingar.
vi var alldeles för unga och de andra föräldrarna var gamla som gatan.
Min äldste son var världens snällaste (är det fortfarande i mitt tycke) men hur han än gjorde så blev det bara fel. hade jag varit en bra förälder där så skulle jag ha slitit honom ur skolan men jag visste inte och varken sonen eller lärarna sa inget, läraren var dessutom en av dem som möjliggjorde mobbningen av sonen. Klart att inte hon sa något, hon sa bara vilken fin och snäll pojke jag hade (när jag hörde på). Alla tecknen styrde dock åt det hållet; HAN VAR MOBBAD!! Och dessutom av läraren själv.

Han hade konstant ont i magen, han vägrade äta maten, han blev utåtagerande. Alla dessa tecken tolkade vi som att han hade problem med separationen, att vi hade flyttat osv i alla oändlighet.

När så sonen gick i 6:an så fick han nog och fick världens utbrott i skolan!! Äntligen så berättade sonen för mig vad som hade försigått hela denna tid.
Nu går han i en annan skola och han mår toppen, denna flytt blev ett lyft för honom.

Nu vill jag inte svartmåla skolan i sig, för det ÄR en bra skola. I sonens fall så var det läraren och eleverna som var fel för honom. För min andre son som gått på samma skola så var skolan den bästa någonsin. Min äldste fick dessutom en kunskapsgåva med sig som är svåröverträffad, så kunskapsmässigt är det inget fel på skolan i alla fall.
Nu hoppas jag att just denna lärare går i pension snart, vissa lärare skall inte ha mänsklig kontakt.

Nu, bort från tråkigheter, tillbaka till nutiden!

Köket, vi håller på med köket. Duschkabinen är inkopplad så i helgen river vi väggarna till badrummet så att vårt nya kök kan börja ta form!
Det kommer att bli så fint så.

Kram på er alla eventuella läsare! Kom ihåg- sträck på er, ni är unika och bra!

En (nästan) för sen uppdatering!

Av , , Bli först att kommentera 0

Så, vad händer i mitt liv nu då?
Jag jobbar och sliter i mitt anletes svett. Helt allvarligt så är det inte så farligt, jag tycker att det är roligt och intressant. Jag har ännu inte riktigt koll på hur, vad och vilka som kategoriseras in vart men det ger sig med tiden.

Här hemma så hade vi en intressant helg. På lördagen så skulle vi ha middagsgäster, Arne (P´s far), Kicki och Jonas skulle hit och jag hade dessutom tänkt hinna tända lite ljus på mina anhörigas gravar. Jag är en tidsoptimist men jag hann.

Första stoppet gick till Sävar där min mormor och morfar ligger begravda. Jag, som ännu inte varit på deras grav sedan de gick bort hade först lite problem med att hitta dit. När jag väl fann graven så började jag nästan gråta, det var så stämningsfullt och fint.

Min farmor och farfars gravar gick betydligt smärtfriare, även om det finns en sorg även där så var den inte lika påtaglig som med Sävargravarna.

Middagen gick bra, maten var god och vinet ännu godare. Vi spelade lite spel och barnen åt mycket godis.
Söndagen avslutade helgen med en innebandymatch på Ersboda. Jag kanske är inskränkt och fördomsfull men jag blev förfärad över hur en del barn beter sig. Barnen ifråga var kanske 9-11 år men de rökte (!!). Kom inte och säg att det är för att jag bor i Obbola där barnen är så ’fina’ eller efter sig. Det är INTE OK att barn i den åldern röker. Jag har aldrig sett så unga barn röka tidigare, inte ens på stan där vi bodde i 12 år innan flytten till Obbola.

Nu är det middag, emn jag återkommer senare med mer uppdateringar om Ersbodamatchen.