Affe är inte det lättaste här i världen.
Jag och Pär samlar mod till oss ungefär en gång i veckan, resten av veckan kör vi avtvagning i handfatet.

När så Affe skall duscha så brukar scenariot gå till ungefär så här:
Jag (eftersom jag är den som lämnar på mornarna) börjar förbereda Affe redan på morgonkvisten:
-I kväll skall du duscha Affe!
Affe börjar storgråta och säger -Jaaaa!!

När så middagen blivit serverad så samlar familjen ork, mod och engagemang och tar kampen.
Alfred går frivilligt, men skrikandes och grinandes ned för trappen till duschen, ber alla han möter på vägen om sällskap, inte i duschen utan bara som moraliskt stöd.
Slutligen så står vi hela klanen Olsén/Söderlind och trängs i duschutrymmet samtidigt som vi ger små uppmuntrande ord till Affe.
Har syskonen eventuellt någon kompis med sig hem så spelar det ingen roll, in i samma rum.

När så duschningen är klar så utbrister han: – det här gick ju jättebra ju! Visst var jag duktig?!

En vecka till nästa gång!

//Linnéa

På jobbet så såldes det för ett tag sedan Salami. Det var en av mina kollegor som sålde för sin dotters del. Ändamålet var gott och då jag anser att man skall främja barns utveckling så slog jag till och köpte en salami. Vitlökssalami till och med.

Nu i dag så skulle jag tillaga Lasagne av alla våra olika rester från helgen och eftersom äldste sonen hade en kompis hemma så tänkte jag slänga med lite salami. För att dryga ut maten då!
Sagt och gjort, salamin skars i skivor och lades försiktigt ned i lasagnen. Mmm, vad det doftade ljuvligt.
Pojkarna kom och satte sig till bords och lassade upp maten på tallriken. Beröm slängdes över maten som jag så kärleksfullt tillagat till ungdomsgänget men så kom det…
Under vitlökstäcket så fanns det PLAST!!

Ha, ha!! Det glömde jag totalt bort att kolla så alla pojkarna satt och petade bort plastringarna som satt runt salamin!
Vilken tur att jag inte skurit salamin i yttepytte bitar!
I mitt nästa liv så skall jag INTE bli kock!

Kram på er alla vänner och kollegor!

nymålade taket..
Snyggt va?

Lite mörk bild då vår digitalkamera fått spunk och
vägrar att göra som vi vill. detta är då taget med
datorns kamera=urkassa bilder

Öppna spisen och det nymålade taket.

flöt på egentligen som vanligt med ett litet undantag!
Jag fyllde år!!
Lite ångestladdat då jag numera är närmare 40 än 30. Skumt då jag känner mig som 25!

Nå, fina underbara vänner kom och hälsade på. Även min far (som jag tror missat alla mina barns födelsedagar och mina egna kontinuerligt i säkert 14 års tid).
Jag tror att min kära syster hade terrat honom om att jag fyllde år haha!!
*Pappa- bra gjort, men bättring behövs*

På kvällen blev det middag hos underbara mamma och hennes man.
Mamma hade gjort grönmögelfyllda lövbitar med potatisgratäng och god sallad. Till förrätt serverades det honungsringlad getostsmörgås!! Så gott!

När vi kom hem till Obbola igen så tog jag en liten tur till Fam. K och surrade tills klockan var seent!! Mysigt!

Detta blev ett skumt inlägg men det får bli så, jag är ju 35 år nu!!
Ett steg närmare pensionen.

Kram!

sluta med mitt jäkla gnällande i denna blogg. Men med alla sjukdomar som praktiskt taget förföljer vår familj så går det inte!

Vi har varit sjuka…IGEN!!!

Det började i fredags då fröken på Affes dagis ringde och vänligt men bestämt bad oss hämta Affe då han spytt ned hela golvet.Ja, vad gör man? Man susar iväg med bilen och hämtar den ynklige lille sonen naturligtvis.
Lördagen började bra, ingen mådde illa och Affe var sitt vanlig strålande jag. Så vi, glada i hågen började leta rätt på diverse slalomutrustningar och bjöd sedan över oss till Makens kusin på lite vin och trevligt sällskap.

Natten till söndag tyckte jag att Pär var borta från sängen ovanligt mycket men reagerade inte nämnvärt ändå. På morgonen möts jag av två ynkliga stackare i soffan.
Jaha…Pär och Ebbe hade drabbats!
Där började även jag känna mig lite ynklig, men tänkte att jag är nog mest hypokondrisk då kräksjuka är bland det värsta jag vet.

Sen hade jag och Noah äran att inbjudas i resterande familjs möten med insidan av toalettstolen!
Så där höll vi på, hela familjen (inte Jack, han lyckades klara sig från att fysiskt dejta toaletten, han mådde bara illa och hade ont i magen, jobbigt trots det), hela låånga söndagen turades vi om att boka in små intima möten med toaletten.

Måndagen blev rätt så jobbig, då alla var friska men inte fick träffa människor då vi fortfarande smittades så var vi hemma, allihopa!
Jag kan lova att vi gick varandra rätt så mycket på nerverna. Man lär sig ganska mycket om varandra när man är instängda i ett hus i två långa dagar.

I morgon är det dock dags för jobbet igen. Det känns skönt men lite pinsamt då jag varit borta så mycket pga mina sjuka barn.
Nu skall väl ungarna kunna hålla sig friska kan man väl hoppas?!

Kram, vänner, kollegor och släkt!

Då jag fick en massa oroliga samtal över mitt senaste inlägg så måste jag bara förtydliga:
Jag är INTE deprimerad, jag mår bra:-)
Jag HAR ett bra jobb som jag trivs med, 4 Underbara ungar, en underbar man och ett hus som behöver mer kärlek bara;-)

Men när man är hemma och inte jobbar och har en uppsägning hängandes över en så snurrar tankarna på rätt så bra! Det jag ville få fram med mitt inlägg var att om jag får sådana konstiga tankar efter att ha fått ett sånt negativt besked för några dagar sedan, så undrar jag hur man mår när man är hemma permanent?

Jag tror att människan är gjord för att socialiceras och arbeta och när det behovet inte tillfredställs och det enda man har att tillgå (eftersom alla andra jobbar) är antingen datorn eller tv´n så kanske man inte mår så bra?

Nå, det var bara det jag ville få fram med detta lilla inlägg!

Kram på er, nu skall jag fortsätta min lunch!

så blir funderingarna och tankarna desto större.
Snurret i skallen gör att tankarna blandas ihop och funderationerna blir till massiva jordskred där allt rasar.

Om jag på bara några dagar lyckas snurra till mitt lilla huvud i dessa negativa tankar, hur fungerar det då för långtidssjukskrivna och arbetslösa?!

Fy!
Nå, Nu har storkillen kommit hem å jag tar på mig promenadskorna och rensar skallen lite grann.
Hur skall jag orka ta mina långpromenader som jag börjat med nu under sportlovsveckan när jobbet börjar igen? Det är ju så förbaskat mörkt på kvällarna!

Kram igen Kära vänner & Kollegor!

lite på vad jag vill göra när mitt jobb går till enda!
Det som skulle vara roligast är naturligtvis att få jobba kvar, kanske med mer arbetsuppgifter, lite mer ansvar. Men så kommer det troligast inte att bli. Vilket är synd, då jag trivs jättebra på mitt jobb och med mina kollegor.

Det jag skulle vilja göra är att jobba med någonting som betyder något. Skriva rescensioner om alla sorters böcker kanske? (VK, anställ mig som bokrescensent!!!Jag kan skriva gratis till att börja med *blink, blink*)
Starta eget? Något slags bokcafé, utan att konkurrera med Bokcafét på Pilgatan (då mitt koncept riktar sig mer till den yngre generationen).

Skriva barnböcker?

Idag är en lite låg dag, kanske beror det på att jag insett att livet är skört, att ingenting består.

Nå, jag har varit hemma med Affe nu i två dagar och det suger verkligen. Jag tycker verkligen inte om att vara hemma med sjuka barn! I dag har Affe ingen feber så det blir dagis i morgon *jippieyy*

Kära vänner och Kollegor!
Sköt om er. Gläds åt dagen som kommer och ta ingenting för givet.

Ps: jag har faktiskt träningsvärk, så skönt!

tog jag mina småtroll på en liten tripp till Buberget i Vindeln.
Egentligen ganska ogenomtänkt då maken inte följde med!
Min Kära mor och hennes man följde dock med som moraliskt stöd.

Äldste sonen skulle för första gången prova sin snowboard som han fick i julklapp. Det var en syn för gudarna.
Jag är så vanisnnigt imponerad av mina barn, nu var det länge sen vi var och åkte slalom, Ebbe har ALDRIG åkt slalom. Men alla fyra åkte som om dom aldrig gjort annat! (nja, Affe åkte ju mellan mina ben, men han var såå duktig)

Jag och mamma stod och pratade lite grann och jag hävdade bestämt att Ebbe visst hade åkt slalom när mamma sa att -Nja…har han verkligen det?
-Ja, sa jag, klart att han har, vi var ju till Tärna när han var liten!!
-Men, sa mamma, han var ju bara ett år då, han satt ju i pulkan!!

Oj, med så många barn så blandade jag helt ihop dom.
Men Ebbe, antingen så förstod han inte att han aldrig åkt eller så trodde han på mig (som bestämt hävdat att han hade åkt när vi varit till Tärna), för han bara spände på sig skidorna, kastade sig ut i backen som om han aldrig gjort annat och kom upp med liften glad i hågen och sa: Det här var roligt!!

Att åka slalom är definitivt något vi gör fler gånger och att fara ensam med fyra barn…Det ÄR inga problem!!!

I dag lördag så skall jag och Affe inhandla present då han skall på kalas på söndag.

Kram kära vänner och kollegor, nu tar jag en liten promenad i det vackra vädret!!