..fortsätter och fortsätter 🙂

För ett tag sedan (ganska så precis när jag var sjuk i hög feber och illamående och snurrighet) så blev jag ombedd att skriva en liten notis för mitt jobbs interntidning.

–Självklart ställer jag upp sa jag, med febern blossandes. Jag tycker ju att sånt är roligt, att skriva vill säga.

Deadline var på onsdagen och jag snurrade på på tisdagen och fick inte mycket skrivet. När så onsdagen kom så var jag ju fortfarande dödssjuk, men skrev ihop en liten text i min feberdimma. Sedan så glömde jag totalt bort det (läs förträngde).

Tills idag när interntidningen damp ned i brevlådan…Där står min febertext och konstigt nog, så var den riktigt riktigt bra. Skönt, jag slipper skämma ut mig för kollegorna allt förmycket.

Vad gör man en dag som denna? Maken arbetar, barnen leker med andras barn och jag har legat inomhus och sett på tv hela långa dagen, pimplat kaffe och ätit praliner. Nej, det där sista var faktiskt inte sant. Jag har dock pimplat kaffe som en riktig storkonsument.

Löfbergs Lila överlever endast på grund av min kaffekonsumtion.

jag finner ofta att jag har noll och ingen inspiration på söndagarna. Jag, som kan sitta och skriva om allt möjligt på veckodagarna. Jag som kan ha en miljon olika projekt på gång, pausar totalt på söndagarna.

Vad borde jag då göra denna blåsiga söndag?

Jag borde:

1) måla stolarna ett sista varv

2) måla lite kakellister

3) fästa mitt supersnygga skafferipapper på hyllorna

4) baka

5)laga en rejäl söndagsmiddag

Men, då är frågan: varför känner jag all denna press? kan det vara så att samhället har skapat denna press på mig utan att jag vet om det. Måste jag försöka vara någon slags övermänniska hela tiden?  Kan jag inte bara få vara lat denna söndag? Inte behöva vara klämkäck, överenergisk, superkvinna?

Räcker det inte med att jag är det veckans andra 6 dagar?

JO, jag bestämmer att det gör det. Det räcker. Jag tänker med gott samvete lata mig resten av dagen.

Tänk om vi kunde bli bjudna på en god söndagsmiddag hos någon av våra föräldrar* denna vackra söndag. Då skulle mitt latande verkligen vara värt mödan:-)

Nu tänker jag i alla fall ta av mig min morgon klänning och byta om till något mer passande en latmanssöndag.

I bakgrunden av den oerhört snygga kotten som Ebbe fotar så ser ni soffan som jag tänker lata mig i.

* Alla mina och Pärs föräldrar, känn ingen press, men ni får gärna bjuda oss på söndagsmiddag idag! Ni har telefonnumret. Ring bara, jag är hemma!!

har jag varit hela dagen idag.

Jag vet inte varför. Kanske är det för att hela mitt jobb är fullt av en massa kostymnissar eller för att min annars så tysta avdelning har varit fullt av folk som har sprungit fram och tillbaka. Till och med jag har varit dem behjälplig idag.

Vid lunchen så hade jag så svårt att vara tyst, jag fnittrade om allt. Till slut var jag tvungen att säga till mig själv på skarpen. Det hjälpte faktiskt. Jag lugnade ned mig. Jag satt och tänkte på en massa tråkiga saker och rätt vad det var så var jag mig själv igen. Men, inombords så kände jag mig fortfarande som en riktig liten busfia.

I dag är det torsdag (för er som inte redan visste om det) och vi har städdag. Kanske var det därför jag var så fnittrig idag? För att jag skulle få komma hem och städa?

Nja, jag skulle inte tro det.

Jag har gjort en massa viktiga saker idag, tagit tag i sånt som jag stuvat undan ganska länge nu. Det kändes skönt. "Cleaning out my closet" så att säga. Ett under att jag lyckats med det när jag har suttit och känt mig kycklingglad hela dagen.

Nu, undanstädning från middagen.

Kram!

är så vacker tycker jag.

Enda nackdelen är att det blåser så förbaskat. När vi bodde inne i stan så märkte vi inte av det så mycket men nu, när vi bor vid havet. Oj, vad det blåser.

Första hösten här ute så sov vi nästan ingenting om nätterna för vi var så rädda att taket skulle blåsa av. Nu har vi vant oss, men ibland om kvällarna så rycker man ändå till när huset skakar av blåsten. Vi har dessutom gigantiska fönster i köket som varje gång det blåser, knakar som om de kommer att spricka när som helst. Jag nojjar* som en galning över dom men maken hävdar bestämt att: Har de hållit sen 1976 så kommer de att hålla i några år till!

Han har väl rätt antar jag, men läskigt låter det.

Jag funderar på om jag skall köpa lite lökar och plantera ned i gräsmattan. Samt lite tulpaner som kommer att växa i rabatten framför huset (som fortfarande står tom och ekande då jag inte bestämt vilka slags buskar jag vill ha där).

Visst är det roligt att när man är hemma dagtid så funderar man på allt möjligt som man kan göra…bara dyra saker!

OM jag vann en miljard kronor så skulle jag bygga på en övervåning på huset, flytta infarten från framsidan till grusvägen till höger om oss. Bygga nytt garage, anställa en trädgårdsarkitekt som skulle få göra min trädgård till ett litet paradis på jorden osv i all oändlighet.                                                                                                                                          Nu, fram tills dess så får jag nöja mig med att köpa lite lökar. Det är faktiskt nog så bra det!

Kram!

* Ja T, jag gör det… Nojjar alltså:-)

när jag läser om barn som blir misshandlade, kränkta, förnedrade av de människor som skall stå dem närmast. Samma människor som gav barnen livet tar deras livsgnista och deras styrka ifrån dem genom att bete sig illa.

Jag blir så arg, så ledsen och vill göra något för dem. Men vad?