är på Halloweenfest och jag och storbarnen sitter hemma och ser på Disneychannel!

Roligt? Nja, det är roligare än att ligga på Barnavdelningen på lasarettet i alla fall.

Noah har blivit överröst med samtal från farmor, mormor och farfar. Alla är dom så oroliga över lillprinsen. Tror jag det, Noah brukar inte klaga. Han biter ihop även om han just ramlat och slagit sig gul och blå. Men nu..Nu har stackaren ont!

Jag skulle gladeligen ta hans smärta me då det inte går så får jag serva honom med allt han vill ha. Risken är att han blir lite för bekväm med det bara ;-)

Nej... jag måste hitta på något roligt att göra. Tills dess så lägger jag upp en bild på en groggy Noah och hans storebror.

Ha en trevlig Halloween!!

När min stackars ömma stjärt började på att kännas lite bättre på torsdagen så tog jag med mig hela ungskaran och en kompis till Noah för att dom skulle få rasa av sig lite grann. Dom har nog inte haft det så roligt med en mamma som bara hasat sig fram, plockat lite här och lite där. Så, jag tänkte kompensera dem lite.

Jag ( som hade lite svårt att sitta ned) spatserade omkring och kikade på alla glada barn när Noahs vän Simon kommer till mig och säger att Noah har gjort sig illa.

Jag går dit och ser Noah klamra sig fast vid en av mittpelarna med ena foten hängandes, sladdrandes som om det enda som höll foten fast var sockan.

När ens barn gör sig illa blir vi mammor (& pappor också för den delen) som tigrar. Vi får en oanad styrka och jag bär Noah till närmaste stol, drar försiktigt av honom sockan och konstaterar att foten är bruten. Det blev ilfart till akuten med ambulans för Noahs del, småbarnen fick vara hos mormor tills pappa hämtade och Noahs stackars kompis fick vara på akuten med oss.

Noahs fot är av just där tillväxtzonen är och det blev en ganska lång operation som lyckades. Som tur var.

Nu har vi just kommit hem och jag känner mig lite groggy, Noah har jätteont men är så duktig.

Det enda Noah sa var:

Men jag lyckades göra framåtvolten två gånger innan så jag är ganska nöjd.

Min son är en hjälte...han är så duktig!!

Min projektanställning går ut vid årsskiftet och det är med sorg och vemod jag lämnar stället!

Jag har dock full förståelse för anledningarna även om jag kan tycka ibland att saker och ting görs lite förhastat.

Nå... Nog om detta, hur skriver jag en bra arbetsansökan? En sån som får arbetsgivarna att haja till och tänka:

- Wow... Henne måste vi ha!! ( precis som Conquistadorerna tänkte när de såg Tjuren Ferdinand).

Jag vet att jag tjatat om detta förut, men det är så svårt att skriva en bra ansökning. Alla mina ansökningar låter som om jag söker brevvänner eller söker en partner på en dejtingsida. Vilket jag inte gör!! Jag vill varken ha brevvänner eller en ny partner. Ty, även om maken börjar bli till åren kommen så är jag ganska nöjd med honom;-)

Hur framhäver jag alla mina positiva egenskaper och alla mina goda sidor utan att för den skull låta pompös eller självgod? Hur berättar jag att jag är en jävel på att formulera mig samt att jag är en ganska så trevlig prick?? Utan att trampa Jantelagen på tårna?

Åhhh...Vilket dilemma va?

Jag får helt enkelt hoppas att någon kan läsa igenom raderna på mina tråkiga ansökningar och ta en chans ( akkurat som i Abbas gamla slagdänga "Take a chanse on me").

Om inte någon av ni läsare har ett gott tips till en gammal avdankad 4 barns mamma med visoner!

...mår lite bättre nu. Jag har fortfarande svårigheter att studsa upp och ned från stolar och dylikt. Men jag pinas inte hela långa tiden. Bara nästan.

Att ligga på sidan går faktiskt riktigt bra nu till skillnad från i går och gåendet har förbättrats avsevärt.

Nackdelen med att ha gjort illa stjärten är att man vet inte hur ofta man använder den förrns man gör illa den. Nå.. I slutet på veckan så antar jag att jag är mer flexibel än vad jag är nu.

Äsch, jag har ingen aning om vad jag vill skriva så jag bara avslutar nu!!

Dagen innan så gick jag och la mig i bra tid för att vara piggelin till Ikea resan.

När så väckarklockan ringde så vet jag inte riktigt vad som hände. Antingen så stängde jag av den eller så gjorde min käre make det. Om detta tvista de lärde. Någon var det som stängde av den i alla fall. Detta resulterade i en rad med obehagliga händelser som hade kunnat undvikas om jag hade varit mer alert och på min vakt.

När jag inte stod på parkeringen på utsatt tid så blev min följeslagerska Marlene lite orolig och beslöt sig för att ringa och väcka mig. Jättebra. Med 20 minuter på mig hade jag gott om tid (!!) sa jag till en förbluffad Marlene! Pär ( min underbara make) hjälpte mig att packa lite smått och gott och sa (i all välmening måste jag tillägga):

-ta på dig Crocsen om du skall gå på Ikea så att du inte får ont i fötterna!!

-Ok!  Sa jag och klädde på mig i rask takt. Sprang ut genom dörren och skulle just springa ned för trappen när mina Crocs förvandlades till en dödsfälla!

Skorna slinter på den av regnet hala trappen och jag dundrar ned för alla fem (5) trappstegen med stjärten först! Jag kan inte hålla mig utan skriker av smärta samtidigt som tårarna bara rinner. Pär rusar ut för att hjälpa mig, men jag har ju så bråttom att jag bara fräser:

-hjälp mig upp istället, jag har inte tid att sitta här och grina, jag missar ju IKEA resan!

Jag sätter mig i bilen och på något oförklarligt sätt så fixar jag att köra hela vägen till bussen. Jag stapplar uppför trappen och blockerar samtidigt smärtan. När jag väl sätter mig så kommer den med miljondubblad kraft!

Jag har så ont så ont, så ont!!

Hela bussresan så kvider jag av smärta, snälla medpassagerare ger mig smärtstillande och de hjälper lite grann men vid varje sväng, vid varje gupp, vid varje liten ojämnhet i vägen så mörbultas min stjärt lite till!

Väl på Ikea så visar det sig att de i informationen inte kan sina saker.. men det, det är en helt annan historia!

Nu i alla fall, så är jag hemma med barnen. Jag fixar inte riktigt att gå i trappor, jag kan inte riktigt sitta på stolar, jag har lite svårt med det där att vara snabb och alert. Jag känner mig fysiskt handikappad helt enkelt! Så, mina barn fick ta höstlov tidigare än vad jag hade planerat och jag vilar upp min stjärt!

Om man skall se det positivt, så har väl aldrig min stjärt varit så färgglad som den är nu:-)

I mitt huvud snurrar det på så många tankar just nu.

Jag tycker att det är svårt ibland att hålla isär dem och den lilla flickan inom mig vill bara dra täcken över huvudet, ropa på mamma och sova tills det är en ny dag.

Jag vet att det inte fungerar så. Jag vet att  jag måste för att hela mig själv, rensa ut alla dåliga saker ur mitt liv. Jag tror att jag redan har börjat, bort med all dålig energi och in med ny, positiv och glad energi. Men, det är svårt. Tro tusan det när den negativa energin har omringat mig i 35 år!! ;-)

I morgon skall jag på IKEA!

What a Joy! Om ni kommer ihåg vår förra IKEA resa så vet ni att den slutade väldigt lyckligt, för makens skull. Jag själv blev magsjuk och ville inte stanna där längre än nödvändigt. Denna gång... denna gång så skall jag shoppa loss ordentligt. Alla små piffprylar som jag inte orkade med den gången skall med nu.

Jag skall dessutom ta med mig några av mina nya böcker. Jag vet bara inte vilka som skall få den stora äran att vara mitt resesällskap i 8 timmar?

Jag har några att välja mellan. Skall jag ta med mig en deckare? En "tantsnusk" roman eller kanske en varm bok om vänskap? Eller, skall jag ta med mig boken som skall hjälpa mig att förstå hur andra tänker??

Vojne, vojne... Vilket I-lands problem jag har!

Sov så gott nu alla snälla fina människor, för det skall jag göra!

...vad länge sen det var jag skrev något nu!

Förlåt men jag har haft så mycket att tänka på, att göra så att bloggen tyvärr har fått hamna i skymundan.

Jag försöker att fortsätta tänka endast positiva tankar, ibland är det svårt då det känns som om jag blir lite motarbetad då och då. Inte så att någon motarbetar mig personligen, men...ja, ni vet.  I vilket fall som helst, med mitt nya tanke sätt så känner jag själv att jag upplever mig som mer positiv, gladare och mer tillfreds med mig själv.

Prova själv vet jag, försök att inte tänka en negativ tanke eller säga något negativt om eller till någon på en hel dag. Det är svårt, men när man lyckats 9 gånger av 10 så mår man så bra, jag lovar.

Vet ni vad?? I morgon kommer det 10 nya böcker från Ad Libris till mig:-) Jag är så lycklig.

Så fredagen= Jag läser

Lördagen= Jag läser

Söndagen= Jag läser på bussresan

Sen är dom nog slut! Men, det gör inget. En kort stund av lycka som räcker hela livet!!

Denna morgon var tung. Det kändes som om stora moln svävade ovanför mitt huvud och stegen kändes tyngre än någonsin.

Till och med mina kollegor tyckte att jag inte var mig själv. Jag var så tyst:-) Mot eftermiddagen så började det kännas lite bättre igen. Vilket var tur. Jag ogillar att vara låg och nere. Det är inte jag...

Nu skall jag faktiskt kasta mig i soffan... jag är så trött fortfarande. Morgonen har liksom inte hunnit i kapp mitt mentala tillstånd.

Jag antar att kvällen kommer att innehålla tv´n, soffan och jag! En lyckad kombination för ett livslångt kärleksförhållande;-)

I morgon... gymmet!

stolt över mig själv.

Vi var bjuden till min ömma moder på middag i kväll där det serverades den godaste Jambalayan någonsin, underbart god äppelkaka med glass och avslutningsvis godis i massor.

Jag syndade ingen gång.

Yeyyyyyy för mig!

underbara gåvor i genetiskt arv.

Av min käre far:

Tendensen att bli överviktig. Kort, dåliga knän, torr hy och snygg potatisnäsa!

Av min kära mor:

Förmågan att redan vid den tidiga åldern av 25 år bli gråhårig!!

Så nu, eftersom det var ett tag sen jag färgade mitt hår så sitter jag nu med färg i håret. Jag ogillar verkligen skarpt att vara tvungen att färga håret var och varannan vecka.                                                                                                                                            För När jag fick förmågan av min Mor att bli gråhårig tidigt, så fick jag som kompensation av min far, gåvan att ha hår som växer som ogräs med en kvalite som är starkare än hästtagel! OM så inte detta var nog så rinner färgen av mitt hår med ett jämnt intervall av två veckor! Ja, Ibland så är det roligt att vara jag.

Försök nu att se bilden av mig framför er:

Kort, överviktig, extremt torr hy som fnasar varje vinter, en stor potatisnäsa som stoltserar i mitten av ansiktet. grått långt hår!

Ja...Fanns det inte häxor i Obbola tidigare så finns det nu i alla fall!

Wolverine.

Den var faktiskt rätt Ok. Jag som egentligen inte tycker om Actionfilmer kunde faktiskt se den utan att gäspa och gå därifrån. bara det var ett stort plus i kanten för den. Jag tror att det var för att det faktiskt är lite Sci-Fi inblandat i den.

Vi satt på mitt jobb jag och "Gubbarna" för några dagar sen. Helt plötsligt och jag kommer inte ihåg varför så kommer samtalsämnet in på melodifestivalen, Idol, Let´s Dance osv. Gubbarna kunde allt, de hade stenkoll på vilka som vunnit vad, vilket år och med vilken låt. Jag bara satt där med öppen mun och tungan hängandes!

Jag kan ingenting sånt, vi ser inte på Idol, (bara från början när man får använda "skämskudden") Melodifestivalen har vi knappt sett någon gång under våra 13 år tillsammans och Let´s Dance??? Vad är det?

Jag började på att fundera för mig själv när jag satt där och lyssnade på deras kunskaper om olika musikstilar och diverse artister. Är det något fel på vår famij för att vi inte ser sånt?

När så plötsligt det slog mig... Jag är ju en Bok / Sci-Fi/ bibliotekarie nörd med fyra pojkar! Klart som tusan att vi inte ser sånt. Även om jag skulle vija se sånt någon gång så skulle jag bli nedröstad tror jag. För mycket testosteron hemma hos oss för sånt.

Nu har vi ju faktiskt sett lite grann av idol även på senare tid. Underbara superduktiga Tove bär skulden till det. Vilken blivande stjärna hon är. Alla är duktiga, men Tove får mig nästan att börja gråta varje gång jag hör hennes röst!

Men nej. jag tror faktiskt att jag håller mig till Min Sci-Fi. Det blir bäst så!

...och gick på Hagaskolan här i Umeå så fanns det där en musiklärare som Hette Eric Kohl!

Alla vi småtjejer tyckte naturligtvis att han var ganska så snygg och Cool då han:

1) Var musiklärare

2) Inte var lika nära döden som de andra lärarna, även om vi tyckte han var gammal så var han inte såå gammal.

3) Han hade långt hår!!! Hur läckert var inte det egentligen? To Die for!!!

Nå, tiden gick och jag fick fler och fler barn ungefär samtidigt som jag och maken flytttade runt i Umeå. För en sisådär 4,5 år sedan så hamnade vi på en underbar gård "Öst på stan". Vem tror ni bodde där om inte Mr Kohl himself!!

I alla fall så är han faktiskt lika cool än, fruktansvärt duktig på musik fortfarande (om inte bättre) och en vansinnigt trevlig människa (hela hans familj är det faktiskt).

Han och hans vänner har i alla fall skrivit ett bidrag till melodifestivalen som jag tycker är såå himla bra!

Om resten av Sveriges befolkning tycker som jag så blir dom en av jokrarna i årets melodifestival.

Vad tycker ni?

Nå, försöket med att länka direkt till sidan misslyckades så jag gör så här:

http://svtplay.se/v/1726492/125_rock_n_roll_rehabilitation

Jag har ju tidigare berättat att jag får en viss skrivarblockering på helgerna? Detta gäller inte bara min stackars lilla blogg, tyvärr så gäller det även mina små restuppgifter som jag behöver för att kunna ta ut min ack så viktiga examen. Jag funderar på om jag skall ta en helg och sätta mig på UB, sova inne i stan hos min ömma mor och bara skriva, skriva, skriva. Jag vet inte? Kan man göra det som 4-barns mamma? Får man ta ledigt från barnen och maken och huset en hel helg och bara skriva mina små skoluppgifter? Eller är man en dålig mor då? En dålig hustru och en dålig hushållerska?

Betänk noga att jag ännu inte gjort det, jag bara funderar på det.

Varför är det så att när jag funderar på att göra något för min skull, tämligen enkla saker såsom att hälsa på mina vänner, gå på bio, ta en tur till stockholm för att hälsa på mina vänner där, så drabbas jag alltid av den stora svarta ångesten.

-Kan jag lämna barnen så länge? Klarar maken av att ta hand om barnen så länge? Skall jag ringa till svärmor och be henne hjälpa maken med barnen? Har dom mat så att dom klarar sig? Osv i all oändlighet.

Herregud, min man är ju en vuxen människa. Han klarar sig väl själv. Klart som korvspad att han fixar att ta hand om sina egna barn. Han var ju väldigt villig vid tillverkandet av dom så då borde han ju fixa omhändertagandet åxå. Eller hur?

Detta måste vara ett kvinnligt fenomen. Det där med att vi inte kan släppa taget om våra små ättlingar. Att vi misstror alla andra i deras omvårdnad om de små liven. Vad kan hända liksom?

Att de ger barnen mat klockan 12:30 istället för 11:30?

Eller att de läser sagan före kvällsfikat istället för vid sänggåendet?

Som om det skulle hämma barnen i deras utveckling? Som om världen skulle stanna och ropa:

-Hallå där!! Ni kan inte ta hand om era barn på samma sätt… ni är härmed förvisade rollen som föräldrar?

På något sätt så får man väl hoppas att det omdöme som gjordes när valet av man resulterade i far till barnen, var rätt omdöme och släppa taget om de små telningarna? Eller, kanske man skall säga "släppa kontrollen och låta maken/sambon sköta barnen på sitt eget sätt".

I dag är jag i vilket fall som helst hemma med en febrig Affe...igen!

Jag längtar tills han börjar skolan. Vis av erfarenhet så vet jag att då slutar dessa förb****de dagissjukor och barnen är inte sjuka lika ofta.

Jag satt och funderade på hur jag använder denna blogg. Vill jag att alla skall veta allt som händer mig? Varför jag frågar är för att i morse så kom en av de anställda på mitt arbete fram till mig och sa att hon följer min blogg. Jag har aldrig sett människan förut vilket i sig kändes lite dumt. Eller, med flera hundra anställda så är det kanske inte så konstigt att jag inte känner igen en, men det kändes ändå lite dumt.

Frågan är då… vill jag att mitt liv och mina tankar skall följas av alla möjliga slags människor?

Även de som inte tycker om mig?

Svaret är JA! Varför inte?

Nu är mitt liv inte så speciellt intressant, livet går sin gilla gång i vårt lilla hushåll och om någon finner det intressant, om jag kan sporra någon att göra saker de aldrig tordats förut så BRA! Kan jag roa någon så är det ännu bättre. Jag bjuder på det.

Nackdelen är väl, att med hela mitt ganska så tråkiga liv så medföljer ett visst allvar. Jag är faktiskt verklig, jag finns. Det är väl det som är själva tanken med att skriva en blogg, att göra folk medveten om existensen hos den som läser? Jag är ingen fantasifigur som karaktärerna i en roman. Detta gäller för alla som skriver bloggar, oavsett om de framträder med sitt ”riktiga” namn eller med sitt alias. Jag tror att folk glömmer bort det. Ibland när jag läser vissa kommentarer så förstummas jag av HUR folk skriver. Glömmer dom bort att bakom varje liten bokstav så finns det faktiskt en människa? En riktig?

Den stora frågan är; skulle dom tordas säga samma saker till samma person om de stod öga mot öga med skribenten i fråga?

Nu har jag lyckligtvis förskonats från ”dumma” kommentarer. OM det är för att jag är tämligen ointressant eller om det är för att jag inte får folk att reagera eller om det är för att VK inte låter dessa kommentarer visas låter jag vara osagt.

Jag vill ändå att folk tänker lite mer på vad de skriver i sina kommentarer. Ord sårar mer än slag sägs det väl?

Nå, det jag vill säga är att jag blir glad när någon säger att dom läser min blogg även om jag aldrig har träffat människan ifråga. Jag blir glad över kommentarer, det betyder att någon har bemödat sig att läsa mina små rader. Jag blir lika glad när någon använder sig av den omåttligt populära "digga" knappen.

Nu tänker jag i sann nyttlivsanda ta en långrpomenad.

Kram!

med barnen var inte riktigt vad jag hade tänkt mig.

Mot bättre vetande så tog jag med mig mina underbara småttingar och tänkte att det går nog bra, så långt går jag ju inte att de inte orkar cykla hela vägen.

Hmm...cyklar gick sönder, barn som grät, bråkade och bilar som kör som om de stulit både bilen och tiden. Nästa gång så tar jag inte med mig några barn. Jag tror att kvällspromenaden får bli i solitärt sällskap.

Jag funderar mer och mer på HUR man skulle kunna förverkliga en cykelväg ut till oss och vidare mot den poulära badplats som finns härute. Jag har faktiskt varit i kontakt med vårt socialdemokratiska ombud här i byn, men han hävdar att pengarna inte räcker. Något måste göras för som bilarna kör här är inte klokt. Jag har aldrig varit med om dess like tidigare (betänk att jag bott mitt inne i stan i 13 år). Hmmm???

Nå, jag har nog snart klurat ut hur man skall göra. Tills dess...

Ta det försiktigt i trafiken.

Ja, vad gör man en lördag som denna då?

Jag har faktiskt redan varit ute och tagit mig en underbar snabb promenad genom byn. Det är ljuvligt vackert ute och luften känns så kall, klar och härlig.

I går var det en prövningarnas tid. Barnen hade laddat upp med chips och vi satt hela familjen och såg på tv. Jag stod ut, jag höll mig, jag fokuserade på allt positivt som kommer med ett bättre leverne.

I kväll blir det en ännu värre kväll, det är lördag, själva "grande finale" hemma hos oss. Vi gör god lördagsmiddag, sippar på lite vin och vi brukar hålla oss kvar vid middagsbordet i flera timmar. Det är även i kväll som lördagsgodiset kommer fram. Klarar jag denna kväll så klarar jag allt.

Jag vet att jag fixar det, men det kommer att bli tufft.

Mitt nya liv forstätter, men. Jag kämpar hårt för att inte falla tillbaka i gamla hjulspår.

Det gamla är så nära, så vant, så lätttillgängligt, men jag vill inte det längre.

Jag orkar inte längre. Så nu…

Pepp talk till mig!

Vad har jag fullföljt av mina tidigare mål då? Gjorde jag som jag sa att jag skulle göra i början av veckan?

Ja, jag har snart målat klart saker som jag påbörjat (tyvärr så måste det torka mellan varven).

Jag har även promenerat v_a_r_j_e dag. Dessutom utökat rutten.

Försök till att ge mina kollegor uppmuntrande små ord varje dag har påbörjats. Men, jag vet inte om de är så mottagliga för mina små hejjarop. Jag försöker i alla fall även om det ibland känns som om jag arbetar i motvindJ

Mina små glada ” Hejsan, vad trevligt att se dig i dag” Möts oftast av små muttranden, kanske är de inte lika glada som jag är 7:30 på morgonen?*

Jag försöker att bara tänka positiva tankar, även om det är svårt mellan varven att se ljuset i denna milslånga tunnel.

Men vet ni vad?

Jag fortsätter…

Självklart så vill jag rädda UIK, men 1000 kronor?

Klart som korvspad att personer med en relativt hög lön har råd att lägga 1000 kronor. Men vi låginkomsttagare då? Alla studenter som redan lever under existensminimum? Alla ensamstående föräldrar vars barn kanske redan spelar i UIK?

Det var ett jättebra och positivt initiativ som Holmlund lade fram men att uppmana alla privatister att lägga 1000 kronor? Doneringen kanske skall stå i proportion till vad man tjänar?

Vi exempelvis, vi har inte råd att lägga 1000 kronor till ett lag som förvisso är en viktig del av Umeås framsida. UIK har verkligen satt Umeå på kartan och jag hoppas och vill att dom fortsätter att göra det. Jag tycker att det är sorgligt att UIK dras med sådana jätteskulder och vill gärna lägga ett bidrag till dem. Jag vill hjälpa dem ur deras kris.

Men…mina prioriteringar är mat för dagen till mina barn, räkningar, kläder osv. Att för oss lägga 1000 kronor känns syndigt. Det är ju mat i en vecka för mina barn.

Däremot kan jag tänka mig att donera 200 kronor till dem, det är vad vi kan avvara. I alla fall i vår familj. Kanske är det en struntsumma, men för oss så är det oerhört mycket pengar.

Så min uppmaning till alla är:

Donera gärna pengar till UIK. Ni behöver inte ge 1000 kronor som tidigare föreslagen summa. Huvudsaken är att ni på ert sätt ger stöd, support eller visar intresse för föreningen som sådan. Tillsammans så kan vi rädda UIK.

Jag sätter in 200 kronor när jag kommer hem, hur mycket sätter ni in? Eller…

Vad gör ni för att visa ert stöd?

har guld i mund!

Jag är så imponerad över mig själv. Jag har lyckats kliva upp, fixa i ordning alla barn. Klätt på mig själv och klockan är bara halv sju! Jag har tid över till och med.

I vanliga fall så brukar jag stressa som en galning, kasta på mina stackars små telningar kläderna och springa ut till bilen. Men inte i dag inte. Idag kan jag ta det lugnt. Det känns...konstigt, på ett bra sätt!

I går sa jag ju att mitt nya liv har börjat. Det har det åxå, eller, jag har ju kvar samma gamla vanliga liv, samma man, samma barn, samma fina gamla hus. Men, inombords är jag borta och mitt nya jag är där. Det känns skönt.

Jag gillar mitt nya jag betydligt bättre än hon den där gamla, tråkiga, trista tanten! Det är nog därför som jag var så pigg i morse?! Jag skall inte gå på gymet på lunchen, jag skall ta en lååång promenad istället! Jag skall inte kasta mig hejdlöst in i saker som jag kanske inte orkar fullfölja därför fortsätter jag med mina lunchpromenader, men förlänger dem istället.

Kram på er!

Så, en ny vecka, nya möjligheter.

Jag kom fram till idag att denna vecka skall bli en superbra vecka.

Jag tänkte börja med att städa upp lite grann i min skalle. Ta bort alla negativa tankar och implementera de positiva istället.

Vad är det med oss kvinnor egentligen? Vad är det för magiskt som gör att så fort en man tar ton så tystnar vi? Det, det tänker jag sluta med.

Nu är ju jag ingen tyst och försynt liten tjej som inte törs säga vad jag tycker. Men, det kan alltid vara bra att sätta rimliga krav på sig själv till att börja med.

Vad mera?

Jo, jag tänkte starta mitt helt och hållet 100% iga nya liv denna vecka.

På mitt arbete har vi tillgång till ett gym… tror ni att jag har nyttjat möjligheten att träna där…gratis? Aldrig! Det är det slut med nu. Nu kommer jag att nöta ut maskinerna så fort jag får möjlighet till det. Jag startar i morgon…på lunchen kanske?

Jag tänker försöka att säga något ärligt och positivt till mina vänner varje dag. Jag tror att om jag ger positiv feedback så får jag det tillbaka. Bra Karma ni vet!

Vad mer? Jo, minst en sak om dagen skall jag slutföra hemma (renoveringsmässigt vill säga). Det spelar ingen roll hur litet det är, bara det att jag slutfört det. Eller påbörja ena dagen och slutföra dagen efter.

Nu är mina lunchfunderingar slut för idag!

Hittils så har jag tagit med mig yngste sonen i bilen. Vi skulle fara på Loppisen här i Obbola, men möttes av mörker och inga bilar. Antagligen så blev det ingen loppis här.

Nåväl, jag misströstade icket utan tog min son med mig för ett besök hos min moster Kristina. Genast så löste vi världsproblemen, drack gott kaffe och inmundigade en god bulle.

Jag passade även på att dricka ett glas av deras vatten som alltid för mig tillbaka till min barndom. There is no water like Stöcksjöwater! Jag försökte få dom att ge sig på att skapa en försäljning av deras vatten. Tappa upp det på flaska och sälja dyrt. Dom skulle bli miljonärer på en gång.

Nu gör den olsenska familjen egenhändigt gjorda pizzor, barnen får göra varsin pizza med egen fyllning. Mmm, gott och trevligt!

Vad har hänt i vårt Olsénska hem då? Ja, vi har blivit bjudna på finmiddag av min underbara mamma. Droskan blev invaderat av hungriga Obbolianer.

När vi bodde inne i stan (för vad som känns en evighet sedan) så var vi ofta på Droskan och tog en bit mat. Det var perfekt, en restaturang nära hemmet. Billig och god mat. Nu, när vi bor på "icke gångavstånd" till Droskan har det faktiskt aldrig blivit av. Förrns i går kväll då.

Oj vad gott det var, trevligt sällskap, barnen höll sig någorlunda lugna och vi skrattade mycket. En perfekt lördagskväll med andra ord.

Nu är det söndag och jag funderar på vad jag skall göra idag. Jag läste i VK att det var loppis både i Obbola på folkan och i Stöcksjö. Hm, undrar om det är värt ett besök?

Jahaja...Som vanligt så lider jag av söndagsblockering.

Jag skulle önska att jag kunde skriva så där fyndigt och roligt / Intressant/ läsvärt/ spännande. Men, jag gör ju inte det på söndagar. Inspirationen står i stiltje. Noll, nada! Inläggen som skrivs liknar mer dagboksinlägg:

- Hej dagbok. Idag har jag... o.s.v

Det är ju inte riktigt meningen men, det får bli vad det blir.

Nu skall jag försöka få liv i min man, plocka undan lite grann och sedan besluta mig för vad jag skall göra idag.

Vi har ju en underbar liten katt, världens farligaste tiger som, när hon är hemma i alla fall är världens goaste, gulligaste kisse. Men, bara på hennes villkor då.