Otäcka saker händer i alla familjer. Vare sig det är "bara" otrevliga saker som relativt enkelt går att lösa eller om det är riktigt, riktigt otäckt. Saker som man helst bara vill krypa ned under täcket och låtsas som om det aldrig hade hänt! Vilket faktiskt inte går.

Det jag lär mig av allt det onda, det är att aldrig ta saker för givet, att uppskatta det man har. Att det liv man har är en gåva och skall användas väl.

Sorgsenheten har följt mig i dag som en dimma och jag försöker att fokusera på det positiva men vissa saker gör att man har svårare att andas rätt. Att låta andra tokiga saker rinna av som vatten på en gås.

Till alla de mina, jag älskar er…alltid och oavsett!

hur skriver ni?

För egen del så envisas jag med att skriva Thé. Jag vet inte varför men jag tycker det ser bättre ut.

På tal om Thé, en av mina äldsta vänner har föräldrar som är döva och en gång i min ungdom så tog jag mig upp till Luleå (där han pluggade för tillfället). Jag kan inte mycket teckenspråk utan jag kan bokstavera mitt namn hjälpligt. Efter några öl ute på stadens pub så var jag helt plötsligt en stjärna på att förstå teckenspråk, vi förde ( i mina ögon i alla fall) lååånga konversationer om allt och ingenting. Om hans far förstod något, det vet jag inte, han höll i alla fall god ton och sa ingenting.  

Nå, i alla fall på morgonen efter min ankomst så frågade hans far något och jag kunde för mitt liv inte förstå vad han menade. Han tecknade två bokstäver, han nästan skrek ut ordet Thé men jag fattade ingenting.

Till slut så var vi tvungen att väcka vännen för att fråga vad hans far möjligtvis kunde vilja mig så där tidigt på morgonen. Han tittade på sin far, tittade på mig och sa:

– Men herregud, han frågar om du vill ha Thé!

Det borde jag ju ha förstått eftersom jag var en sån stjärna på teckenspråk…

Numera så låtsas jag aldrig som om jag förstår teckenspråk…jag kan bokstavera mitt namn,hjälpligt!

That´s it!

Snart tror jag faktiskt att sjukdomstiden börjar dra sig mot sin ende. Jag var till vårdcentralen med Alfred i dag (har ni noterat att jag försöker att inte skriva Affe längre? Jag är en uppmärksam mor)där det konstaterades att det är öroninflammation som den lille gossen har. De tänker dock inte göra något åt den så länge som han inte har högre feber och det verkar som om den kanske kan läka ut av sig själv. Han har en konstant feber på ca 38 grader vilket i sig faktiskt är hanterbart.

Jag har dessutom hunnit med att skälla på apotekspersonalen idag. Japp, sån är jag. Alfred vägrar i sten att ta någon slags medicin överhuvudtaget och jag VET att det finns alvedon tuggtabletter som iofs inte är någon smaksensation, men bättre än att ge flytande, tabletter (som han kräks av) eller suppar(det känns som ett övergrepp nu när han är så stor). Nå, väl i alvedonhyllan så finner jag bara tuggisar för barn från 12 år och uppåt!

Jag vänder mig om till den stackars intet anande kassörskan och gapar:

–Vad är detta för skämt, finns det inte tuggalvedon för mindre barn? Det är väl ändå dom som behöver det mer? Större barn kan ju oftast…Osv.

Jag ser hur kassörskan blir rödare och rödare i ansiktet, nästan skakar och säger med återhållsam röst:

–Det finns ju för mindre barn också!!!

Kommer fram till hyllan och visar mig i våningen under att där finns all medicin för de lite mindre barnen!

Oops!! Japp, då fick jag stå där med skammen och be så hemskt mycket om ursäkt!

Så Apoteksdamen i Holmsund: Jag ber så hemskt mycket om ursäkt en än gång. Förlåt, förlåt, förlåt!!

vad tror ni? Behöver den klippas igen?:-)

Det känns nästan som det!

Nu har jag börjat fundera på om jag kanske skall klippa resten av håret? Kanske en läcker page? Eller så klipper jag det kort, hårdpermanentar det, och beter mig som den tant jag är.

Faktum är, att jag faktiskt haft kort, permanetat hår en gång tidigare. Jag var väl en sisådär 18-19 år och hade just klippt håret i en snygg page (egentligen så var det inte jag som klippte mig heller. Det var unga Fröken Molin som tyckte att jag skulle klippa mig kort och med lite vin i kroppen så ansåg även jag att det var en strålande idé). Glad i hågen så gick jag några dagar senare till frisören som fanns på Ugglan, bad om en riktigt hård permanent eftersom mitt hår har så svårt att få en permanent att fastna. Frisören tittade bara på mig och sa:

–Ska du verkligen permanenta dig nu när du har så här kort hår?

–Dööhhh, ja! Sa jag och tyckte att han var oerhört konstig som ens föreslog att jag skulle avstå tills håret växt ut litegrann.

Nå, jag permanentade mig och när slutresultatet kom så såg jag precis ut som en gammal tant med kort stenhård permanentat hår.

Ja, jag kunde ju inte säga att han inte varnade mig heller. Så jag for hem, blötte håret, slet och drog i det för att det inte skulle förbli i det där skicket.

Hmm, nu när jag tänker på det, jag kanske skall behålla mitt långa hår istället?

Jag tänker INTE lägga ut några bilder på hur jag såg ut. Ty det finnes inga bildbevis från de där korta dagarna. Ni får försöka fantisera ihop själva om hur jag såg ut!

Noah har ju skoltaxi till o från skolan nu när han brutit benet. Vi bor relativt långt bort från skolan och det är en omöjlighet att han skall gå dit själv med brutet ben. När Noah har varit sjuk så har vi ställt in alla taxiresor och tanken var att vi skulle ringa och ställa på den när vi behövde deras tjänster igen. Men nu när jag ändå är hemma så kan jag ju lika gärna köra honom då jag ändå måste köra ytterligare två barn vid samma tid. Jag kan ju inte begära att taxin skall ta alla mina barn? Även om de skall till samma ställe.

Nå, i morse så var maken helt på det klara med att jag och Alfred skulle stanna hemma. När jag har kastat in alla barn i bilen och är på väg till skolan så möter jag Noahs Taxi på väg hem till oss… Jag ringer maken som säger:

–Ja, men jag har ringt och ställt på taxin, Noah är ju frisk nu…

Min man vill hemskt väl, men jag tror att han är överarbetad. Ty snurrigare make får man leta efter.

Annars så är det så lugnt hemma hos oss på dagarna nu, Alfred han ser på tv när han inte slumrar och jag? Ja, jag har faktiskt slumrat i soffan en stund jag också.

Nu tänker jag ta och röjja i köket, det är någon som kommer hit på nätterna/dagarna och stökar till en massa förfärligt. Jag undrar om det inte är Obbolaspöket? Någon är det i alla fall.

som stannade hemma. Sonen har varit varm som en kamin inatt och värmt sin stackars frusna mor. Nu ligger han i soffan, "bompa"kanalen går varm och han dricker ett glas apelsinjos.

Sen, när denna hemska förkylning/influensa är över, då tycker jag att vi gett vårt bidrag till apoteksindustrin. Så mycket alvedon och ipren som vi har förbrukat dessa veckor.

Detta gör han trots att han satt uppe med mig till klockan 03:00 inatt. Han hade ont i hela kroppen, ont i nacken, ont i huvudet och han var så arg på sin far (om ni kommer ihåg att enligt Alfred så var det makens fel att han fick feber). När han äntligen somnade så trodde jag i min enfald att han skulle vara trött, sliten, febrig och vara allmänt sjuk idag…

Ack vad jag bedrog mig. Alfred vaknade, pigg som en lärka. Inte ett dugg arg på sin far längre utan han skyllde febern på lördagsgodiset. Hela dagen har han surrat på. Om allt och ingenting. Feberfri hela tiden, tills nu. Nu börjar febern komma tillbaka igen. Egentligen så skall jag inte vara förvånad, det var ju likadant för de andra barnen. Men ingen av dem har haft lika mycket energi som Duracellkaninen Alfred.

Jag vet inte hur jag skall göra, om jag skall vara hemma med honom eller om hans far skall få dra det lasset. Risken är, att om jag är på jobbet att jag bara oroar mig för Alfred och inte kan koncentrera mig på jobbet. Men, är jag hemma så är jag väl inte en bra anställd heller.

Det är blandade känslor till max måste jag erkänna.  Jag vill göra bra ifrån mig nu de sista veckorna jag har kvar. Jag vill inte att de kommer ihåg mig som hon som var hemma med sina barn de sista veckorna:-) Nackdelen med att ha flera många barn…och vara en hönsmamma.

Äsch, jag och Pär får ta den diskussionen när pojkarna somnat. Om nu inte någon vänlig mormor/farmor känner för att ställa upp och vabba med sina barnbarn:-)

..alla andra söndagar. Dvs segt!

Jag undrar vad det är med mig och söndagar? Jag skulle bara vilja krypa upp i soffan, läsa böcker hela långa dagen och strunta i att min familj kräver mat, kärlek och uppmärksamhet. Söndagar är min värsta dag på hela veckan. Allt går i slowmotion och tankarna är inte alls på topp. Det kanske blir bättre när snön kommer. Jag hoppas på det i alla fall.

Vad har vi gjort idag då? Ja, vi har följt vår söndagstradition med att inte göra någonting. Ganska skönt tycker jag, egentligen.

I kväll har vi i alla fall hyrt film som vi skall se. The Proposal med Sandra Bullock och Drag me to Hell, en skräckis.

Kassörskan på ica butiken "häribyn" frågade om vi hade valt varsin film jag och maken, men det var faktiskt jag som valde bägge. Jag gillar faktiskt all slags film. Jag kan ha lite svårt för renodlade Bil/Actionfilmer. Men annars så är jag inte så kräsen, att se film är ju bara en sorts verklighetsflykt och då spelar det ju ingen roll vilken verklighet man väljer att fly till?!

Nej…nu skall jag pussa på mina barn. Kolla in maken när han lagar söndagsmiddag och surfa vidare på nätet. Adlibris maybe??