Otäcka saker händer i alla familjer. Vare sig det är "bara" otrevliga saker som relativt enkelt går att lösa eller om det är riktigt, riktigt otäckt. Saker som man helst bara vill krypa ned under täcket och låtsas som om det aldrig hade hänt! Vilket faktiskt inte går.

Det jag lär mig av allt det onda, det är att aldrig ta saker för givet, att uppskatta det man har. Att det liv man har är en gåva och skall användas väl.

Sorgsenheten har följt mig i dag som en dimma och jag försöker att fokusera på det positiva men vissa saker gör att man har svårare att andas rätt. Att låta andra tokiga saker rinna av som vatten på en gås.

Till alla de mina, jag älskar er...alltid och oavsett!

hur skriver ni?

För egen del så envisas jag med att skriva Thé. Jag vet inte varför men jag tycker det ser bättre ut.

På tal om Thé, en av mina äldsta vänner har föräldrar som är döva och en gång i min ungdom så tog jag mig upp till Luleå (där han pluggade för tillfället). Jag kan inte mycket teckenspråk utan jag kan bokstavera mitt namn hjälpligt. Efter några öl ute på stadens pub så var jag helt plötsligt en stjärna på att förstå teckenspråk, vi förde ( i mina ögon i alla fall) lååånga konversationer om allt och ingenting. Om hans far förstod något, det vet jag inte, han höll i alla fall god ton och sa ingenting.  

Nå, i alla fall på morgonen efter min ankomst så frågade hans far något och jag kunde för mitt liv inte förstå vad han menade. Han tecknade två bokstäver, han nästan skrek ut ordet Thé men jag fattade ingenting.

Till slut så var vi tvungen att väcka vännen för att fråga vad hans far möjligtvis kunde vilja mig så där tidigt på morgonen. Han tittade på sin far, tittade på mig och sa:

- Men herregud, han frågar om du vill ha Thé!

Det borde jag ju ha förstått eftersom jag var en sån stjärna på teckenspråk...

Numera så låtsas jag aldrig som om jag förstår teckenspråk...jag kan bokstavera mitt namn,hjälpligt!

That´s it!

..har jag glömt att uppdatera er om.

Det går bra, så bra, så bra, så bra! Ibland så undrar jag om det är värt det, men oftast så vet jag med mig att detta är ju för livet. Jag måste börja ta hand om mig själv, i positiv bemärkelse.

Vissa dagar, som i dag kan det kännas tungt. Alfred åt ingen frukost då han inte var hungrig och med feber så har man ju oftast ingen matlust alls. Så vid niotiden så bad han mig steka plättar.

Som den goda mor jag är så satt jag genast igång att grädda småplättar till sonen. Men nu, nu sitter jag här! Med ett helt berg nygräddade plättar. Och jag får inte (läs vill egentligen inte) äta en enda.

Men nog sjutton både luktar och ser det gott ut?

Ja...men sånt är livet på en pinne.

Jag skulle vilja berätta för er hur mycket skillnad det har blivit på mig, men det tänker jag inte göra!! Det räcker med att ni vet att det går åt rätt håll!

Snart tror jag faktiskt att sjukdomstiden börjar dra sig mot sin ende. Jag var till vårdcentralen med Alfred i dag (har ni noterat att jag försöker att inte skriva Affe längre? Jag är en uppmärksam mor)där det konstaterades att det är öroninflammation som den lille gossen har. De tänker dock inte göra något åt den så länge som han inte har högre feber och det verkar som om den kanske kan läka ut av sig själv. Han har en konstant feber på ca 38 grader vilket i sig faktiskt är hanterbart.

Jag har dessutom hunnit med att skälla på apotekspersonalen idag. Japp, sån är jag. Alfred vägrar i sten att ta någon slags medicin överhuvudtaget och jag VET att det finns alvedon tuggtabletter som iofs inte är någon smaksensation, men bättre än att ge flytande, tabletter (som han kräks av) eller suppar(det känns som ett övergrepp nu när han är så stor). Nå, väl i alvedonhyllan så finner jag bara tuggisar för barn från 12 år och uppåt!

Jag vänder mig om till den stackars intet anande kassörskan och gapar:

-Vad är detta för skämt, finns det inte tuggalvedon för mindre barn? Det är väl ändå dom som behöver det mer? Större barn kan ju oftast...Osv.

Jag ser hur kassörskan blir rödare och rödare i ansiktet, nästan skakar och säger med återhållsam röst:

-Det finns ju för mindre barn också!!!

Kommer fram till hyllan och visar mig i våningen under att där finns all medicin för de lite mindre barnen!

Oops!! Japp, då fick jag stå där med skammen och be så hemskt mycket om ursäkt!

Så Apoteksdamen i Holmsund: Jag ber så hemskt mycket om ursäkt en än gång. Förlåt, förlåt, förlåt!!

vad tror ni? Behöver den klippas igen?:-)

Det känns nästan som det!

Nu har jag börjat fundera på om jag kanske skall klippa resten av håret? Kanske en läcker page? Eller så klipper jag det kort, hårdpermanentar det, och beter mig som den tant jag är.

Faktum är, att jag faktiskt haft kort, permanetat hår en gång tidigare. Jag var väl en sisådär 18-19 år och hade just klippt håret i en snygg page (egentligen så var det inte jag som klippte mig heller. Det var unga Fröken Molin som tyckte att jag skulle klippa mig kort och med lite vin i kroppen så ansåg även jag att det var en strålande idé). Glad i hågen så gick jag några dagar senare till frisören som fanns på Ugglan, bad om en riktigt hård permanent eftersom mitt hår har så svårt att få en permanent att fastna. Frisören tittade bara på mig och sa:

-Ska du verkligen permanenta dig nu när du har så här kort hår?

-Dööhhh, ja! Sa jag och tyckte att han var oerhört konstig som ens föreslog att jag skulle avstå tills håret växt ut litegrann.

Nå, jag permanentade mig och när slutresultatet kom så såg jag precis ut som en gammal tant med kort stenhård permanentat hår.

Ja, jag kunde ju inte säga att han inte varnade mig heller. Så jag for hem, blötte håret, slet och drog i det för att det inte skulle förbli i det där skicket.

Hmm, nu när jag tänker på det, jag kanske skall behålla mitt långa hår istället?

Jag tänker INTE lägga ut några bilder på hur jag såg ut. Ty det finnes inga bildbevis från de där korta dagarna. Ni får försöka fantisera ihop själva om hur jag såg ut!

Noah har ju skoltaxi till o från skolan nu när han brutit benet. Vi bor relativt långt bort från skolan och det är en omöjlighet att han skall gå dit själv med brutet ben. När Noah har varit sjuk så har vi ställt in alla taxiresor och tanken var att vi skulle ringa och ställa på den när vi behövde deras tjänster igen. Men nu när jag ändå är hemma så kan jag ju lika gärna köra honom då jag ändå måste köra ytterligare två barn vid samma tid. Jag kan ju inte begära att taxin skall ta alla mina barn? Även om de skall till samma ställe.

Nå, i morse så var maken helt på det klara med att jag och Alfred skulle stanna hemma. När jag har kastat in alla barn i bilen och är på väg till skolan så möter jag Noahs Taxi på väg hem till oss... Jag ringer maken som säger:

-Ja, men jag har ringt och ställt på taxin, Noah är ju frisk nu...

Min man vill hemskt väl, men jag tror att han är överarbetad. Ty snurrigare make får man leta efter.

Annars så är det så lugnt hemma hos oss på dagarna nu, Alfred han ser på tv när han inte slumrar och jag? Ja, jag har faktiskt slumrat i soffan en stund jag också.

Nu tänker jag ta och röjja i köket, det är någon som kommer hit på nätterna/dagarna och stökar till en massa förfärligt. Jag undrar om det inte är Obbolaspöket? Någon är det i alla fall.

som stannade hemma. Sonen har varit varm som en kamin inatt och värmt sin stackars frusna mor. Nu ligger han i soffan, "bompa"kanalen går varm och han dricker ett glas apelsinjos.

Sen, när denna hemska förkylning/influensa är över, då tycker jag att vi gett vårt bidrag till apoteksindustrin. Så mycket alvedon och ipren som vi har förbrukat dessa veckor.

Detta gör han trots att han satt uppe med mig till klockan 03:00 inatt. Han hade ont i hela kroppen, ont i nacken, ont i huvudet och han var så arg på sin far (om ni kommer ihåg att enligt Alfred så var det makens fel att han fick feber). När han äntligen somnade så trodde jag i min enfald att han skulle vara trött, sliten, febrig och vara allmänt sjuk idag...

Ack vad jag bedrog mig. Alfred vaknade, pigg som en lärka. Inte ett dugg arg på sin far längre utan han skyllde febern på lördagsgodiset. Hela dagen har han surrat på. Om allt och ingenting. Feberfri hela tiden, tills nu. Nu börjar febern komma tillbaka igen. Egentligen så skall jag inte vara förvånad, det var ju likadant för de andra barnen. Men ingen av dem har haft lika mycket energi som Duracellkaninen Alfred.

Jag vet inte hur jag skall göra, om jag skall vara hemma med honom eller om hans far skall få dra det lasset. Risken är, att om jag är på jobbet att jag bara oroar mig för Alfred och inte kan koncentrera mig på jobbet. Men, är jag hemma så är jag väl inte en bra anställd heller.

Det är blandade känslor till max måste jag erkänna.  Jag vill göra bra ifrån mig nu de sista veckorna jag har kvar. Jag vill inte att de kommer ihåg mig som hon som var hemma med sina barn de sista veckorna:-) Nackdelen med att ha flera många barn...och vara en hönsmamma.

Äsch, jag och Pär får ta den diskussionen när pojkarna somnat. Om nu inte någon vänlig mormor/farmor känner för att ställa upp och vabba med sina barnbarn:-)

..alla andra söndagar. Dvs segt!

Jag undrar vad det är med mig och söndagar? Jag skulle bara vilja krypa upp i soffan, läsa böcker hela långa dagen och strunta i att min familj kräver mat, kärlek och uppmärksamhet. Söndagar är min värsta dag på hela veckan. Allt går i slowmotion och tankarna är inte alls på topp. Det kanske blir bättre när snön kommer. Jag hoppas på det i alla fall.

Vad har vi gjort idag då? Ja, vi har följt vår söndagstradition med att inte göra någonting. Ganska skönt tycker jag, egentligen.

I kväll har vi i alla fall hyrt film som vi skall se. The Proposal med Sandra Bullock och Drag me to Hell, en skräckis.

Kassörskan på ica butiken "häribyn" frågade om vi hade valt varsin film jag och maken, men det var faktiskt jag som valde bägge. Jag gillar faktiskt all slags film. Jag kan ha lite svårt för renodlade Bil/Actionfilmer. Men annars så är jag inte så kräsen, att se film är ju bara en sorts verklighetsflykt och då spelar det ju ingen roll vilken verklighet man väljer att fly till?!

Nej...nu skall jag pussa på mina barn. Kolla in maken när han lagar söndagsmiddag och surfa vidare på nätet. Adlibris maybe??

Skriver tydligen en blogg på Aftonbladet. Jag vet knappt vad den mannen är känd för. Men, hans blogg var hysteriskt rolig i alla fall.

Han gav mig (totalt omedveten om det förstås) tips på vad jag skall göra nu när jag blir arbetslös. Jag skall bli Bokhandelsägare och bara sälja böcker som kultureliten INTE godkänner som "riktig litteratur". Dessutom så skall jag ta ordentlig betalt för dem...

Alex Schulman, du är min nya idol!!!

http://blogg.aftonbladet.se/pappabloggen/2009/11/ja-boken-kostar-det

...någon gång är helt underbart. Det var precis vad jag fick göra igår när jag, maken och 350 andra lyckligt lottade Umäbor fick chansen att se Ronny Eriksson på Sagateaterns scen.

Föreställningen hette "Rum för rasande" och det var precis vad han var... till viss del. På ett hysteriskt roligt sätt. Hans norrländska charm blandades med cynism och pilspjutskastningar åt alla vägriktningar och till alla färger. En helt perfekt fredagskväll med andra ord.

Sagateatern har jag förresten inte varit inne i sen jag såg filmen "Youngblood" där för en sisådär 150 år sedan. Tapeterna hade lossnat på sina ställen, sofforna var inte de mest bekväma (i alla fall inte om man har lite ont i stjärten som jag har) men Maj Gåååd så charmigt.

Detta var helgens plus. Minus är att nu har vårt fjärde barn fått den förhatliga febern. Barnet själv hävdar att orsaken till att han fick feber överhuvudtaget, det var för att hans pappa sa till honom (på skarpen måste jag tillägga) att han inte fick slå sin bror. Detta gjorde då Alfred så upprörd att febern kom. Så egentligen är det Makens fel att Alfred är sjuk!!! Praktiskt!

Själv så tror jag att orsaken mer kan ligga i att hans tre bröder legat i en vecka med feber...men, vad vet väl jag?

Nu..tv & soffa!!

Fast jag varit hemma hela veckan med sjuka barn så är det ändå något speciellt med fredagen? Tycker ni inte det?

Det är då man tänder ljus, njuter i soffan av familjen och gläds åt tanken att lördagen är fri, man får sova länge. Kliva upp och bara mysa.

Hoppas att ni njuter lika mycket av helgen som jag tänker göra, med förhoppningsvis feberfria barn!

Affe har deklarerat att han inte längre heter Affe, utan vill från och med nu bli kallad vid sitt dopnamn: Alfred. Han har tagit upp det på förskolan samt hemma och ja, det är väl lika bra att vi gör som han säger då.

Alldeles nyss så berättade jag för hans far att Affe heter bara Alfred numera också säger jag till Alfred:

-Visst är det så Alfred? Visst vill du inte bli kallad Affe längre?

-Nej, säger han. Jag vill att ni säger Alfred, men... egentligen så heter jag KnäppNicklas!

Vart det kommer ifrån, det vet jag inte. men jag tror inte att vi  familjen tänker använda hans spritt språngande nya namn, utan vi håller nog oss till Alfred. Det har en lite finare klang tycker vi.

sa att jag skulle ge mycket vätska (nähää), kolla allmäntillståndet (va?) och försöka ge Ipren varvat med alvedon. Han skulle dessutom försöka halvsitta just på grund av andningen. Hon trodde inte att  febern kom sig av operationen då stygnen som togs i måndags såg jättefina ut. Nå, Noah skall i alla fall ligga som ett V, med benet i högläge och kroppen i sittande ställning!

Då Noah har astma och är allergisk så är Ipren inte det optimala, men... Noah har tagit Ipren tidigare och inte varit påverkad av det så vi försöker.

Jag har varit en god mor och susat iväg på Ica "häribyn" och inhandlat diverse gottis för sjuka småbarn. Vad sägs om Glass, Coca-cola, Saft och halstabletter? Mums va?

Väl på ica så träffade jag en av Jacks kompisars förälder och hon meddelade mig att det var mååånga som var sjuka, till och med deras lärare. Så jag antar att det är en smittsam variant.

Det verkar som om den aldrig vill släppa. Vi är tyvärr inga stolta ägare av någon febertermometer men gissningsvis så pendlar den mellan 38-40 grader. Maken, som verkar vara mer än lovligt snurrig ringde i dag och frågade varför jag inte var på jobbet?

Döhhh?? Ja, jag vill gärna lämna mina barn hemma själv nu. Speciellt med tanke på att OM det nu skulle vara grissjukan som barnen har så känns det inte så roligt. Noah den lille stackaren har ju dessutom Astma som kan förvärra situatonen. Sen vet jag inte om hans brutna ben gör att febern inte vill gå ned som den gjort på de andra pojkarna?

Om det finns någon sjukvårdskunnig därute som vet så får ni gärna informera mig...Kan ett brutet ben göra att febern inte vill gå ned?

Nu hjälper faktiskt alvedon men samtidigt så har han ju ätit så mycket alvedon på grund av att han haft så ont i benet. Jag kanske skall byta till något annat? Något som är mer skonsamt mot levern? Han är ju inne på sin 3:e vecka med alvedon. Hur länge kan man äta alvedon?

Vojne, vad sjuka barn gör mot modershjärtat!

 Fru Alperud!! Som ni kanske vet så säljer min man bröd i alla dess former. Detta har tyvärr lett till att jag inte bakar längre.

Varken tårtbottnar, fikabröd, sockerkakor eller vanligt bröd. Jag har i bland sträckt mig till att vid sällsynta tillfällen bakat vanliga kanelbullar eller lussebullar.

I dag vid middagen så pratade småbarnen om att jag kanske inte kunde baka? Att jag inte visste hur man gjorde när man bakade sockerkakor och dylikt. Hmpf!!!

De stora barnen har ju full koll på mina bakkunskaper men de små kommer ju inte håg något annat än deras fars brödsäljande dagar. Föga anar de att det fanns en tid när deras mor inte gjorde annat än bakade brök, kakor och bullar.

Klart att jag kan baka. Snabbt slängde jag ihop en kanel & äpplekaka som Fru Alperud lärt mig en gång i tiden. OM det är hennes recept eller ej låter jag vara osagt. Smaskig är den i alla fall! Synd bara att jag själv inte får smaka den.

Jag kastar in en bild på den halvgräddade skapelsen så att ni får ett hum om hur god den är, och enkel att göra!

Nu skall den bara vara inne i några minuter till! Sen är det dags för pojkarna att förundras över deras mors allsidiga kunskaper!

Hm? Jag undrar om det kanske var ett trick av dem för att få mig att göra ngt gott??

Jag funderar lite på det där, eller ganska mycket om jag skall vara allvarlig.

Jag söker ju jobb och tänk om någon arbetsgivare läser mina små blogginlägg?

Jag försöker att inte lägga för mycket personliga tankar eller åsikter i mina bloggar. Vilket jag ibland har misslyckats med, jag tänker för den delen inte ta bort dessa inlägg utan de får stå kvar.  Jag försöker dessutom undvika att skriva mina blogginlägg i vredesmod. Vilket jag varit nära att göra ganska många gånger. Som tur är så har jag alltid besinnat mig och raderat inläggen innan jag skickat in dem.

Det handlar inte om att jag inte står för mina åsikter, utan det handlar mer om att jag tror benhårt på mina åsikter tills jag blir överbevisad om att jag har fel. Då kan jag tänka mig att omvärdera mina åsikter. OM jag då har skrikit ut till hela Umeå kommun om hur jag ställer mig i en speciell fråga så känns det så dumt att ändra mig helt plötsligt. Jag vill ha ordentligt med kött på benen innan jag uttalar mig i en specifik fråga!

Fegt? Ja, kanske!

Det jag vet, och som jag ALDRIG kommer att omvärdera. Det är hur jag tycker att barn skall bli behandlade. Med Kärlek, Respekt, Tro och framförallt visa dem den stora gåvan av förlåtelse. Det är en underskattad förmåga tycker jag. Om detta så kan jag skriva kilometervis om och om igen. Där ändrar jag mig aldrig.

Nå, detta var mina små onsdagsfunderingar. Nu skall jag hämta Älskade lille Affe på förskolan!

I går var Noah och plockade bort gipset som glappade. Fick ett nytt, fint gult gips. Zuzukigult som han själv sa.

Nu är det bara två veckor kvar av hans gipsperiod och vad händer sen då? Vi vet inte. Vad vi dock vet, det är att han inte får vara med på gympan på hela långa terminen. Han får inte vara med på sin älskade innebandy. När skall de operera ut hans skruvar då? Det vet vi inte heller.

Vi vet ingenting.

I ett svagt ögonblick så lovade jag sonen att han kunde vara med på innebandyn nästa termin, men nu vet jag inte. Kan han det?

Jag har fortfarande sjuka barn. Ebbe gnäller över ont i huvudet, tror jag det när han har feber. Noah snorar och är allmänt varm. Affe? Affe är frisk. Jack då? Ja, jag vet inte.

Själv då? Jag somnade klockan 17:00 igår. Totalt slut. Vaknade 05:00 i morse och var piggare än jag varit på länge. Så idag blir det storstädning, mys med mellanpojkarna samt tvätt. Alltid denna hemska tvätt.

Så, nu sitter jag här.

Två barn insjunkna i feber. Inte den allvarliga sorten som medför sig knorr i tillvaron utan mer den där "kanintegåpåskolanförattdomskulleskickahemmigförjagserintespecielltpiggutsjukan". Noah och Ebbe är relativt pigga, dock glansiga i ögonen, snoriga och hostar då och då. Febern ligger väl på en 38 grader, vilket innebär sjuk.

Men åååhhhhh...Jag gillar inte att vara hemma. I dag har jag mötenas dag dessutom. De bara avlöser varandra och jag är hemma med sjuka barn. Snacka om att känna sig oanvändbar.

Nå, livet går ju vidare ändå.

Nu tänker jag lägga mig i soffan med en god bok, kanske zappa lite tv, dricka en kopp kaffe och jämra mig över vad jobbigt det är med sjuka barn!!

Som sagt, söndagar är inte min största inspirationskälla. Jag undrar varför? Kan det bero på att söndag är vilodagen? Jag vet inte.

Så nu stoltserar våra vita lakan med denna snygga målning!

* Obbolaspöket är en relativt ofarlig figur som bor här runtikring vårt hus, när det händer saker som vackra målningar på tapeter, rivna tapeter, tuschstreck på stolar och diverse andra saker som vi föräldrar inte är så förtjusta i så är det ALLTID Obbolaspöket som varit framme. Han är en busig rackare, men han är väldigt snäll!

Jag får lite dåligt samvete för att jag inte uppdaterar så ofta nu. Men, det händer så mycket i livet så att bloggen hamnar (tyvärr) i skymundan.

I kväll så sitter jag i alla fall och lyssnar på bra musik, Johnny Cash, Lars Vinnerbäck och lite nationalteatern. Maken är på spelning i Vilhelmina med bandet och småpojkarna ser på tv. Däremellan så ger de varandra små kärleksfulla smeknamn. Vad tycks exempelvis om "Pucko" och "Äckel"?  Alfred blir oerhört förnärmad när Ebbe säger "Äckel" till honom, men förstår inte varför han själv inte får säga "Pucko"? Hmm?

Nu är de i alla fall vänner, än så länge.

Hoppas att er lördagskväll blir en fin en!

Så finns det alltid en krönika som är skriven av två herrar: Niklas Berglund och Benny Karlsson. Dessa två herrar bollar ämnen emellan varandra och dagens krönika var skriven av Niklas Berglund angående PRYO-minnen.

När jag så sitter och läser om Niklas minnen så poppar mina egna traumatiska minnen från min allra första praovecka. Den utspelades i SVT-huset och jag minns än i dag hur avundsjuka alla var när jag fick den åtråvärda platsen. Jag skulle få leka journalist i en hel vecka (eller, det var vad jag trodde i alla fall).

Nu har jag försökt förtränga dessa hemska minnen i 20 år men lite positivt kommer jag nog i håg. Jag tror verkligen att de försökte göra sitt bästa för att jag skulle trivas, jag fick följa med på lite reportage bland annat om en utbildning i Strömbäck. Det som dock fastnade och som jag än i dag bara inte kan med, det är när vinjetten till PLUS går i gång.

Att som 13-åring sitta i två hela dagar och se samma program, om och om igen... det var TORTYR! I mina ögon så var programmet  vedervärdigt och att se samma sekvens spelas upp 1000 gånger?! Gaaahhh!!! Till slut så gick det så långt att jag inte ens kunde ha mina ögon öppna. Jag blundade mig igenom programmet men kunde fortfarande höra Sverkers röst upprepa samma sak en miljon gånger.

Nu, när jag är gammal och förståndig så uppskattar jag programmet. Men, om jag blundar. Då kan jag få samma ångest som jag hade för 20 år sedan.

är mycket piggare idag. Tamiflu, astmamedicin och andra diverse medikamentos har gjort så att hennes feber är nästan helt borta. Skönt! Det är aldrig roligt när en nära anhörig blir sjuk, inte så sjuk i alla fall!

Nu hoppas vi alla att hon skall vila, vila, vila och att hennes mamma kan få ro i kroppen att vila själv. Känner jag henne rätt så är hon fortfarande uppvarvad och superstressad.

Själv så har jag funderat, funderat och funderat. Bara på roliga saker naturligtvis och vet nog nästan vad jag vill/skall göra!

...är jag i dag.

Finaste sötaste lilla prinsessan är sjuk i influensan och jag bara oroar och oroar mig. I dag fick hon konstaterat att hon har fått lunginflammation men hon läggs inte in så länge hon inte har andningssvårigheter.

Hela familjen tänker på prinsessan just nu och hoppas att det vänder. Att lunginflammationen inte blir värre och att hon snart är sitt vanliga, glada jag!

Kram på dig.

 Och jag hoppas, hoppas, hoppas att jag blir kallad på en intervju för det. När jag läste platsannonsen så kändes det bara så rätt. Det var som om den var gjord för mig.

Jobbet som sådan verkar så intressant och berör mig oerhört. Vad det är för jobb? Hm, DET tänker jag inte berätta. Men, jag kan säga att det handlar mycket om människor och lite om papper! Nu får ni klura själva lite grann. *hi, hi*

Min store son har varit på friarstråt på Ersboda i helgen men nu är han äntligen hemma igen. Familjen är komplett!

Lugnet lägrar sig för den Olsénska familjen i det Obbolianska hemmet!

I morgon, jobb hela veckan lång och nya projekt väntar. Det skall bli spännande. Jag gillar utmaningar.

Kram!

och maken fick fina sockar av sina barn på farsdagen.

Svarta med röd text som proklamerar att "PAPPA ÄR BÄST"!

Ja, det är han onekligen. Du är världens bästa pappa Pär. Grattis på din dag idag.

Vad gör vi annars en grå och trist dag som denna? Inte mycket, jag dricker en kopp kaffe. Klurar lite på om jag skall ta ett ryck här hemma och plocka undan lite tvätt?

Ja, en skön och lugn söndag här hemma i Obbola med andra ord.

Hoppas att ni andra får en lika lugn och fridfull söndag som vi skall ha! Kram på er.

Vem är jag, egentligen?

Jo, jag fick mitt första barn vid den unga åldern av 20 år. När så pojken var liten så ville jag ge honom en mor som kunde försörja honom vilket jag hade svårt att göra som ensamstående, lågutbildad, ung mor! Så jag beslöt mig för att börja läsa in mina katastrofala betyg från det enda år jag gick på Gymnasiet. (trots att det i sin tur gav mig en vårdbiträdesutbildning) Sagt och gjort, jag läste och läste. Träffade mannen i mitt liv (förutom mina underbara små barn då)och fick fler barn. Hela tiden med siktet inställt på att jag skall få en bra utbildning och ett bra jobb så att mina barn har goda förutsättningar att lyckas här i livet.

En tid så läste jag heltid på dagtid samt en kvällskurs i Svenska samtidigt som jag arbetade extra både inom vården och inom andra verksamheter. Jag hade hela tiden siktet inställt på att läsa upp mina betyg för barnens skull och för min egen naturligtvis. När jag äntligen fick behörighet att söka på Universitetet var lyckan total. Jag hade inte bestämt mig vad jag skulle läsa än men ett roligt, intressant jobb där jag känner att JAG betyder något stod högst upp på önskelistan.

Samtidigt som mina universitets studier så arbetade jag hela tiden extra för att dryga ut det snåla studielånet så att vi någon gång skulle känna att vi var en normal familj.

Vad har jag läst då?

Jo:

·         Pedagogik A och B. Vad är då pedagogik? Inom ämnet Pedagogik så studeras bland annat fostran, lärande, undervisning, utbildning, genus och jämställdhetsfrågor, rättvisefrågor osv.

·         Sociologi A. Som kortfattat är läran om hur man förstår de sociala regler som verkar i vårt samhälle. både de små möten människor emellan eller arbetsrelaterade möten. vilka värderingar som formar vårt liv. Maktrelationer, genusrelationer, social ojämlikhet för att bara nämna en liten del av sociologins enorma bredd.

·         Litteraturvetenskap A & B där en del av kurserna gick ut på att kritiskt granska texter av olika slag. Att i lära sig att läsa mellan raderna för att kunna förstå vad författaren egentligen menar med sin skrivna text samt att genom litteraturens början utveckla en förståelse inför den moderna litteraturen.

·         Bibliotek och Informationsvetenskapsprogrammet. Där informationen står i centrum, vad är information? Vem söker information? Hur skall den utformas? Hur är kan jag lättast selektera bort det som inte är nödvändigt för  den information jag är intresserad av? Vilka sökverktyg skall användas, hur presenterar man informationen på bästa sättet?

Sammanfattningsvis så kan man säga att min utbildning har resulterat i att jag är Pedagogisk, förstår relationer mellan människor, chefer och de anställda. Jag kan läsa genom raderna, både det skriftliga eller det outtalade. Jag kan lätt se orättvisor, ojämställdhet eller samt vet hur man på bästa sätt förmedlar information, läser information eller presenterar den ovanställda.

Fyra och ett halvt års studier har gett mig all denna kunskap. Detta gjorde jag, inte bara för min skull, utan även för mina barns skull för att jag skulle känna att jag betydde något. Att all denna kunskap skulle komma till nytta på ett eller annat sätt!

Varför? Varför i hela världens namn skriver jag detta nu? Jo, de senaste dagarna har det uppstått situationer som i sin tur gjort att jag har ifrågasatt mina val. Var det rätt beslut? Behövde jag verkligen en utbildning om det inte resulterar i något positivt? Jag behöver få hela min utbildning, hela mitt liv på pränt för att jag måste veta att jag faktiskt har en utbildning,  jag är något eller någon,  jag betyder något. Jag kan.

Nå, nu vet ni det...Jag är någon! Jag kan faktiskt något.

När man har varit hemma med sin stackars stjärtonda mor och sin stackars benbrutna bror så blir man ganska så less tillslut.

Affe har varit så sällskapssjuk hela veckan som gått och nu, när han äntligen börjat förskolan igen så har han verkligen tagit igen all saknad av sina kamrater. Men, han är så trött, så trött, så trött!

Kvällarna avslutas i soffan redan vid 18:00 tiden när han somnar framför "bompa". Stackaren, det är INTE lätt att vara liten och full av lek och bus på dagarna men slut som en vetemjölssäck på kvällarna.

I kväll så skall jag släpa min stackars ledbrutna stjärt på informationsmöte ang. gymnasievalet. Det skall bli jätteintressant även om sonen redan har bestämt sig för vilken utbildning han vill gå.

Det som skall bli mest intressant, det är hur min stjärt skall klara att sitta på skolans hemska, hårda trästolar i en och en halv timme!

Vem vet, jag kanske inte tar mig upp från stolen utan får gott stanna där i natt? Ha, ha!!