..har jag glömt att uppdatera er om.

Det går bra, så bra, så bra, så bra! Ibland så undrar jag om det är värt det, men oftast så vet jag med mig att detta är ju för livet. Jag måste börja ta hand om mig själv, i positiv bemärkelse.

Vissa dagar, som i dag kan det kännas tungt. Alfred åt ingen frukost då han inte var hungrig och med feber så har man ju oftast ingen matlust alls. Så vid niotiden så bad han mig steka plättar.

Som den goda mor jag är så satt jag genast igång att grädda småplättar till sonen. Men nu, nu sitter jag här! Med ett helt berg nygräddade plättar. Och jag får inte (läs vill egentligen inte) äta en enda.

Men nog sjutton både luktar och ser det gott ut?

Ja...men sånt är livet på en pinne.

Jag skulle vilja berätta för er hur mycket skillnad det har blivit på mig, men det tänker jag inte göra!! Det räcker med att ni vet att det går åt rätt håll!