I dag har vår käre granne tillika traktorförare förbarmat sig över oss och skrapat bort all överskottsjord från dräneringen.
Nja, inte all jord. Jag gav nämligen maken fria händer & sa:

-Herregud, inte behöver jag följa med dig ut och visa, detta fixar du själv;-)

Hrm... detta resulterade i att baksidan inte blev skrapad så nu måste grannen komma tillbaka och skrapa en gång till!!

Men, Å Maj Gååååd!!!
Vad bra det blir!
Helt plötsligt så ser man att det en gång i tiden faktiskt var meningen att det skulle vara jord där.
Nu skall vi 'bara' köpa lastbilslass med matjord, plantera gräs och 'Voila' så har vi vår gräsmatta igen. Två år efter dräneringen!!!!!!!!

Grannen (dock inte samma som skrapade med traktorn) och jag var ute på en liten kvällspromenad. Vi tog Harpsjöpromenaden och det var så trevligt.
Jag vet bara med mig att i morgon så kommer jag att ha ont, inte bara i benen utan även i foten (efter min stukning), i armarna, efter allt skräp som plockades på vår skräpplockardag på jobbet och i huvudet då jag druckit alldeles för lite vatten idag.

Nu kastar jag mig i sängen och hoppas att John Blund kommer på en gång.

Kram alla vänner, släktingar, kollegor kända & o(ö)kända!

Inte bara i det Olsénska hemmet utan även på arbetet mitt. Vi har blivit indelade i grupper och tilldelade olika städområden.
Ja, rätt städutrustning var:

1) ordentliga kläder-check!
2) stövlar-NOT Check!

Jag finner inte mina ursnygga kycklinggula stövlar. Dom har varit försvunna sedan vi flyttade hit till Obbola så jag antar att antingen så var det någon av våra gamla grannar som fattade tycke för mina kycklingar eller så har de helt enkelt inte blivit uppackade. Förmodligen så är det det sistnämnda som har hänt.

Jag kanske skall låna makens stövlar a´la storlek 42??
Ja, det får nog bli så. Jag vill inte gärna springa omkring i mina underbara Edithskor inne på området.

Nackdelen med våren är faktiskt denna fruktansvärda polleninvasion.
Sonen kan knappt göra någonting utan att drabbas av andnöd och snuva.
I dag var han hos en kompis och när jag hämtade honom så satt han hela bilresan och riktigt kippade efter andan.

Tänk om jag kunde ta hans allergi. Gladeligen skulle jag vara den som inte kan andas bara mina barn får slippa.

Nu tänker jag faktiskt kasta mig i sängen, läsa en ny trädgårdstidning och drömma mig bort i renoveringen & den romantiska trädgårdens underbara värld. I denna världen finns faktiskt inga allergier, bara ljuv sommardoft och vackra blommor.

Kram på er alla mina vänner, släktingar, kollegor, kända & o(ö)kända.

Som vi har i vår trädgård skall bort.
Vad den skulle vara bra för från första början det undrar både jag & Pär.
Vi har grävt och grävt och funnit 1 stycke vinterkedja tillhörande en traktor eller bil, ett stycke järnspett som vi ännu inte funnit ut användningen för samt miljontals stenar i alla möjliga slags former! Stora, små, runda, fyrkantiga.

Förmodligen så lades stenarna på hög när huset gjordes om -76, sen beslöt de tidigare ägarna att:
'hm.. det är nog snyggt med en gravhög på gården, låt oss bara kasta lite jord på stenarna, plantera lite fula växter så får vi nog den snyggaste gården i området'!

Men nu...nu skall den bort.
Istället så skall det planteras ett snyggt cykelförråd så att ungarna slipper kasta sina cyklar framför trappen, mitt på gården.

Tjohooo!!!
Jag vet redan att jag kommer att älska mitt cykelförråd.

Nu undrar ni säkert...vad gör dom med alla stenar som blir över då?
Jo, det skall jag berätta för er, dom kommer att få rama in vår husgrund. DET kommer att bli snyggt!

Kram alla mina vänner, släktingar, kollegor, kända & o(ö)kända!

och ser på 'Supernanny'!
Vilket fruktansvärt program det där är.

Nu får jag säkert en massa skit för detta, men jag tycker så synd om barnen i dessa program.
Ser inte föräldrarna att barnen bara vill ha uppmärksamhet? Att ge barnen mer kärlek och kramar bara gör barnen starkare?! Att sätta barnen i skamvrån snarare stjälper än hjälper.
Istället så tystar dom sina barn, förtrycker dem och tvingar dem till belöningsystem som faktiskt inte finns i verkliga livet.
Lyckliga föräldrar, lyckliga barn. Eller?

Jag vill för den skull absolut inte säga att jag är perfekt, för det är jag inte.

Jag säger som Astrid Lindgren;
-Dränk barnen i kärlek som kommer folkvettet av sig själv!


//Linnéa

Det är inte lätt att vara allergisk.

Det känns som om de varit borta en hel evighet fast det bara varit sen fredagkväll.
Jag pratade med Affe idag och han ville inte flyga hem, fast jag skulle hämta honom på flygplatsen. Han skulle åka bil dit sa han.
Han hade dessutom hört en räv snarka i natt... personligen så tror jag att den där räven hette Pär men Affe hävdade bestämt att så var inte fallet.

Han har inte saknat mig så mycket säger han, desto mer sin bror Noah.
-Mamma, visst har Noah saknat mig jättemycket? frågade han.
-Självklart, svarade jag.
-Och mamma har saknat dig jättemycket, fortsatte jag med.
-Mm, men jag har saknat Noah.

Ja, han älskar verkligen sin storebror.

På tal om storebror så är han hemma med världens allergiastma.
Han somnade sent och vaknade tidigt i morse. Stackarn!

Kram på er alla vänner, släktingar, kollegor kända & o(ö)kända

I dag är det söndag, det innebär att i morgon så är det måndag och jobbet startar igen. Ingen kort vecka som förra veckan utan 5 dagar skall man sitta bakom skrivbordet.
Man blir lite bekväm med korta arbetsveckor.

Mina tankar på att öppna eget är så stora, så intensiva, men törs man?
Är det verkligen läge att öppna eget nu? I dessa kristider? I en sån specialnischad verksamhet dessutom?
Tänk om någon kunde ge mig en spark därbak och säga:
-'Go' Linnéa, du fixar det!!!
För mig så känns det som om det är för mycket på spel, för mycket att förlora liksom.
Även om jag skulle må så bra, min själ skulle landa och få ro...tror jag.

Maken och minsta mig (dvs Affe) har varit på semester och kommer inte hem förrns på måndagkväll. Skum känsla.
När Noah hade fotbollsmatch idag så övervälvdes jag av saknad efter lillen, så mycket att jag funderade skarpt på att kidnappa lille M, en dagiskompis till honom.
Hans mamma var dock starkt emot min idé så det fick vara.

Nu skall jag mysa med mina storkillar.

Kram på er, alla vänner, släktingar, kollegor, kända & o(ö)kända.

Det känns helt galet att vara ledig en fredag.
Skönt, men ändå lite småbusigt om ni vet vad jag menar.

Jag och mina små trollungar kommer nog att fylla dagen med diverse roliga aktiviteter ändå, städa övervåningen till exempel, det hanns inte med i dag då jag i min städiver började saneringen av bilen.
Att ha fyra barn och en man som inte är ordningsammast i världen av alla är INTE en dans på rosor kan jag lova. Diverse roliga fynd hittades, vad tycks om ostbollar på golvet i baksätet?
En gaffel under passagerarsätet där fram?! Hur har den kommit dit? Vem kan det vara som gick från matbordet, men glömde att lämna gaffeln i köket?

Men nu..nu doftar bilen ljuvligt. den är ren och fin och inte ett enda skräp kan hittas någonstans.
Maken fick i uppdrag att byta däck på bilen (ja, jag vet. Jag är sent ute) men under vintern så har bultarna rostat fast! Så just nu har jag tre sommardäck och ett vinterdäck.
I morgon får jag försöka gulla med grannarna, någon av dom kanske har ett fälgkors att låna mig så att jag får försöka själv.

I morgon tänkte jag även försöka mig på att ta en liiiten springtur. Om min lilla fot accepterar det och samarbetar. Mina knän har jag ju redan tuktat nu gäller det bara att få in foten på samma spår.

Ja, livet är ganska gott trots allt!

Kram alla vänner, släkt, kollegor, kända & o(ö)kända.

Min äldste son tycks tro att jag och maken är hans egna privata bank.

Först får han månadspeng, den har iofs inte varit så hög men nog sjutton skall man klara sig på 500 kronor i månaden om man är kille?
Nej då...dom spenderar han på mat ute, WoW, läsk och godis.

Sist han fick sin månadspeng så tog den slut på (jag lovar) exakt 3 dagar...!

Är han hos tjejjen & dom serverar mat som han (eventuellt inte tycker om) inte vill äta så ringer han:
-Mamma, för över pengar så att jag kan äta!
För inte orkar han gå hem till oss och äta. Det är som om han har glömt att i det Obbolianska hemmet (i allafall hos oss) så serveras maten 17:00 varje dag.

Snälla mamman för då över lite grann.
och ännu mer, och ännu mer... hela tiden!!!

Kan det vara så att jag curlar honom? Måste jag bli lite hårdare? Lite elakare?
För ni skall inte tro att han måste prestera något för att få sin månadspeng. Vi har långa samtal där han lovar dyrt & heligt att flör att han skall få pengar så skall han:

1) städa sitt rum en ggr/vecka
2) Hjälpa till mer här hemma
3) sköta skolan
4) osv
5)osv...

Hmmm?

Vad månde bliva?
Skall man höja månadspengen?
Bli hårdare?
Jag vet inte.
Vet ni??

I februari någon gång så bestämde vi på mina avdelning att visst skulle vi springa blodomloppet?
-Jaaaaa! Hojtade jag. Säkert högst av alla.
När så det ödesdigra datumet för blodomloppet kom så hade jag tränat exakt tre gånger!!
Lägg dessutom till två kraschade knän och extremt dålig kondition så har ni mig.

Men, jag kan ju inte svika laget, tänkte jag. Tog på mig min springstass och nya pjuxen och gav mig iväg till I-20 området.
Väl där så gick det faktiskt bra, överförväntan bra. Jag sprang och sprang och kände mig i toppform ända tills just efter 2km skylten.
Då sprang jag på en liten gruskulle, foten vek sig och..ja, den stukade foten var ett faktum.

Detta till trots så gav jag inte upp, jag gick väl i en kilometer sen kändes foten som om den svullnat så pass mycket att den inte gick att rubba i skon. Då sprang jag igen, jag sprang och sprang och sprang tills jag mötte en kollega, då gav jag upp och vi promenerade gemensamt till mål.

Jag är så ofantligt stolt över mig själv och måste fortsätta. Jag älskar att springa.
Att köra bilen hem till Obbola var en upplevelse kan jag lova *ler* foten följde inte riktigt med mig.
I dag känns den lite bättre, smärtstillande och inlindning gör susen.

I dag har Ebbe fotbollsträning så jag tänkte passa på att städa lite grann. Flytta torsdagsstädet till Onsdag? kan man vara så fräck?

Nu... matlagning.

Kram på er, alla vänner, släktingar, kollegor, kända och o(ö)kända.

Nog är det bra nog konstigt?!
Att man kan köra 50, ibland 60 km/h förbi barn som står vid vägkanten.
När dessutom föräldrarna står brevid?
En del till och med ökar farten bara för att ja, jag vet inte? kanske markera? Jävligt dumt sätt att markera på.


Det värsta är när alla jäkla sommargäster kommer...då skall dom förbi med sina fullpackade bilar, dundra förbi cyklister och pedestrianer. utan en tanke på att det faktiskt BOR barn och hästar här.

Nej!! SKÄMS PÅ ER!!!

Vägverket?
När skall vi få vägbulor, farthinder eller blomlådor att ställa ut vid vägkanten?

Vi boende på vår väg har åtskilliga gånger varit i kontakt med er om blomlådor, men vi får INTE ställa ut dom. Detta på grund av att vägen är för smal??
Hur kan vår väg vara för smal när andra, smalare vägar här i Obbola får ställa ut lådor?
Och ja, dom är smalare, vi har faktiskt mätt!

Det bor 13 barn i åldrarna 3-17 år här vid vårt område. Måste det ske en olycka innan det händer något?

Förra sommaren fick vi en sån där ställning som mäter hastigheten på de bilar som körde förbi, jag tror den fungerade i en timme!!!

Snälla, jag ber er...gör något åt vår väg, dra om den där det inga människor bor.

Skänk bort vägen till oss så kan vi boende stänga av vägen för obehöriga!!! då och först då kan vi låta våra barn vara ute och leka utan att ständigt gå med hjärtat i halsgropen.


// Linnea!

Utedasset och Vedboden.

Helgen har flytit på i lugnets tecken.
Ebbe var sjuk på fredagen & det resulterade i att vi tog det lugnt även på lördagen.

Han blev bjuden på stadspromenad och presenthandling av sin underbara moster. Efter presentköpet som överraskande nog blev...Tada!!! Ett Star Wars skepp *haha*
så stannade han kvar & såg sina kusiner dansa linedance.
Först så tyckte han nog att det var trevligt, men efter ett tag så blev han rätt less!

I dag söndag så har vi Obbolianer stannat kvar i byn. Ebbe spelade match mot Täfteå (som dom förlorade med katastrofala 11-2).
Vi bjöd med oss en av de fientliga på kaffe & kaka eventuellt i ett tafatt försök att blidka dem. Gick ned till stranden och försökte envist få kära väninnan att sälja huset i Täfteå och köpa här i Obbola istället.
Jag tror försöket misslyckades, trevligt var det i alla fall.

Ljuvliga sol och ljuvliga, underbara dag.

Nu skall vi kasta barnen i säng och gå ut och riva vår vedbod.
Utedasset får stå kvar som en påminnelse om att vi skall vara lyckligt lottade som har inomhustoalett!

Kram på er alla vänner, släktingar, kolegor, kända och o(ö)kända.

Röstlösa Ebbe.

Ännu en dag med sjuka barn.
Denna gång var det Ebbes tur att drabbas av sjukdom.

Med halsont, röstbrist och allmän ynklighet så ringde han mig från skolan
och sa:
-Mamma, nu orkar jag inte mer. Jag vill hem nu!

Klart att mamsen hämtar lillprinsen.

Så nu ligger han i soffan, äter halstabletter (mest för att det är så gott) och dricker cocacola.
Det är inte lätt att vara ynklig & sjuk ibland.

I övrigt så kommer jag snart att komma ihop mig med äldste sonens mentor.
Sonen har på ett läsförståelsetest inte haft speciellt bra resultat och dom rekomenderar en undersökning för att kunna 'hjälpa' honom, som det så fint heter.
Jag vägrar, sonen förstår skriven text mycket väl, men är väl som de flesta tonåringar, lat, oengagerad och allmänt slö!! Alldeles för mycket hormoner är i omlopp.

Jag vill inte att dom sätter in honom i ett fack och ger honom en stämpel som mindre intelligent bara för ett provs skull. Jag har bett om att få läsa provet, men antingen så ser dom inte den delen av text i mina mail, eller så vill dom helt enkelt inte visa mig hur sonen brustit!

Ja, tigermamma... det är vad man blir när någon kritiserar sönerna.

Hade det faktiskt funnits någon som helst grund till oron så hade jag varit först med att skaffa hjälp åt honom, men ungen är ju supersmart!
Lat till tusen, men supersmart (lite lik min bror A faktiskt).

Så nu inväntar jag med spänning att få se resultatet av hans sk prov!!!

Vojne vojne!!

Kram, vänner, släkt, kollegor, kända och o(ö)kända!!

Så snygg i pannbandet.

även på lilla Affe!

det går ta mig tusan inte.
Jag kanske är en inskränkt människa men jag har fastnat för vk.se.
Jag har försökt att skapa egna lite mer personliga bloggar men det är som om VK.se skriker:
-Kom tillbaka till mig, lämna mig inte.

Så ok då! Jag skriver här och bara här.

I dag är jag hemma med sjuk liten Affe och sjuk stor Jack.
Affe är dock inte så värst sjuk, lite hängig och slut på.
Jack däremot har feber och ligger just nu utslagen i soffan.

Jag funderar dock på om man kan ta en lite promenad när man har sjuka barn hemma?
Är det moraliskt rätt eller måste jag vänta tills maken kommer hem?
Hmm, vad tycker ni?

I dag har varit en hektisk dag för oss obbolianer!
Vi har varit utanför bygränsen och tagit oss ända till Brännland (Leos lekland).
En klasskompis till Ebbe hade kalas där så vi bestämde oss för att dra dit hela bunten.
Ja, inte NoahPoa då som for till Kri-berg på fotbollsläger 7:30 i morse.

Vilket ljuvligt ställe detta är, nu var det inte första gången för mig, dock första gången för maken som aldrig satt sin fot där förut.
Vilken pengamaskin!! Till och med Jack, som aldrig brukar följa med oss någonstans nuförtiden ville med och han hade nog lika roligt som småbarnen.

När vi skulle därifrån så räknade vi in ungarna, vi hade en extra med oss och satte oss i bilen. Satte in nyckeln i tändningen och vrider om när Pär skriker JAAAACK!!!!!

Vi hade glömt att Jack var med oss, vilken tur att vi kom på det innan vi var tillbaks i Obbola igen! Stackarn... vilka hemska föräldrar han har.

Eljest så har jag nog inget av värde att förtälja er!
Inga roliga fadäser eller skrämmande storysar (även om jag tycker att det var nog skrämmande att vi höll på att glömma bort Jack).
Som Obbolian så är livet ganska lugnt, det mest spännande som händer är nog när vi får dra oss utanför bygränserna, besöka storstan. Eller som i detta fall Brännland.

Eller när vi läser VK.se och skakas om av hur dom beter sig i Holmsund!
Ja, life in paradise är enkelt, lugnt och stilla!

kram alla mina vänner, släktingar, kollegor, kända & o(ö)kända

brukar vara Sci-Fi kväll för familjen Olsén i Obbolalaland.
Denna kväll har dock vårt älskade Sci-Fi blivit förpassad till glömska då det är Hockey på tv.
Sport i all ära, jag har inget emot sport, jag är den som hejjar högst och mest när mina barn spelar matcher. Men då är det ju live!

Jag har så svårt att förstå att vuxna människor sitter framför en tv och kommenterar (oftast i alla fall) hur dåliga alla är. Herregud, spela själv då!
Vad är tjusningen?? Ni som vet?
Tala om det för mig så att jag lättare kan förstå varför min man just nu sitter gömd i källaren framför Jacks tv istället för att umgås med sin familj.

Jag har en liten hemlighet för er.
Jag och min make bestämde oss tidigare i vår att vi skulle sluta handla på nätet!
-No More Ellos eller H&M eller AdLibris!

Det har gått jättebra, jag har verkligen kämpat med mitt köpberoende (jaja, kanske inte så farligt ändå) och fast jag varje dag klickar i 'KÖP' rutan så beställer jag aldrig något.

Men så i tisdags...då satt jag ensam hemma (för maken var med sitt nya band & repade).
På något mystiskt sätt så kommer jag in på AdLibris!
Och jag kunde verkligen INTE hålla mig, jag var som ett barn i en godisbutik, jag klickade på KÖP, KÖP, KÖP och tillslut så hade jag innan jag själv visste ordet av, beställt säkert 10 nya böcker.

Pocket förvisso, men ändå...vi hade ju bestämt!
Jag undrar om det finns någon slags avbokifieringskurs jag kan gå på?!
Mina anhöriga kanske kan fixa en 'intervention' där de berättar för mig hur mitt bokberoende förstört vår relation?

Jag kommer ihåg somrarna, min moster och morbror skulle sitta barnvakt åt mig en hel vecka tror jag det var...Kristina var överlycklig, lite hjälp av en tonårstjej!!
Jo, tjena..vad gjorde jag? Jag drog av hela sagan om Isfolket den veckan (för er som inte vet, det är 47 böcker)!
Tror ni att dom såg mig den veckan?
*förlåt Hans & Kristina, jag älskar er*

Somrarna på Bornholm med Mamma & Tommy & syskonen...
Vad gör jag när de andra solar, badar och gör små utflykter?
Jo, jag sitter inne en hel sommar!!!
*Förlåt mamma, jag älskar dig*
*Mina syskon, jag älskar er, förlåt*

Mina barn...ja, jag har varit en väldigt Ja-sägande mamma, främst för att jag inte lyssnat när de frågat mig om saker.
Mamma, kan jag få 10 glassar??
Mm, svarar jag, djupt försjunken i en bok!
*mina älskade barn, förlåt mig*

Herregud, ju mer jag skriver, desto mer känner jag att jag behöver en 'intervention'.
Måhända att en film blir gjord om mig:

Linnéa-Kvinnan som lät böckerna styra hennes liv.

Kram på er, vänner, släkt, kollegor, kända och o(ö)kända.
Ps: Veronica...du vet att jag älskar dig för den du är:-)

att hoppa i säng i en rimlig tid?

Jag är så förvanskligt trött nu på mornarna att jag knappt kan öppna ögonen så i morse bestämde jag mig: Inget mer slötittande på dumburken om kvällarna.
Så jag hade tänkt att hoppa isäng, men så såg jag att det efter Desperate var Christine
(liten byside om den serien, hon är så vansinnigt lik en väninna till mig, ni som känner henne vet vem det är), när så den serien var slut så flippade jag lite...gick ned i tvättstugan och fann att Brothers & Sisters visades..I pausen så flippade jag vidare och vad fann jag då?
Om inte..LOST!!

Så nu sitter jag här, överspeedad och känner mig verkligen inte trött!

På jobbet i dag kom en kollega som sitter på en annan avdelning upp, tittade mig djupt i ögonen och sade: -Säg bara JA!!
Lite rädd blev jag nog, men fann mig snabbt och svarade -Ja?
Då klämmer han ur sig att jag numera är en av lagföräldrarna i sonens fotbollsgrupp!!
Jippieeeyyy? Eller, vad skall man säga?
Vad gör man som lagförälder, klassförälder har jag varit, flera gånger till och med.
Skall jag vara på träningarna som moraliskt stöd till de små liven, förväntas jag ordna partyn?
VAD?


För er som har svårt för skryt...Läs inte vidare!






*************************************************************************

Jag bara måste få skryta om mina barn, de är världens finaste pojkar.
Äldsten är så snäll, fin och ja..helt enkelt underbar!
Jag måste ha gjort något rätt när jag uppfostrade honom för han är så fin mot sin flickvän.

Nummer två i skaran är en superkille på alla sätt och vis, han hjälper mig alltid med Affe. Han gör det dessutom självmant, för att han tycker det är roligt.

Trean vet inte ens om varför tjejerna jagar honom, men det är för att han är en sån fin och gullig kille. Han är inte så mycket för de där hårda tuffa lekarna och bryter på en gång leken om han märker att någon inte tycker om det.

Sisten, min bebis. Han är världens goaste, alltid kramig och snäll.
Så stolt när han lär sig nya saker, som cyklingen.

Åååh vad jag älskar dom!
Mina prinsar, måtte dom växa upp och bli glada, självständiga individer som tror på sig själv.

Som mamma till ENDAST pojkar så har jag väldigt ofta fått höra att jag måste vara ledsen för att jag inte fått flickor.

Helt allvarligt så var det faktiskt någon som sa det precis när vår minsting låg i vagnen,

-'Åhh, jaså...blev det en till pojke. Jaha, nu blev ni väl besviken'
Vad svarar man på det liksom?? Slår man dom på käften eller?

Sanningen att säga så... nej, jag är inte det.

Jag är nog ingen tjejmamma! Jag är en stolt mamma till mina prinsar!

Nu så, nu har jag fått skryta av mig. Som mamma så behöver man få göra det ibland, även om det sticker i ögonen på andra;-)

Kram på er!!

Är väl bland det ljuvligaste som finns?
Affe har lärt sig att cykla (utan stödhjul, naturligtvis) och lyckan i hans lilla ansikte mer än väl kompenserar de gånger vi varit ute och övat med en pinne inkilad mellan ramen.
Min stora, lilla kille kan cykla!!!
Han kan han!

Trädgården skall få sig en ansiktslyftning.

Jag har ikväll varit på trädgårdskurs och blivit så inspirerad så att det inte är klokt.
Man blir lätt ganska inskränkt och ser inte vilka möjligheter som vilar i trädgården.
Själv så är jag exakt sån, jag hade så svårt att se hur man skulle kunna göra något spännande med vår tråkiga, sluttande trädgård.
Från början satt jag mest och suckade inombords för brevid mig satt chefens fru med underbara bilder på deras trädgård.
Sen kikade hon lite på min ritning, trollade fram lite buskar och Voila!!
Då kom inspirationen!
Tack K för din inspiration.

Mina knän...ja, de gör fortfarande ont, liite mindre än tidigare så det finns hopp om livet, jag kanske inte behöver kapa dem vid bålen som var min första tanke.

Kram, vänner, släkt, kollegor, kända & o(ö)kända

och jag har pajjade knän!

Vi har en stegräknartävling på Jobbet och vi tar promenader varje lunch, nästan varje dag (i spöregn avstår jag faktiskt). Detta är jättetrevligt och man riktigt längtar tills maten är ikastad så att man får traska iväg.
Jag, som faktiskt egentligen vill springa har i alla fall njutit av promenaderna. Men har haft lite skumt med mitt ena knä som inte riktigt har velat samma sak som jag.

Nu i helgen fick mina knän nog och kraschade totalt.
Jag har ont när jag sover, när jag går, när jag sitter. Jag knaprar smärtstillande och antinflammatoriska tabletter som inte ger något som helst resultat och inombords så gråter jag.
Hur skall jag kunna gå ned i vikt om mina knän inte vill samarbeta?!

Idag har jag inte ens kunnat arbeta i trädgården då smärtan har varit infernalisk!


Mina knän till trots så lyssnade jag och maken på yngste sonens längtan om att få gå ned till stranden så vi tog en promenad bland stenarna. Kikade lite på fågelspår i sanden och kastade mackor i vattnet.
Hur man kan bo på andra ställen är för mig en gåta.

Valborgsmässoafton firades i Stöcksjö med mina små gullkusiner och Morbror & Moster (oj vad gamla de låter när man säger så).
Underbart god mat och trevliga samtal.
Tack för en underbart trevlig kväll.

Kram! Släkt, vänner, kollegor, kända & o(ö)kända